onsdag 29 augusti 2018

P3 Dokumentärs grundare i exklusiv intervju: ”Tycker om att lyssna på mig själv”

För bloggens läsare avslöjar P3 Dokumentärs anonyme grundare allt. Så gick han från att vara ”Praktikant-Fredrik” på oseriösa humorpgrammet till att bli en riktig tungviktare inom dokumentärgenren. 

– Jag gillar att lyssna på mina egna program. Det är lite av behållningen med att göra dem, säger Fredrik Johnsson. 

Sveriges mest populära podd är P3 Dokumentär (eller näst mest efter Sommar i P1 beroende på hur man räknar). Upphovsmännen till programserien är Stockholmspågarna Kristofer Hansson och Fredrik Johnsson. Två filmintresserade killar som lite av en slump hamnade på Sveriges Radio och sjösatte en riktig sensation. 
Fredrik Johnsson, till vänster, och Kristofer
Hansson. Bilden är tagen med självutlösare
i Värta- eller Frihamnen i Stockholm. Fredrik
är inte säker. De ville ta en bild som speglade
programmets känsla. De ville inte ta
en bild i en studio på Radiohuset. 

P3 Dokumentär stack ut från övriga dokumentärer från Sveriges Radio. De var rappare, mer ljudliga, växlade sömlöst mellan den lilla människan och stora samhällsskeenden. P1-redaktionens minimalistiska lunk hade fått en maximalistisk lillasyster som tog ut svängarna. 

På bara två år gjorde Kristofer Hansson och Fredrik Johnsson inte mindre än 25 dokumentärer som skildrade svensk nutidshistoria. Det handlade om allt från Tjernobylkatastrofen och Trustorhärvan till Estonia och, ja så klart, Palmemordet. P3 Dokumentär blev snabbt kult och de båda programmakarna fortsatte att göra ytterliga 19 (Fredrik) och 15 (Kristofer) på egen hand. 

Bekant röst
I några intervjuer framöver ska bloggen låta Fredrik Johnsson berätta om arbetet med varje dokumentär. (Jo, det är planen: Varenda en.) Har du någon fråga, ställ den i kommentarsfältet. 

– Jag är precis på väg ut bilen. Jag tänkte förflytta mig samtidigt som vi gör intervjun, säger Fredrik. 

Bilen startar. Något piper, troligen bältet.

– Hur är läget med dig? säger Fredrik. 

Jo, det är bra. 

I vanliga fall är det jag som försöker vara artig och fråga den jag ska intervjua hur hen mår. Men jag är för fascinerad för att få ur mig något. I andra sidan telefonluren har jag mannen som jag hört över 40 dokumentärer med. Hans röst är omisskännlig. Nästan som en gammal vän. Under några månaders tid har vi mejlat och försökt få till en intervju. Fredrik har haft ont om tid eftersom han varit mitt uppe i ett tv-projekt. Det är mycket hemlighetsmakeri än så länge eftersom den inte är färdigklippt. 

– Den är i första hand till för en av streamingtjänsterna. Eventuellt kan jag avslöja mer framöver i den här intervjuserien. 

Han säger att han läste intervjun med P3 ProducentMagnus Arvidson som jag publicerade på bloggen. 

– Det var intressant i att få en inblick i hur P3 Dokumentär sköts i dag, att de är två producenter som håller i det. Det var annorlunda på vår tid. 

Vi ska återkomma till arbetet med P3 Dokumentär. Men först ska jag börja med dokumentären som är den senaste jag hörde Fredrik Johnsson göra. Den om filmregissören Bo Widerberg. Han gjorde den för Sveriges Radio P4 i slutet av förra året. Den sändes under julhelgen. I dokumentären är det flera bra intervjuer men den med skådespelaren Tommy Berggren är exceptionell. Ren underhållning.

Excentrisk jävel
Jag har inte sett speciellt mycket av Bo Widerberg. Jag har bara sett genombrottsfilmen Kvarteret Korpen (som i ärlighetens namn är mer intressant än bra) och sen polisklassikern Mannen på taket (1976). Alla som sett den minns säkert när den rundlagde Carl-Gustaf Lindstedt hissas ned med ett rep genom ett fönster. Och den syrliga slutscenen när den civile hjälten blir ifrågasatt av polisen för att han inte har licens på sin pistol. 

Bo Widerberg, som är höggradigt jävla excentrisk enligt en biografititel, blev inspirerad av franska vågen. Det skulle vara äkta. Enkelt. Vanlig folk. Den nya vågen var ett uppror mot de dyra, stela, pretentiösa studiofilmerna. Handhållen kamera var helt okej. 
Fredrik Johnsson

– Jag är inte något fan direkt av Bo Widerberg. Men Mannen på taket har alltid varit betydelsefull för mig. Det är en väldigt bra film. Jag känner till fler så klart men Mannen på taket är så bra uppbyggd. Polisarbetet känns realistiskt. Den är också återhållsam, det händer nästan ingenting. Sen när det väl gör det så blir det otroligt dramatiskt. Det är egentligen bara en spännande sak som händer: En person ligger och skjuter från ett tak. Men när det sker mot slutet av filmen blir det gastkramande. 

När Fredrik Johnsson och Kristofer Hansson startade P3 Dokumentär var det filmkonsten som stod för den största inspirationen. Men mer om det senare. Först ska vi backa bandet. Till Fredriks uppväxt. Ett ämne som inte är helt lätt att penetrera. Han har stor integritet och på grund av jobbet – som i huvudsak går ut på att skildra brott – vill han inte lämna ut för mycket privata uppgifter. 

– Jag är uppvuxen i Stockholm. Jag och Kristofer träffades på gymnasiet, som var Nacka mediegymnasium. På den tiden fanns det inte så många bra mediegymnasium så vi var väldigt glada för att gå där. Det kom folk från hela Sverige för att gå där. 

Kodade hemsidor
Han säger att det var det ”märkliga” intresset för Palmedokumentärer och Jönssonligan som sammanförde dem. Kristofer är ett år äldre än Fredrik (båda är födda i början av 80-talet). 

– Första gången vi träffades kan ha varit på en kurs där vi skulle göra hemsidor. Då höll man på och skrev kod. Det var roligt. Jag kände att jag funkade med honom direkt. Det hade mycket att göra med vår humor. Alla tv-program vi gjorde på gymnasiet handlade om att vara roliga. 

Fredrik säger att hans mamma har gett honom den konstnärliga sidan. Båda föräldrarna – ingen sysslar med media – har varit fria i sin uppfostran. Fredrik har fått ägna sig åt vad han vill. 

– Det är jag väldigt glad för. Sen kanske man skulle haft lite mer guidning. Att ha en strategi och blicka framåt. Det jag tänker på är att varken jag eller Kristofer har en journalistutbildning i botten. 

Som väldigt ung höll Fredrik på med fotboll, men det upphörde innan elvamannaspelet hade påbörjats. Istället var det video och film som tog över allt mer av hans fritid. På fritiden i mellanstadiet filmade han med en kompis. Efter ett tag utkristalliserade sig ett tema. Tjuvar och poliser. 

– Vi hade faktiskt en franchise. Vi gjorde en serie filmer om en tjuv och en polis. Från början var det inte så avancerat men efter ett tag blev det mer påkostat med bland annat rekvisita. Om jag minns det rätt så spelade jag tjuven. Skulle vi båda vara med framför kameran så fick vi ha fast kamera med stativ. Efter ett tag tog vi in kompisar. Jag minns att vi det var video8 som format. Jag minns när kompisens familj skaffade Hi8. Det var som VHS kontra Super-VHS. 

Vad hade ni för intrig i filmerna?

– Det var inte så genomtänkt. Handlingen gick ut på att man kastades in i ett brott och sen var jakten igång. Vi var väldigt mycket i närmiljön. På det sättet var det inte så ambitiöst. Mot slutet när vi satsat på mer rekvisita och kläder så blev filmerna heller aldrig klara. 

Filmerna visades för familjen. 

– Det var de närmast sörjande, säger han och skrattar. 

– Jag var nog ganska nöjd med att se det själv också. Jag står för att jag gillar att se eller höra det som jag själv har gjort. Många, allt från skådisar till regissörer, säger att de aldrig tittar på det de själva har gjort. Men jag tycker det är lite av behållningen. Att äntligen få götta sig åt det man själv skapat. Ibland när jag lyssnar på gamla program så kan jag känna: ”Fan vad gött att vi kämpade lite extra för att få med det där. Det blev bra.” 

Vad var det sista du hörde som du själv gjorde – som inte var en del av en produktion? 

– Jag förstår att jag kommer att få äta upp detta. Att jag gillar att lyssna på mig själv. 

Fredrik tänker länge. 

– Jag undrar om det inte var Polismorden i Malexander. Jag blev nog rätt överraskad över hur jag hade byggt upp det. Jag var nöjd med många grejer. Det sändes år 2008. De där åren… då gjorde vi rätt bra grejer. Det var en peak. Det fanns fortfarande relevanta ämnen kvar. Men hade inte testat alla grepp. Det fanns saker att upptäcka. 

Praktikant-Fredrik
Fredrik och Kristofer började även att umgås på fritiden. Deras främsta gemensamma nämnare var deras nörderi. De var besatta av utredningen av Palmemordet och när Skandiabiografen i Stockholm visade Bo Widerbergs Mannen på taket i repris peppade de varandra i veckor innan. 

Fredriks gymnasiepraktik blev på P3:s ungdomsredaktion Ketchup. I korridorerna såg han Olle Palmlöf och Bobbo Krull smyga omkring med sina rullband. De hade humorprogrammet Pippi Rull som i huvudsak gick ut på att programledarna busringde. Fredrik stack in huvudet och undrade om de ville ha hjälp med något. Det dröjde inte länge innan ”Praktikant-Fredrik” blivit ett stående programinslag på fredagarna. 

– Jag var ett verktyg för programledarna Olle Palmlöf och Bobbo Krull. De skickade ut mig på grejer de själva inte vågade göra. De satt och busringde och gömde sig bakom telefonen. Jag kom ut i verkligheten. Jag fick ett manus i handen och jag fick till exempel ett uppdrag som var att ta reda på vad Sveriges pensionärer egentligen tycker om kaféprogramledaren Ragnar Dahlberg. Det var en klassiskt fulklippt intervju. Jag ställde en fråga i verkligheten och sedan klipptes det ihop med en annan. Jag frågade om Hitler och djävulen och folk svarade: ”Han är vår fiende nummer ett.” 

Personligen minns jag bäst Fredrik Johnssons vanvördiga intervju med tv-kändisen Martin Timell. En historia som slutade två år senare med att Martin Timell ville slåss med Olle Palmlöf – det efter att han blivit påhoppade ytterligare en gång av humorgänget från P3. 

Efter gymnasiet började Fredrik Johnsson på Stockholms filmskola – samtidigt som han gjorde sina tre terminer 2003 och 2004 började han och Kristofer snickra på det som skulle bli embryot till P3 Dokumentär. De ville få ur sig något om Palmemordet. 

– Jag och Kristofer ville driva med den havererade Palmeutredningen. Vi hade en faiblesse för det. Så vi pitchade ett satirprogram för både P3 och SVT. 

Mats Grimberg på SVT tackade nej. P3 tackade ja. 

– Ärligt talat så var vi rätt gröna på den tiden, när det gällde tv. Nu när jag jobbar med tv-pitchar och programutveckling så ser jag det. På radion var det lite mer… vi hade tur. Det var lite mer lösa boliner.

Idén blev antagen. Och Fredrik började allt mer bli filmkillen som var på väg att få ett bra jobb inom radio. 

– Nu i efterhand inser jag att radion blev en bra genväg för att få jobba med något kreativt. Filmbranschen är en ganska lång väg att vandra. 

Satir blev seriöst
Det som från början var tänkt som en satir kring Palmemordet hade under arbetets gång mer och mer utvecklats i en seriös riktning. När programmet hade sänts tändes idén att skildra fler dramatiska händelser i Sverige. Ockupationen av västtyska ambassaden var ett givet ämne tillsammans med Norrmalmtorgsdramat och Lasermannen. Fredrik och Kristofer, då bara dryga 20 år gamla, hade en klar bild av hur programmen skulle låta. 

– Vi ville utnyttja radiomediet till max. Prata med många personer, ha bakgrundsmusik och effektljud. Krama ur mediet. 

På den tiden var det främst P1 som gjorde dokumentärer. Det var ofta strama berättelser, lågt tempo, naturalistiskt. Lite som en Ken Loach-film för att fortsätta prata i filmtermer. 

När jag gick på journalistutbildningen i Skurup för drygt tio år sedan så gjorde jag en drive och lyssnade igenom ett antal P1 Dokumentär. Just då hade de extra många med Susanne Björkman. Hon framhölls som en legendar och jag lyssnade på några som handlade om raggare. Det var väldigt stramt berättat. Hon hänger i köket hos någon raggare och de lägger ut texten om sitt liv. Det är i princip bara en scen på hela dokumentären. Inga effektljud, ingen musik. Bara en röst. 

– Det är den bilden vi hade också. Det kan vara bra. Men vi tyckte att många dokumentärer lät likadant, säger Fredrik. 

Det formella startskottet för P3 Dokumentär blev en lunch i Radiohuset, med chefen Jörgen M Andersson. Fredrik och Kristofer var där för att gå igenom Palmeprogrammet så att den kunde sändas igen, det i samband med att den Christer Pettersson dött. Formuleringar behövde ändras. 

"Har mitt bagage"
Under lunchen lanserade Fredrik och Kristofer idén om att göra fler program som skulle skildra dramatiska händelser i svensk historia. 

– Efter det mötet fick vi ja till att göra fem program. Vi började fundera på om det verkligen fanns så många ämnen som höll för två timmar. Ganska lustigt om man tänker på hur många program som sänts i dag. 

Fredrik ägnar sig åt bilkörning en stund. 

– Nu ska vi se om jag inte ska hitåt… 

Det är tretton år sedan P3 Dokumentär började att sändas. Då var det tänkt som en serie på fem program. Istället har det blivit en institution – som varken Fredrik Johnsson eller Kristofer Hansson är en del av längre. Förutom något sällsynt gästspel, som för två och tre år sedan när Fredrik gjorde först en dokumentär om uppfinnaren Håkan Lans och sen en om polismordet i Högdalen

Vad är din relation till programmet i dag?

– Jag ska vara ärlig och säga att jag inte lyssnar lika mycket. Det går i perioder. Det är lite personligt. Man har jobbat med det och jag är nog inte så objektiv i vad jag hör. Det finns jättemycket bra program som kommer från P3 Dokumentär. Men jag har mitt bagage med mig och vad jag tycker att programmet ska vara. Vad kärnan är. Det är svårt att sätta ord på det. Jag vill inte säga något som kan uppfattas negativt. 

När P3 gör reklam för sina nya dokumentärer på sociala medier så är det många som önskar att ni, och Anton Berg, ska komma tillbaka och göra fler. Vad tänker du om det? 

– Det blir jag såklart väldigt glad för. Om förutsättningarna är de rätta så är det inte omöjligt för mig. Dokumentärerna om Håkan Lans och Polismordet i Högdalen kom till för att jag märkte att jag hade missat att berätta två intressanta historier. Men mitt huvudfokus ligger på nya spännande projekt. 

Fredrik Johnsson säger att stödet från lyssnarna redan från början var tydligt.

– Folk var väldigt engagerade och både mejlade och skickade vanliga brev. Det var en ynnest att jobba med programmet. 

I nästa del fortsätter vi där vi slutade – när Kristofer Hansson och Fredrik Johnsson äntrade de långa korridorerna på Radiohuset, denna betongkoloss vid Gärdet i Stockholm, för att göra sina allra första program i det som kom att bli P3 Dokumentär. Intervjun är inte gjord ännu, så känn er fria att ställa frågor i kommentarsfältet nedan. Ju nördigare desto bättre, är devisen här på bloggen.

Johan Nordström

torsdag 16 augusti 2018

Solvallamordet

Premiär: 16 augusti 2018 (lyssna här)
Av: Martin Jönsson
Producent: Magnus Arvidson

Snyggt, spännande.
Medverkande: Janne Raninen som mördade gangsterkungen Dragan "Jokso" Joksovic, Joksos vän Miodrag Cvetkovic, den tidigare kompanjonen Milan Petrovic, nattklubbsdrottningen Alexandra Charles, Aftonbladets kriminalreporter Lennart Håård, SVT-journalisten Tonchi Percan, rikskriminalpolisens spanare Lars Andersson med flera
Klipp: Nyheter, från förhör av mördaren samt rättegången mot honom
Längd: 1tim 11min

Torpedkungen, Gudfadern, maffialedaren. Namnen för Dragan "Jokso" Joksovic är många. Men oomtvistat är att han är en ledande figur inom den jugoslaviska maffian. Visserligen har inte dömts för speciellt många brott men i dokumentären hävdar trovärdiga källor att han kunde bestämma vem som skulle leva eller dö.

Hela listan: Från bäst till sämst – alla dokumentärer 

Dokumentären är döpt efter mordet på Jokso. Det skedde på travbanan Solvalla år 1998. Men en mer passande titel hade helt enkelt varit hans namn. Dokumentären ger en allsidig och grundlig bild av vem han var – kanske inte på ett socialt plan, men i övrigt: spelaren, maffiakillen och kändisminglaren. Mordet kommer först mot slutet.

Det är alltid kul att lära sig något nytt och jag gillar avsnittet när hans medverkan i en Carolavideo tas upp. Jag gillar även intervjuerna med vännen Miodrag Cvetkovic och förre kompanjonen Milan Petrovic.

Detta är en välproducerad, ljudlig dokumentär med bra intervjuer. Det är rappt med flera dramatiska livsöden och Martin Jönsson berättar på ett medryckande (och tydligt) sätt. Kopplingen från den svenska undre världen till ökända krigsförbrytaren Arkan i Jugoslavien är ett plus.

Mördaren Janne Raninen släppte tidigare i år boken "De kallar mig Solvallamördaren". Där framkommer det bland annat att popsnöret Alexander Bard satt vid bordet intill vid mordet.

tisdag 7 augusti 2018

Skejtcoachen och förnedringsövningarna

Premiär: 2 augusti 2018 (lyssna här)
Av: Arvid Hallberg
Producent: Rosa Fernandez

Skejtare torteras av sin coach. 
Medverkande: Skejtaren "Jimmie" som blev offer för coachen, offret "Erik", föräldrar till offren, kommunens högste politiker, polisens utredare Andreas Stranke med flera.
Klipp: Från rättegången och nyheter
Längd: 1h 3min

Under flera år utsattes gymnasieungdomar för tortyrliknande övergrepp av deras skateboardcoach. De fick klä av sig, fick klädnypor satta på bröstvårtorna och tvingades ha påsar över huvudet samtidigt som den 38-årige coachen filmade dem.

De drömde om att bli skateboardproffs men utnyttjades av en märklig dubbelnatur. Kommunen i södra Sverige var, i början av 2017, på väg att belöna coachen för sina ungdomsinsatser när han avslöjades. Han själv hävdar att det handlade om förtroendeövningar, som var bra för ungdomarna, och det var meningen att de skulle vara "lite på gränsen".

I rätten dömdes han till sex års fängelse för grov misshandel och olaga tvång. Enligt polisens utredare som medverkar handlar det om ett brutalt maktspel. Man kan även ana de sexuella undertonerna, även om ingen i dokumentären säger det rakt ut.

Hela listan: Från bäst till sämst – alla dokumentärer

Dokumentären tar sig efter ett tag. När en av offren lägger ut texten om hur det kändes att bli utsatt, ungefär efter halva dokumentären, är det medryckande. Det är spännande när killarna till slut öppnar upp sig för varandra och hemligheten avslöjas. Ett förlösande ögonblick. "Jag kände mig fri", säger ett av offren. En ung skejtare.

Men bristerna är många. Jag är förvånad över att den getts ut när den känns så ofärdig. Pratan är hastigt inläst, det är inte mycket till ljudbild, klippningen är mekanisk utan några utrymmen för lyssnaren att känna efter. Ibland känns det till och med som att inandningarna är bortklippta – ett brott mot en kardinalregel inom radio.

Vi lär inte känna förövaren "Anders" alls. Bakgrundsinformation om offren är också tunn. Tyvärr är intervjuerna också av låg kvalitet. Den rätta kontakten saknas, det blir korthugget. Ibland funderar jag på om intervjusvaren är inlästa av en skådespelare, men jag utgår från att P3 skulle berättat det i så fall. Problemet är nog snarare att offren var väldigt unga och det var ett skamfyllt brott de blev utsatta för. Det är svårt att prata om.

Det är synd. För jag anar en gripande historia hos killarna som verkligen borde bli berättad. Och få rätt inramning.

måndag 6 augusti 2018

Familjen – tonårsligan från Borlänge

Premiär: 19 juli 2018 (lyssna här)
Av: Sigge Dabrowski
Producent: Rosa Fernandez

Originellt, djuplodande
och underhållande. 
Medverkande: Anders "Satan" Karlsén (medlem i Familjen), Eddie Andersson (medlem i Familjen), Lennie Doverdal (medlem i Familjen), "Purjo" (medlem i Familjen), SVT:s Jan Helin (då murvel på Aftonbladet), Mats Jonsson (spanare på Borlängepolisen), Tommy (som är vittne när gänget begår sitt första rån) med flera.
Klipp: nyheter
Längd: 5 avsnitt a 30 minuter
Liknande dokumentärer: Mordet på Therese Johansson Rojo av Hugo Lavett (2015)

Det finns mycket att imponeras av P3 Dokumentärs serie. Ett finsnickeri med detaljer, med ett eget uttryck. Kanske det mest egensinniga och lekfulla sedan P3 Dokumentärs inledande år med Fredrik Johnsson och Kristofer Hansson.

Det handlar om ett ungdomsgäng från Borlänge i Dalarna. En ovanligt ful stad med mycket betong. Några subversiva skejtkillar slår sig ihop med en brutal tjackpundare och småbrotten går snart över till allvarliga saker som rån och vapenstölder.

Hela listan: Från bäst till sämst – alla dokumentärer

Det beskrivs som att de höll en hel stad i skräck. Och att de förklarat krig mot polisen. Det kanske stämmer, kanske inte. Dokumentären har inte några experter som gör klart definitionerna. Här är det tjuvarna och poliserna som ger sin syn på saken. Journalisten Jan Helin utgör en röst från sidan.

Eftersom det är fem delar blir det mer än två vanliga P3 Dokumentär sett till längden (2,5 timme mot vanliga 1 timme). Det är mycket innehåll. Ibland håller det inte. Det blir långsamt, framförallt i de senare delarna. Men jag är ändå imponerad av framåtrörelsen. Jag ser fram mot varje nytt avsnitt. Dessutom slutar det sista avsnittet väldigt bra.

Det främsta tillgången är ändå intervjuerna. Jag hittar ingen enskild som sticker ut, samtliga från Familjen är väldigt bra. De pratar som om att de verkligen vill berätta sina historia.

Musiken förtjänas att nämnas specifikt. Den är superb. Gjord av Mando Diao-medlemmen Jens Siverstedt. Som av en händelse har Sigge Dabrowski tidigare gjort en lysande dokumentär (för P1 i Sveriges Radio) om just Borlängebandet Mando Diao.