Södertäljeflickan

Premiär: 11 november 2012 (lyssna här)

Av: Emma Janke (hennes sida på bloggen)

En het potatis.

Medverkande: Kriminalreportern Ewa Tures på Tidningarnas Telegrambyrån, åklagaren i målet Nils Lundberg, "Vem vågar tro på ett barn?"-författaren Birgitta Allmo, polisens utredare Jan Stålhamre samt dömde pappans advokat Hans Florin. 
Klipp: Inläsningar från polisens förhör med Södertäljeflickan samt upplästa partier ur "Vem vågar tro på ett barn?" Nyheter. Klipp från amerikanska tv-program om incest. 
Längd: 1h 22min

"1992 döms en 51-årig pappa från Södertälje till 10 års fängelse för att ha förgripit sig på sin dotter och även förmedlat henne till andra män. Men polisen håller fler förhör med den s.k. Södertäljeflickan. Med stor detaljrikedom berättar hon om organiserad barnsexhandel, sexuella övergrepp med rituella inslag, kannibalism och mord och det massmediala intresset är enormt", skriver P3 på hemsidan. 

Hela historien har en svår, väldigt central, punkt: är det sant? Emma Janke är tydlig med att hon åtminstone tror på delar av flickans berättelse. Flickans fostermamma Birgitta Allmo får rikligt med utrymme och många av Södertäljeflickans beskrivningar är med. 

Jag tycker det är läskigt. Det luktar Quick-fallet lång väg. Mannen verkar i princip vara dömd på flickans berättelse. 

En bra källa till information är docent Max Scharnberg som engagerat sig för att den nu avlidne pappan ska få upprättelse. 

Södertäljeflickans vittnesmål (framförallt i den bok som gavs ut av hennes fostermamma Birgitta Allmo) har skapat en mycket upphetsad debatt, läs bland annat på Ingrid Carlqvists blogg (en gång i tiden hyllad nyhetschef, numera välkänd islamofob) eller SvD:s recension av boken. Nuri Kino skrev ett längre reportage i DN. 

Jan Guillou har också varit med i debatten och fick svar på tal av Södertäljeflickan själv i DN. Hennes inlägg hittade jag på en blogg. 

Rättsreportern Ewa Tures har för mig alltid varit en saklig och tämligen distanserad kriminalreporter. Här är hon tydlig med att hon fått starka empati för Södertäljeflickan. Hennes intryck av rättegången var att Södertäljeflickan var "väldigt saklig" och "detaljerad". Hon väckte starka moderskänslor hos reportern Ewa Tures, berättar hon själv. 

För henne är Södertäljeflickans berättelse en "nedstigning i helvetet". 

En som saknas i dokumentären är advokaten Kerstin Koorti som kämpar för att män inte ska bli falskeligen incestanklagade. Hon företrädde Södertäljeflickans mamma.

Nyligen läste jag Kristina Hjertén von Gedda "Bortom allt rimligt tvivel - fyra svenska rättsfall" utgiven på Fischer och Co 2005.  Där återger hon stycken ur förhören med Södertäljeflickan. 

I början när Södertäljanflickan förhörs är hon försiktig med att peka ut sin pappa, eller andra, som sexförbrytare. Polisen Ewa Häggkvist frågar i förhör 28 april 1992 på vilket sätt någon "gjort intrång" i henne. 

Södertäljeflickan: På massor av vis… gjort intrång i min själ och min kropp och i hela mig. 
Polisen: Har det hänt en gång eller flera gånger att pappa legat med dig?
Södertäljeflickan: Jag vet inte ens om det har hänt men det gör ont när jag säger det… för mamma vill inte förstå… 

Senare i förhöret återvänder Södertäljeflickan, som är osammanhängande i sin berättelse, att hon inte vet om det hon pratar om är sant eller falskt.

Polisen: Kan man säga för sista gången att du tror att det var något sexuellt med din pappa? 
Södertäljeflickan: Nää, det kan man inte säga, inte nu. 

Många, många förhör senare har Södertäljeflickan börjat minnas att hon tagits med till en klubb med sina föräldrar. Där pågår sataniska riter, mord, kannibalism och våldtäkt. Hon hävdar att hon själv mördat ett barn. 

"Kniven ligger bredvid mig, desto mer försvinner min själ från mig… jag bara tar kniven och så hugger jag i barnet, i hjärtat, jag hugger överallt, jag hugger där hjärtat sitter med stora svarta kniven. 
Polisen: Hur ser kniven ut efteråt? 
Södertäljeflickan: Den är röd, för den är blodig. (…) Jag minns att Mats och pappa äter upp flickans hjärta… Mats skär ut hjärtat, han öppnar där jag huggit… (…) 
Polisen: Vad brukar de göra med dig? 
Södertäljeflickan: Få mig att äta hjärtana och ögon och barnen… när dom äter hjärtan så blir dom liksom… höga på något sätt."

Södertäljeflickan pekar ut ett antal platser där de slaktade barnen ska vara begravda men polisen hittar inget. Inte heller lokalen där de satanistiska kannibalvåldtäktsorgienerna har ägt rum vill flickan berätta något om. Hon är rädd för att det ska bli fel och vill inte precisera ytterligare vad hon menar. 

Hon berättar också att "Mats" (hennes pappas kompis) har sex med ett avhugget barnhuvud. 

Den sista detaljen påminner om en av de mest våldsamma scenerna i boken American Psycho av Bret Easton Ellis som kom ut året innan förhöret hölls. Där går psykopaten Patrick Bateman omkring med en mördad kvinnas avskurna huvud som han kört in sin penis i. Scenen är inte med i filmen som kom nio år senare. 

Man ska också lägga märke till att Birgitta Allmo i dokumentären säger att barn berättar "vagt" om sexuella övergrepp och att man ska "våga lyssna". Berättelsen om kannibalmordvåldtäktsorgierna verkar onekligen inte direkt vaga. 



Uppdatering 29 juni 2014: 

Jag har läst Birgitta Allmos "Vem vågar tro på ett barn?" Det är en lättläst och till stor del dramatisk bok. 

Det som ger ett sympatiskt intryck är att den incestdömde pappan kommer till tals. Jag vet inte hur det skett exakt men som jag förstår det har Birgitta Allmo kommit över hans dagbok. Med tanke på att hon tror att han är en våldtäktsman och pedofil är det intressant. 

Det som känns nytt med boken är att det i så många fall görs tydligt att det måste finnas mängder av utredningsuppslag för polisen. Tortyrkammaren pekas ut, många personer pekas ut, vittnen föreslås osv. 

En annan sak är ju att många övergrepp ska ha filmats - om någon av dessa filmer hade återfunnits hade det ju betytt mycket för utredningen. 

Det som jag ställer mig mest frågande till är att Birgitta Allmo - som alltså är Södertäljeflickans adoptivmamamma - utelämnar de grövsta anklagelserna. I alla fall detaljerna. Att Södertäljeflickan själv mördar och att de äter likdelar skriver hon inget om. 

Många av anklagelserna som återges känns inte ett dugg otroliga. Pedofili och äckliga gubbar som byter offer sinsemellan är väl belagt. Alltså är dessa anklagelser från Södertäljeflickan inte svåra att tro på. Men när det kommer till hennes pappa äter hjärtan från mördade småbarn så handlar det om mer unika saker. 



Uppdatering 30 juni 2014: 

Professorn i sociologi Eva Lundgren är kanske den person som tydligast profilerat sig i gebitet med satanistiska sekter där barn mördas eller utnyttjas. Hon hävdar att hennes tankar är baserad på att hon mött "hundratals" med kvinnor som har dessa erfarenheter.

Eftersom polis, och andra, har svårt att tro på den stora omfattning av brott blev hon mycket omdebatterad. Militanta män såg rött och en del (många?) feminister tyckte hon var fräsig - bland annat förre minister Margareta Winberg (S). 

Efter folkstormen valde Uppsala universitet att granska om Eva Lundgren var ärlig i sin forskning och följde god etik. Rapporten finns här.  

Eva Lundgren har träffat Södertäljeflickan och hennes uppgifter är en del av det som framkommer i Lundgrens bok "La de små barn komme till meg - barns erfarnhet av sexuella och rituella övergrepp" (jag blandar svenska och norska). Enligt de som granskar Eva Lundgren kan de tyvärr inte undersöka den boken eftersom de inte får tillgång till Eva Lundgrens originalmaterial (samtidigt hävdas att de får lyssna på bitar av intervjuer). 


"Lundgren har enligt egen utsaga trott på barnens berättelser och för en diskussion om varför hon/ gruppen inte gått till polisen (s 35). Svaret anger misstro mot berörda myndigheter men också att hon lovat att inte anmäla." 



Uppdatering 15 juli 2014: 

Jag har nu läst Eva Lundgrens bok "La de små barn komme til meg - Barns erfaringer med seksuelle go rituella overgrep" utgiven på J.W. Cappelens forlag, 1994. Medförfattare är Kerstin Aldén, Agneta Lundström, Nea Mellberg och Maggi Wikström.

Boken består av en inledande del teori om sexuella och rituella övergrepp. Huvuddelen utgörs av vittnesmål från barn som blivit utsatta (ungefär ett tiotal) och i den avslutande delen är det mer teori. 

Eva Lundgren hävdar att problemet med incest och sexövergrepp på barn är något av vår tids Förintelsen. Det sker men ingen vill kännas vid det. I efterhand, precis som efter andra världskriget, säger folk att de inte riktigt visste - trots att de egentligen visste. 

Eva Lundgren skriver i ett slutkapitel under rubriken ”Rituelle overgrep – satanisme eller vår kulturs hemmelige hjerte?” (sid 327 ff). Där analyserar hon de värsta berättelserna i boken (de som innehåller mord och våldsamma sexövergrepp, bland annat det som Södertäljeflickan berättar om).

Eva Lundgren diskuterar om de fantastiska historier som framförs kan vara falska - exempelvis det faktum att en tjej hävdar att hon körts över av en bil och dött (trots att hon sitter och pratar med Eva Lundgren) samt att vissa offer har sprängts under övergrepp. 

Om något inte är helt med verkligheten överensstämmande menar Eva Lundgren att det först och främst beror på droger som barnen fått. Hon framhäver också att vi är ovana vid berättelserna, saknar referensramar och har ett inre motstånd när det gäller berättelser om rituella övergrepp och satanistiska sekter.

Enligt Eva Lundgren sker ritualmord och sexuella övergrepp för mannen ska befästa sin makt över kvinnan. Kvinnan ska vara sexuellt tillgänglig och förnedras. Mannen ska vara makten och kraften – tydligast illustrerat är det med kvinnan som Satan och mannen som Gud.

”Det finns en utmaning till oss alla: Törs du tro på att det sker rituella övergrepp? Klarar du av att ta in vilka allvarliga konsekvenser det får för barnen? Klarar du av att göra den svåra tolkningen, inse dina egna begränsningar och ta till dig den rituella referensramen?”

Eva Lundgren skriver att dessa rituella övergrepp avslöjar vad vår kulturs hemliga hjärta är.

På sidan 195 börjar den del som handlar om Södertäljeflickan. Här kallas hon Matilda, 16 år. Kapitlet heter "De moste meg till en mordmaskin".  

Det hävdas att Södertäljeflickan (detta är under tiden som förhör pågår eller strax efter) har en ”mäktig utstrålning”. Hon är en ”äkta pärla” med en aura runt sig, skriver Eva Lundgren. Hon känner att mötet med henne spränger hennes gränser. ”Tror jag på det Matilda berättar? Ja, dessvärre.”

Södertäljeflickan har ritat flera ritningar över det rum där de rituella övergreppen skedde. Hon kallar källarlokalen för "Värstingstället" och beskriver utförligt de olika rummen: filmrummet, burrummet och rummet med det runda bordet. Skisserna visar var människor befinner sig, strömbrytare, filmkameror, lampor, dörrar och samt en treudd som står lutad i ett hörn.

”Vilka barn har man här?” säger Eva Lundgren.

”Det är barn som man hämtat från utlandet, från öststaterna. Jag har varit med en gång.”

”Med färja?”

”Nej, inte med färja, med en privat båt”, säger Södertäljeflickan/Matilda, 16.

”Är det små barn?”

”De är från två år till tio-femton år. Barnen hämtar man från barnhem, i alla fall den gången jag var med. Och så fraktar man dem med båt. Sen kör man barnen till Värstingstället.”

Södertäljeflickan menar att barnen placeras i lådor under resan. När han kommit fram fraktas lådorna till "Värstingstället" och placeras i varsitt mörkt rum utan fönster. De får någon grå sörja, kanske havregrynsgröt, serverad i små skålar.

”Tror du det är droger i gröten?” säger Eva Lundgren.

”Nej, inte alltid. Jag ska berätta varför. Man har dessa barn för att avliva dem och man vill inte att de ska vara drogade. De ska tänka klart.”

Södertäljeflickan säger att det finns olika typer av män där. ”Åke” är den som leder allting. Sen finns det män som kommer dit för att få chansen att ritualmörda ett barn. Det betalar de för. Enligt Södertäljeflickan är knivvåld det vanligaste sättet att ta livet av barnen. Ibland skär de huvudet av barnen, ibland stryps barnen. Södertäljeflickan är ofta med som vittne – de tvingar henne att titta på.

Efter barnen dödats har en del sex med kroppen. ”Det värsta är nästan de som har sex med nästan allt på kroppen. Ögonhålor, öron, ja allt.”

Södertäljeflickan säger att kropparna skärs upp och alla organ plockas ut. Tarmarna töms på innehåll och används sexuellt. ”De skär av tarmarna och liksom… mjölkar dem… efteråt använder de den, sticker in den.”

Originalmeningen lyder: ”De skjaerer opp kroppen og tar ut et som finns inni, hjerte, lunger, mage, tarmer og alt som finns. Så skjaerer de av tarmene og liksom… melker ut av dem… og etterpå bruker de tarmen, stikker den inn der. Og så bruker de det vanlige, selvsagt, i underlivet, både framme och bak.” (sid 203)

Södertäljeflickan (Matilda, 16) säger att efter att hon varit på ”Värstingstället” och sett ritualmord på barn kunde hennes föräldrar ta med henne hem och våldta henne efter att först ha verbalt misshandlat henne. Hennes pappa kallade henne för hora och sa att hon inte var värd någonting.

Hon säger att ledaren, Åke, är ond och att han ser bra ut bortsett från ögonen. Han älskar röda sportbilar och är mycket rik. På ”Värstingstället” förekom att mammor hölls fångna och när de fött sina barn dödades mammorna. Sen mördades spädbarnen under rituella former. Ibland var det hon som gjorde det – då med en liten kniv. Åke hade en stor kniv.

Allting skedde medan ett antal personer stod i en halvcirkel och tittade på det. De mässade hum-hum-hum samtidigt. Först lite tyst, sedan allt högre. När människorna i halvcirkeln började att stampa med fötterna var det dags att hugga ihjäl barnet.

Sen kunde Södertäljeflickan bli våldtagen i tur och ordning av de i halvcirkeln, samtidigt skars barnet upp och alla åt – både Södertäljeflickan och de som våldtog henne. Hjärtat åts först och sedan brukade ledaren Åke äta ett ögat. Ofta fick Södertäljeflickan det andra.

”Hur kunde du klara dig igenom detta? Hade du lärt dig att inte känna något?”

”Jag kände ingenting. Inget.”

”Det kanske var poängen”, säger professor Eva Lundgren.

”Precis, det var poängen. När jag skulle döda barnen var det som om att jag inte kände någonting. Det var liksom… när de vuxna började mässa så slutade barnet att vara ett barn för mig. Då visste jag vad jag skulle göra, då skulle jag gå fram och döda det. Jag hade inte något val.”

”Var det ditt enda värde, att vara en mördare?”

”Jag var inte värd någonting.”

Södertäljeflickan berättar också om burar som hänger ned från taket. Där finns barnen från utlandet. De är runt tio, tolv år och äter också den grötliknande massan. De har suttit där så länge att de inte kan prata längre, de bara gnyr.

I rummet med det runda bordet som ligger i slutet av korridoren finns det många krokar på väggarna. Där hängs barn upp så att de får lida likt Jesus på korset. Krokarna trycks genom deras händer och fötter samt deras halsar. Under dem sätts skålar där blodet samlas upp.

När gänget samlas, 14-15 personer, tar ledaren Åke och spetsar en bebis på en satansgaffel (treudden som står i hörnet). Sen ställer han den mot väggen och låter den tappas på blod också. Det är lite olika beroende på hur högtidligt det är.

”Vad är mest högtidligt”, säger Eva Lundgren.

”Till exempel jul.”

”Använder de krok-barn och gaffel-bebis då?”

”Oftast bägge delar. Då försöker de knäcka mig ordentligt, de ville att jag skulle döda familjen jag bor hos nu… då hade de båda delar – hela programmet. De ville de ha något extra, något som gjorde mig rädd och skulle knäcka mig.”

Södertäljeflickan berättar också att de ”tagit foster” från henne, flera gånger från 12 års ålder. De har lagts i skålarna som är fulla med blod. En del foster och spädbarn eldas upp medan de sitter spetsade på skarpa föremål. 

”Ska dessa ätas?” säger Eva Lundgren.

”Nej, det är bara för att det ska se fint ut, skapa stämning.”

Eva Lundgren säger att ritualerna verkar tydligt satanistiska. 

”Väldigt mycket av ritualerna handlar om att skapa kraft", säger professor Eva Lundgren. 

”Men Eva, varför gör de sådana saker?”

”Det är en mycket svår fråga att svara på”, säger Eva Lundgren. ”Någon vill vara Gud, ha makt över liv och död. Många manliga misshandlare säger till mig att det handlar om makt.” Eva Lundgren säger att de får en kick av det – även sexuellt.

Södertäjleflickan säger att flera i gruppen vill sluta men att de är rädda för ledaren Åke.

Södertäljeflickans berättelse är bokens mest extrema. Men det är inte de enda exemplen på gruppvåldtäkter, rituella mord och kannibalism.

Tidigare i boken, i kapitlet innan, berättar fyra barn - två syskonpar - om att de upplevt liknande saker. 

Ett exempel är "Robban, 5 år" som i kapitlet "Kunne ikke drepe" på sidan 184 (ff) säger att han känner många mördare - en av dem är hans egen pappa. Han minns att han varit i Stockholm i ett parkeringshus där männen (bland annat hans pappa) mördat kvinnor genom att sprätta upp dem. 

Han berättar om att han blivit gruppvåldtagen av männen och att de mördat en 6-årig flicka och ätit upp hennes hjärta. Han åt på benet och tyckte det var äckligt. 

Han berättar också om ett tillfälle när hans pappa och hans gäng dödar ett par genom att ge dem en typ av tabletter.

”Hur dog han?” säger Eva Lundgren.

”Ögonen trillade ut. Munnen, halsen. Exploderade. Det kom blod på mina kläder”, säger Robban, 5 år.

Avslutningsvis berättar han om ett även han mördat en liten bebis under dessa ritualer. 

Hans syster, som kallas "Anna, 8 år" berättar om samma händelser och säger att hon tvingats dricka blod och äta delar av ett hjärta. 

Det andra syskonparet som pratar om parkeringshuset i Stockholm utgörs av "Vera, 4 år" och "Iris, 7 år". 

Vera berättar att efter att hon blivit våldtagen och skuren (sker i parkeringshuset i Stockholm) rullade hon ut i gatan och blev påkörd av en bil. 

 ”Jag dog”, säger Vera.

”Är du död?” säger professor Eva Lundgren.

”Mm.”

”Men du lever också, du sitter här och pratar med mig”, säger Eva Lundgren.

”Mm. Ja. Jag kanske inte är död.”

Hennes tre år äldre syster Iris säger att hon blev gruppvåldtagen av de vuxna männen (4-6 stycken) och att en kvinna som var tillfångatagen hängdes upp på en stor köttkrok. En liten pojke skar de huvudet av och en nyfödd bebis fick magen uppsprättad. Sen högg de huvudet av bebisen med en yxa.

Hjärtat åt de upp. Hon minns också att de hämtat upp och/eller kidnappat andra barn, en del fick glass för att lockas med. Hon säger att en del kastades från en bro ned i vattnet – en annan från en båt. Ett barn fick hon hugga med en kniv.

Eva Lundgren skriver i anslutning till berättelserna att hon tror på barnen.

Den grövsta berättelsen, förutom från Södertäljeflickan och de två syskonparen kommer från en kvinna som kallas "Evelina, 23 år". Hennes kapitel heter: ”Som et offerdyr hang jeg der”.

Hon berättar för professor Eva Lundgren att hon för två år sedan började minnas sin barndom. Hon hade förträngt sina första nio år ”totalt”.

Hon berättar att hennes morfar, som ofta var barnvakt, band samman hennes fot- och handleder och sedan våldtog henne bakifrån. Efter ett tag blir övergreppen allt mer rituella och morfar sa att hon blev offrad till onda andar. Han hänger upp henne i taket i källaren och hon svimmar av.

I samband med ritualerna gav han henne hallucinogens droger och tryckte ned sin avföring i halsen på henne samt drog av hennes naglar.

”Det där känner jag igen från exorcismundersökningar, att en flicka gradvis börjar att känna sig som ett redskap för Satan. I ditt fall var det ännu värre, då hade sex med Satan”, säger Eva Lundgren.

”Jag har fått sådan otrolig ångest de sista åren när dessa minnen har kommit upp”, säger ”Evelina”.

När intervjun är över och ett år gått ringer ”Evelina” upp Eva Lundgren. Eva Lundgren har i den bandade intervjun frågat om hennes morfar var med i någon sekt och ”Evelina” har svarat att hon inte vet.

Nu minns hon nya saker. Hennes morfar sålde henne till andra gubbar när hon var liten. Det fanns två grupper, en i Sverige och en i Italien. Hon minns att hon en gång blev fastbunden och våldtagen av en hund. Det fick hennes morfar pengar för så att en man kunde titta på.

Men det fanns saker han gjorde gratis också. Det var när morfars satanistiska vänner ville förgripa sig på henne. En gång var det en knarkare med stripigt hår som var så nedgången att han ryckte i kroppen. ”De våldtar mig i alla hål jag har”, säger ”Evelina”. De spottar på henne och hotar att döda henne.

Hon säger att de rituella gruppvåldtäkterna med satanistsekten ofta hålls i skogen. Hon säger att hon minns att det finns kroppsdelar där – från människor och djur. I Italien fördes hon till katakomber och vid ett tillfälle skär några äldre män upp halsen på en människa så att blodet forsade ut.

En av dem som kritiserat Södertäljeflickans berättelse hårdast är Jan Guillou som skrev boken Häxornas försvarare. Jag har inte läst den men jag vet att Jan Guillou även senare skrivit om "kannibalforskaren" Eva Lundgren och Södertäljeflickan som han anser hittar på saker. 

Efter boksläppet "Häxornas försvarare" gick Södertäljeflickan till motattack i en debattartikel i DN, 16 september 2002. 

Personligen finner jag debattartikeln märkligt. Det baserar jag framförallt på vad Södertäljeflickan själv berättar i Eva Lundgrens bok. 

1. I debattartikeln lyfter Södertäljeflickan fram att det finns klar teknisk bevisning – i form av ett rättsintyg. Det är delvis sant. Det finns ett rättsintyg som visar att Södertäljeflickan har skador i underlivet och att dessa orsakats av penetration av annan part. 

Hur man nu kommer fram till det? Det står inte vad för typ av penetration av annan som skett - inte heller varför läkaren uteslutar att flickan själv orsakat skadorna. 

Jag får känslan av att Södertäljeflickan försöker hävda att rättsintyget i sig räcker som teknisk bevisning. Det gör det självklart inte. Bristen ligger i att det inte finns någon annan teknisk bevisning. Det skriver också Eva Lundgren i sin bok - det finns ingen teknisk bevisning (förutom rättsintyget då) som styrker brott. Domen mot Södertäljeflickans föräldrar baseras i huvudsak på flickans egen berättelse. 

2. Södertäljeflickan verkar också försöka förringa hennes uppgifter om överlagda rituella mord på barn och vuxna i debattartikeln. 

Hon skriver: ”Men jag hade också berättat om mina plågsamma minnesbilder av hur även andra personer, i grupp eller enskilt, utsatt mig och andra barn för så grova övergrepp att barn ibland inte överlevt.”

Här kan läsaren få intrycket att det under övergreppen ibland ledde till oväntade eller oönskade skador på barnen. Med denna förskjutning i berättelsen går berättelsen mot ett mer trovärdigt håll. Från att handla om satanistiska sekter som ritualmördar mängder av barn under intensivt mässande, videoinspelning och incestorgier – till övergrepp som ibland lett till att barn inte överlevt. 

Man kan förstå om en våldtäkt på ett litet barn leder till döden även om gärningsmannen inte använder sig av fysiskt våld - själva penetrationen och det faktum att en vuxen man, kanske överviktig, ligger på ett barn kan få dessa konsekvenser. 

Framförallt om man tänker sig att våldtäktsmannen försöker tysta barnet genom att hålla för munnen eller kanske under stress slår barnet eller håller om barnets hals. 

Eller det allra vanligaste - som troligtvis gällde sexualbrottslingen och mördaren Anders Eklund (han som mördade 10-åriga Engla samt Pernilla Hellgren från Falun). Nämligen att gärningsmannen efter våldtäkten blir rädd för att offret ska gå till polisen och därför mördar dem. 

Men i Södertäljeflickans fall handlar det om systematiska mord, noggrant planlagda riter med omfattande logistik och många deltagare. Morden är grymma och mördarna fortsätter att ha sex med likdelarna och äter av dem. 

Även senare i debatttexten skriver Södertäljeflickan att det fanns fler uppgifter om utländska barn som ”utsatts för övervåld och i vissa fall avlidit”. Återigen får hon det att verka som om att barn avlidit till följd av eventuellt övervåld. 

3. Hon går också till attack mot att Jan Guillou använder sig av uttrycket massgravar. Hon säger att hon aldrig pratat om massgravar. Det kanske stämmer. Men hon har pratat om offer i så stor kvantitet att om de skulle grävts ned på tre platser (vilka hon pekat ut) så skulle det i alla tre fallen rimligen handla om massgravar. Jag har hört siffran 30 nämnas när det gäller antal offer - läser man Eva Lundgrens bok låter det rimligt, eller i underkant. 

4. Hon skriver också att Jan Guillou är raljant när han pratar om satanism. "Guillou beskriver detta fall som om det skulle handla om 'historier om djävulssekter'. Det är en beskrivning som inte kommer från mig", skriver Södertäljeflickan i debattartikeln. 

Men det är vad hon själv berättat – mässandet, treudden, dricka blod och kors som är uppochner.

Eva Lundgren frågar i boken om treudden: ”En satansgaffel, kansje.” 

”Ja", svarar Södertäljeflickan.

Lite senare frågar Eva Lundgren: ”Kan det vara en satanistiskt inspirerad grupp du varit med i tror du?” 

”Ja, det tror jag.”

Södertäljen menar att Jan Guillou närmar sig gränsen för förtal i och med sin bok. 

Sen kommer ett intressant parti i debattexten. Eva Lundgren i sin bok skriver att hon vill intervjua Södertäljeflickan under pågående process och att när hon sedan gör det är ett gäng amerikanska forskare med.

Södertäljeflickan skriver: ”Min berättelse skapade ångest och oro även hos professionella. Få förstod hur man skulle bemöta och handskas med dessa hemska, osannolika minnesbilder. 'Du måste nog mena så här i stället?!' var en vanlig reaktion. Erfarenhet av den typen av berättelser saknades, varför amerikanska terapeuter, vana att behandla barn med liknande upplevelser, konsulterades på hösten 1992 i samband med en vanlig terapitimme.”

Frågan jag ställer mig: Var Eva Lundgren och/eller terapeuter med kopplingar till henne inblandade i terapi med Södertäljeflickan medan polisutredningen pågick?