lördag 22 december 2018

Vargolyckan på Kolmården

Premiär: 6 december 2018 (lyssna här)
Av: Ida Lundqvist
Producent: Rosa Fernandez

Bra grundstory, bra detaljer. 
Medverkande: Dödade djurskötaren Karolinas mamma Gunilla och syster Matilda, hennes kollega på Kolmården Sofie Gejskog,  Norrköpingspolisen Anders Wallberg som utredde händelsen, Kolmårdens zoologiske chef Mats Höggren som senare dömdes till villkorlig fängelsedom för brister i arbetsmiljön.
Klipp: TV-arkivklipp från 80-talet när man pratar om att vargar är snälla och missförstådda,
Längd: 1tim 4min

Vargen – vän eller fiende? Denna dokumentär ställer frågan om relationen mellan rovdjuret varg och människor på sin spets. På djurparken Kolmården i Östergötland uppfostras vargar för att präglas av människor. Det som en del av projektet "Närkontakt varg" där bland annat Zlatan och kungen är besökare i varghägnet.

Det uppges att de är ett missförstått djur, hatat utan anledning. De är inte farliga för oss människor, säger både journalister och djurskötare. Kolmården gör mötena mellan människor och vargar till ett kommersiellt projekt. 1000 kronor kostar det att träffa dem.

Allting vänds till tragedi när djurskötaren Karolina en dag dödas av vargarna. Ingen vet riktigt vad som hände, men i dokumentären läggs det fram olika teorier.

Läs mer: Hela listan: Från bäst till sämst – alla dokumentärer 

Ida Lundqvist tillhör det gamla, gedigna gardet med dokumentärmakare på Sveriges Radio. I denna dokumentär blandas bra intervjuer med stämningsfull musik och intressanta fakta. Hon knyter ihop den samhälleliga storyn om människors relation med varg med den intima storyn om djurskötaren Karolina.

Det är en fin mix som håller mig intresserad ända till slutet.

torsdag 22 november 2018

Fifa-skandalen

Premiär: 22 november 2018 (lyssna här)
Av: Emelie Zaar Ölander
Producent: Martin Marhlo

Spännande story.
Ospännande formuleringar. 
Medverkande: Aftonbladets sportjournalist Simon Bank, den grävande journalisten Andrew Jennings med flera
Klipp: Från Fifas invigning samtidigt som topparna grips, nyheter
Längd: 1h 11min
Liknande dokumentärer: Mutskandalen på Systembolaget av Moa Soltanian Magnusson (2018)

Till slut föll världens största idrottsförbund. Det internationella fotbollsförbundet Fifa kunde inte stå emot mutryktena och till slut satte FBI stopp för fusket. Det genom en mullvad som lät FBI få reda på exakt hur mutorna gick till.

I dokumentären dras gång på paralleller mellan maffian och Fifa. Fotbollstoppar lever lyxliv på mutpengar som betalas.

Läs mer: Hela listan: Från bäst till sämst – alla dokumentärer 

Det är en skön story. Det går inte att komma ifrån. Framförallt finns det en del roliga partier när mullvaden, Fifadelegaten Chuck Blazer, hamnar på kroken. För den som är fanatiskt intresserad av mutor eller fotboll kan det kanske vara värt tiden.

Men det är en väldigt pratig dokumentär. Det är i princip bara tre personer intervjuade, så det blir mycket tid över till reportern att prata. I bakgrunden ligger hela tiden deckarfilm-temamusik, som inte räddar situationen.

Intervjuade sportreportern Simon Bank (som av någon outgrundlig anledning är given rikligt med taltid) och producenten verkar ha smittat varandra med klyschigt språk. Det pratas om att Fifa "knockas" av en gryningsräd (går på knock är en vanlig sportformulering), att det är kallt utomhus medan det är varmt inne på NY-kontoret (tror inte ens den bilden funkat i skriven text), råttor som äter varandra (någon slags metafor för människor som bråkar), sedelbuntar som singlar ned (hm...), att Sepp Blatter attackerats av ett pengaregn (högst oklar syftning) folk som står under galgen (nej, de hotades inte av dödsstraff).

Den exekutive producenten, som är garanten för att någon tittar på materialet med friska ögon, är från Radiosporten. Detta har blivit en märklig blandning av P3 Dokumentär och ett studiosamtal med Simon Bank avsett för Radiosportenlyssnare.

Flyktingsmugglaren Heidari

Premiär: 8 november 2018 (lyssna här)
Av: Maria Hansson Trens
Producent: Rosa Fernandez

Vart är vi på väg?
Medverkande: Flyktingsmugglaren Amir Heidari som i dag lever på hemlig ort, Madelaine Seidlitz som är människorättsjurist på Amnesty, åklagaren Tomas Alstrand, Amir Heidaris son med flera
Klipp: Nyheter, tal från riksdagen när smugglingen diskuteras
Längd: 1h 7min
Liknande dokumentärerFlyktingbåtarna till Gotland på 1990-talet av Lisa Jensen Kidane (2016), Den stora flyktingströmmen på 90-talet av Anton Berg (2007)

P3 Dokumentär berättar historien om en av Sveriges största flyktingsmugglare någonsin. En enkel man som var övertygad om att han skulle hjälpa iranier och andra flyktingar att ta sig till Sverige. Han såg sig lite som ett helgon och hade inga problem att ställa upp i tidningen och berätta vilka olagligheter han höll på med.

Läs mer: Hela listan: Från bäst till sämst – alla dokumentärer 

Det är ett intressant ämne med tanke på hur het flyktingfrågan är. I dag har vi ett fort Europa där människor från bland annat Mellanöstern och Afrika desperat försöker ta sig in. Många vill till Sverige som gjort sig känt för att vara flyktingliberalt.

Amir Heidari har unik kunskap och förmåga att få folk att komma in. I ett fint parti i dokumentären berättar han om hur han förfalskade pass. Bra röst, bra närvaro.

Det är mer ett reportage med human touch än en fartfylld dokumentär om riks- eller världshändelser. Exakt vilken story som berättas är något oklart, jag känner inte av någon direkt konflikt eller ett drama. Vad hans son tillför är oklart. Likaså partiet där reportern Randi Mossige-Norheim ställer en polis mot väggen om hur Amir kom in i Iran när han utvisades. Ett halvsubtilt hyllningsporträtt till en flyktingsmugglare.

söndag 28 oktober 2018

Skolattacken i Trollhättan

Premiär: 25 oktober 2018 (lyssna här)
Av: Emelie Rosén
Producent: Rosa Fernandez

Bra intervjuer. Bra fakta. 
Medverkande: Holländaren "Dirk" som är mördaren Anton Lundin Petterssons bäste (online)-kompis, skolrektorn Djenic Mahic, eleven Wahid Kosa som skadas svårt, Leith Eskander som är bror till den mördade elevassistenten Lavin, poliserna "Anna" och "Stefan" som sköt mördaren, journalisten Niklas Orrenius.
Klipp: Från en manifestation på skolan efter dådet, från larmsamtal från rektorn under attacken,
Längd: 1h 6min
Liknande dokumentärer: Skolskjutningen i Jokela av Elin von Wright (2017)

Sveriges värsta skolattack inträffade tre år innan denna dokumentär sänds för första gången på P3. Det är oktober 2015. Då går 21-årige Anton Lundin Pettersson till attack mot elever på skolan Kronan i Trollhättan.

Anton har rasistiska motiv och attackerar elever med utländskt utseende med ett meterlångt svärd. Han är klädd i en Darth Vader-mask och har en svart rock på sig. Han lyssnar på en remix av Rob Zombie-låten Dragula (enligt wikipedia och P3 Dokumentär), låten hörs högt när han går fram i skolan.

Mördaren Anton skjuts ihjäl av poliserna som kommer till platsen. I hans avskedsbrev framkommer det att han ogillar Sveriges invandringspolitik och på hans Youtubekonto har han gillat videos med Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna och Adolf Hitler.

Hela listan: Från bäst till sämst – alla dokumentärer 


Effektivt berättat med rektorn Djenic och Leith (bror till mördade Lavin) som klarast lysande stjärnor. De berättar med inlevelse och har sinne för detaljer, som lyssnaren fångas vi upp helt. Jag tycker att intervjun med Djenic är en av de bättre som gjorts i P3 Dokumentärs långa historia. Även internetkompisen Dirk är bra.

Ett kort tag blir det en lite av en granskande vinkel där polisens relativt ytliga utredning kritiseras. Jag antar att det ligger nära till hans eftersom reportern Emelie Rosén jobbar som grävande reporter på Ekot på Sveriges Radio till vardags. Här passar det mindre bra men dokumentärens förtjänster väger klart tyngre. Det är fokus på mänskliga öden och det ges en heltäckande och komplex bild av mördaren – både rasist och socialt inkompetent ensamvarg som eventuellt led av depression eller nedstämdhet.

Det funkar att journalisten Niklas Orrenius är med. Han ger bra perspektiv på Anton Lundin Petterssons rasistiska motiv.

Jag tycker att SVT gjorde en riktigt bra dokumentär som sändes ett år efter attacken. Den verkar inte ligga ute för tittning just nu men håll utkik om den dyker upp.

Mutskandalen på Systembolaget

Premiär: 11 oktober 2018 (lyssna här)
Av: Moa Soltanian Magnusson
Producent: Roger Dackegård

Så hamnade vinflaskan på
den bästa hyllan på bolaget.
Medverkande: "Anna", försäljare på ett stort vinbolag, butikschefen Ingvar på Systembolaget som låter sig mutas, journalisterna Sven Bergman och Joachim Dyfvermark som då jobbade på TV4:s Kalla Fakta, åklagare Eva Nyhult som var på Riksenheten mot korruption, Systembolagets dåvarande vd Anitra Steen
Klipp: Nyheter, bland annat hörs Systembolagets styrelseordförande Olof Johansson.
Längd: 1h
Liknande dokumentärer: Ericsson och mutskandalen av Daniel Öhman (2016)

"Det enda som inte är en muta här hemma är brödrosten", säger en av de inblandade. Det när han gör en fascinerande uppräkning av hur mycket mutor han tog emot när han jobbade som chef på Systembolaget.

Denna dokumentär handlar om den stora skandal som rullas upp år 2003. Ett stort antal chefer på Systembolaget tar emot mutor från vin- och spritförsäljare. Det är Sveriges mest omfattande mutskandal, enligt P3 Dokumentär.

Hela listan: Från bäst till sämst – alla dokumentärer

Det är en fascinerande historia. Jag minns att jag inte riktigt förstod då, på den tiden. Vad var det som hände? Hur fungerade det? Vem mutade vem? Men efter att ha lyssnat på denna dokumentär är det glasklart vad som hände. Föredömligt pedagogiskt.

Det är bra intervjuer, både med butikschefen Ingvar, vinförsäljaren "Anna", Systembolagstoppen Anitra Steen och åklagaren Eva Nyhult. Det är bra att dokumentären tar upp att mutorna faktiskt hotade hela det svenska alkoholmonopolet. Det var mycket som stod på spel.

fredag 28 september 2018

Örebromannen

Premiär: 27 september 2018 (lyssna här)
Av: Ivan Solander, Matilda Blom och Caroline Lundin
Producent: Jon Jordås

Sveriges värsta serievåldtäktsman. 
Medverkande: Örebromannens offer "Sara" som med nöd och näppe klarar sig från att bli våldtagen, "Lovisa" som våldtas av Örebromannen (rösten är inläst av skådespelare), polisens kriminalare Peter Springare, polisens civilanställde analytiker Christina Innala (som kallas Nina i dokumentären), rikskriminalpolisens analytiker Jocke Hildeby (expert på geofrafisk profilering), två vittnen som hjälper ett av offren,
Klipp: Upprörda örebroare som uttalar sig i radio, nyheter
Längd: 1tim 2min
Liknande dokumentärer: Hagamannen av Carl-Magnus Helgegren (2009), Södermannen av Emma Janke (2011)

Örebromannen, även Sveriges värsta våldtäktsman i modern tid. En enstörig ung man med smak för droger som våldtar och försöker våldta ett stort antal kvinnor i Örebro. Han färdas med cykel genom natten på jakt efter sina offer.

En av poliserna som jagar honom är Örebros numera ökände kriminalare Peter Springare. Japp, den Peter Springare, han som menade att Sveriges grova brottslighet i princip handlar om invandrare och att våldtäkter är kulturellt betingade. Han som polisanmäldes av sin egen polisledning.

Det är lite speciellt att han som lyft fram hur invandrare är överrepresenterade när det kommer till våldtäkter (och dessutom poängterat att offren etniska svenskar) här får medverka i en opolitisk kontext och då blir expert i ett fall som rör en etnisk svensk, som utan motstycke, våldtar svenska kvinnor.

Hela listan: Från bäst till sämst – alla dokumentärer 

Detta är trots allt Sveriges värste våldtäktsman. Att höra denna och de gamla P3-dokumentärerna om Hagamannen och Södermannen ger en relativt bra inblick i serievåldtäktsmän och deras offer. Dokumentärens starkaste del är att ett av offren intervjuats och hon berättar i detalj om våldtäkten. Tyvärr är det inläst av en skådespelare så en del av närvaron uteblir. Men det är en bra skådespelarinsats så jag tycker det är klart lyssningsvärt.

Det är detaljerna som gör det, exempelvis hur hon känner inför att hon är bunden med buntband. Och när hon återger hur Örebromannen svarar när hon ber om nåd. Samt de två vittnena som dyker upp och deras stressade agerande.

Det är en rak och redig dokumentär. Relativt sparsmakad i musik, miljö- och effektljud. Det är enkelt, pratigt. Det klart största minuset är att vi aldrig hör hur våldtäktsmannen Niklas Eliasson låter. Tyvärr har de inte fått tag på – eller valt bort att spela upp det – ljuden från den delen av rättegången som var öppen för allmänheten.

lördag 15 september 2018

Prinsessans Dianas död

Premiär: 13 september 2018 (lyssna här)
Av: Robin Jonsson
Producent: Lars Truedsson

En dyster inblick i
brittiska kungahuset.
Medverkande: Magnus Falkehed, svensk journalist i Frankrike, hovjournalisten Sten Hedman, Karin Lennmor, tidigare chefredaktör Svensk Damtidning, Paul Burrell, drottningens betjänt som beskriver sig själv som den ende man i kungahuset som prinsessan någonsin litat på
Klipp: Prinsessan Diana från tv-intervjuer, läkaren Fredric Mailleiz som var en av de första på olycksplatsen i Paris (från en brittisk dokumentär)
Längd: 1tim 4min

Dokumentären börjar med Lady Dianas död. Vi befinner oss på olycksplatsen i den franska tunneln där hennes sista bilfärd slutade i en betongpelare. Hon lever fortfarande när paparazzofotograferna närmar sig hennes kraschade bil men avlider en stund senare när hon håller på att lastas in i ambulans. Vi får följa förloppet via en tv-intervju som gjorts av brittiska Channel Four (motsvarigheten till TV4) med ett av vittnena i tunneln.

Denna dokumentär fokuserar på hur illa prinsessan passar in i kungahuset. Hon kommer från knapadeln och är främst till för att avla fram tronarvingar. Hon kommer aldrig att anpassa sig i det kärlekslösa förhållandet och efter skilsmässan (år 1995) kommer det fram allt mer fakta om hur dåligt hon mått i äktenskapet. Efter sina hudlösa intervjuer blir hon allt mer folkets prinsessa.

Hela listan: Från bäst till sämst – alla dokumentärer 

Detta är en smaskig historia. Fylld av tragik och drama. Prinsessan Diana är behandlad som en sak, inte en människa. Att hon plockas in i hovet är för avla fram tronarvingar, inget annat. Det bekräftar alla fördomar om överklassens dårskap.

Dokumentären ger en faktastinn, övergripande bild av historien. Men den som söker något djupare och mer levande får nog leta vidare. Att drottningens betjänt Paul Burrell intervjuas av Sveriges Radio är ett stort plus. Det är gott om klipp från bra tv-intervjuer, bland annat den klassiska BBC-intervjun i programmet Panorama år 1995. Det var efter den intervjun som det slutligen blev skilsmässa.

Men det går fort fram och musiken är rätt trist. Ibland låter det nästan som skräckfilmsmusik (olycksbådande mörkt), det varvas med känslomässigt pianoklink (eller är det en speldosa?) Som hämtat från ett grundläggande effektarkiv. Det finns ingen enhetlig ljudmässig gestaltning. Att det är så mycket klipp från tv-dokumentärer kanske förstärker problematiken. Jag antar att det redan ligger musik på klippen och då blir det svårare att jobba fram en egen ljudbild som dokumentärmakare på Sveriges Radio.

onsdag 29 augusti 2018

P3 Dokumentärs grundare i exklusiv intervju: ”Tycker om att lyssna på mig själv”

För bloggens läsare avslöjar P3 Dokumentärs anonyme grundare allt. Så gick han från att vara ”Praktikant-Fredrik” på oseriösa humorpgrammet till att bli en riktig tungviktare inom dokumentärgenren. 

– Jag gillar att lyssna på mina egna program. Det är lite av behållningen med att göra dem, säger Fredrik Johnsson. 

Sveriges mest populära podd är P3 Dokumentär (eller näst mest efter Sommar i P1 beroende på hur man räknar). Upphovsmännen till programserien är Stockholmspågarna Kristofer Hansson och Fredrik Johnsson. Två filmintresserade killar som lite av en slump hamnade på Sveriges Radio och sjösatte en riktig sensation. 
Fredrik Johnsson, till vänster, och Kristofer
Hansson. Bilden är tagen med självutlösare
i Värta- eller Frihamnen i Stockholm. Fredrik
är inte säker. De ville ta en bild som speglade
programmets känsla. De ville inte ta
en bild i en studio på Radiohuset. 

P3 Dokumentär stack ut från övriga dokumentärer från Sveriges Radio. De var rappare, mer ljudliga, växlade sömlöst mellan den lilla människan och stora samhällsskeenden. P1-redaktionens minimalistiska lunk hade fått en maximalistisk lillasyster som tog ut svängarna. 

På bara två år gjorde Kristofer Hansson och Fredrik Johnsson inte mindre än 25 dokumentärer som skildrade svensk nutidshistoria. Det handlade om allt från Tjernobylkatastrofen och Trustorhärvan till Estonia och, ja så klart, Palmemordet. P3 Dokumentär blev snabbt kult och de båda programmakarna fortsatte att göra ytterliga 19 (Fredrik) och 15 (Kristofer) på egen hand. 

Bekant röst
I några intervjuer framöver ska bloggen låta Fredrik Johnsson berätta om arbetet med varje dokumentär. (Jo, det är planen: Varenda en.) Har du någon fråga, ställ den i kommentarsfältet. 

– Jag är precis på väg ut bilen. Jag tänkte förflytta mig samtidigt som vi gör intervjun, säger Fredrik. 

Bilen startar. Något piper, troligen bältet.

– Hur är läget med dig? säger Fredrik. 

Jo, det är bra. 

I vanliga fall är det jag som försöker vara artig och fråga den jag ska intervjua hur hen mår. Men jag är för fascinerad för att få ur mig något. I andra sidan telefonluren har jag mannen som jag hört över 40 dokumentärer med. Hans röst är omisskännlig. Nästan som en gammal vän. Under några månaders tid har vi mejlat och försökt få till en intervju. Fredrik har haft ont om tid eftersom han varit mitt uppe i ett tv-projekt. Det är mycket hemlighetsmakeri än så länge eftersom den inte är färdigklippt. 

– Den är i första hand till för en av streamingtjänsterna. Eventuellt kan jag avslöja mer framöver i den här intervjuserien. 

Han säger att han läste intervjun med P3 ProducentMagnus Arvidson som jag publicerade på bloggen. 

– Det var intressant i att få en inblick i hur P3 Dokumentär sköts i dag, att de är två producenter som håller i det. Det var annorlunda på vår tid. 

Vi ska återkomma till arbetet med P3 Dokumentär. Men först ska jag börja med dokumentären som är den senaste jag hörde Fredrik Johnsson göra. Den om filmregissören Bo Widerberg. Han gjorde den för Sveriges Radio P4 i slutet av förra året. Den sändes under julhelgen. I dokumentären är det flera bra intervjuer men den med skådespelaren Tommy Berggren är exceptionell. Ren underhållning.

Excentrisk jävel
Jag har inte sett speciellt mycket av Bo Widerberg. Jag har bara sett genombrottsfilmen Kvarteret Korpen (som i ärlighetens namn är mer intressant än bra) och sen polisklassikern Mannen på taket (1976). Alla som sett den minns säkert när den rundlagde Carl-Gustaf Lindstedt hissas ned med ett rep genom ett fönster. Och den syrliga slutscenen när den civile hjälten blir ifrågasatt av polisen för att han inte har licens på sin pistol. 

Bo Widerberg, som är höggradigt jävla excentrisk enligt en biografititel, blev inspirerad av franska vågen. Det skulle vara äkta. Enkelt. Vanlig folk. Den nya vågen var ett uppror mot de dyra, stela, pretentiösa studiofilmerna. Handhållen kamera var helt okej. 
Fredrik Johnsson

– Jag är inte något fan direkt av Bo Widerberg. Men Mannen på taket har alltid varit betydelsefull för mig. Det är en väldigt bra film. Jag känner till fler så klart men Mannen på taket är så bra uppbyggd. Polisarbetet känns realistiskt. Den är också återhållsam, det händer nästan ingenting. Sen när det väl gör det så blir det otroligt dramatiskt. Det är egentligen bara en spännande sak som händer: En person ligger och skjuter från ett tak. Men när det sker mot slutet av filmen blir det gastkramande. 

När Fredrik Johnsson och Kristofer Hansson startade P3 Dokumentär var det filmkonsten som stod för den största inspirationen. Men mer om det senare. Först ska vi backa bandet. Till Fredriks uppväxt. Ett ämne som inte är helt lätt att penetrera. Han har stor integritet och på grund av jobbet – som i huvudsak går ut på att skildra brott – vill han inte lämna ut för mycket privata uppgifter. 

– Jag är uppvuxen i Stockholm. Jag och Kristofer träffades på gymnasiet, som var Nacka mediegymnasium. På den tiden fanns det inte så många bra mediegymnasium så vi var väldigt glada för att gå där. Det kom folk från hela Sverige för att gå där. 

Kodade hemsidor
Han säger att det var det ”märkliga” intresset för Palmedokumentärer och Jönssonligan som sammanförde dem. Kristofer är ett år äldre än Fredrik (båda är födda i början av 80-talet). 

– Första gången vi träffades kan ha varit på en kurs där vi skulle göra hemsidor. Då höll man på och skrev kod. Det var roligt. Jag kände att jag funkade med honom direkt. Det hade mycket att göra med vår humor. Alla tv-program vi gjorde på gymnasiet handlade om att vara roliga. 

Fredrik säger att hans mamma har gett honom den konstnärliga sidan. Båda föräldrarna – ingen sysslar med media – har varit fria i sin uppfostran. Fredrik har fått ägna sig åt vad han vill. 

– Det är jag väldigt glad för. Sen kanske man skulle haft lite mer guidning. Att ha en strategi och blicka framåt. Det jag tänker på är att varken jag eller Kristofer har en journalistutbildning i botten. 

Som väldigt ung höll Fredrik på med fotboll, men det upphörde innan elvamannaspelet hade påbörjats. Istället var det video och film som tog över allt mer av hans fritid. På fritiden i mellanstadiet filmade han med en kompis. Efter ett tag utkristalliserade sig ett tema. Tjuvar och poliser. 

– Vi hade faktiskt en franchise. Vi gjorde en serie filmer om en tjuv och en polis. Från början var det inte så avancerat men efter ett tag blev det mer påkostat med bland annat rekvisita. Om jag minns det rätt så spelade jag tjuven. Skulle vi båda vara med framför kameran så fick vi ha fast kamera med stativ. Efter ett tag tog vi in kompisar. Jag minns att vi det var video8 som format. Jag minns när kompisens familj skaffade Hi8. Det var som VHS kontra Super-VHS. 

Vad hade ni för intrig i filmerna?

– Det var inte så genomtänkt. Handlingen gick ut på att man kastades in i ett brott och sen var jakten igång. Vi var väldigt mycket i närmiljön. På det sättet var det inte så ambitiöst. Mot slutet när vi satsat på mer rekvisita och kläder så blev filmerna heller aldrig klara. 

Filmerna visades för familjen. 

– Det var de närmast sörjande, säger han och skrattar. 

– Jag var nog ganska nöjd med att se det själv också. Jag står för att jag gillar att se eller höra det som jag själv har gjort. Många, allt från skådisar till regissörer, säger att de aldrig tittar på det de själva har gjort. Men jag tycker det är lite av behållningen. Att äntligen få götta sig åt det man själv skapat. Ibland när jag lyssnar på gamla program så kan jag känna: ”Fan vad gött att vi kämpade lite extra för att få med det där. Det blev bra.” 

Vad var det sista du hörde som du själv gjorde – som inte var en del av en produktion? 

– Jag förstår att jag kommer att få äta upp detta. Att jag gillar att lyssna på mig själv. 

Fredrik tänker länge. 

– Jag undrar om det inte var Polismorden i Malexander. Jag blev nog rätt överraskad över hur jag hade byggt upp det. Jag var nöjd med många grejer. Det sändes år 2008. De där åren… då gjorde vi rätt bra grejer. Det var en peak. Det fanns fortfarande relevanta ämnen kvar. Men hade inte testat alla grepp. Det fanns saker att upptäcka. 

Praktikant-Fredrik
Fredrik och Kristofer började även att umgås på fritiden. Deras främsta gemensamma nämnare var deras nörderi. De var besatta av utredningen av Palmemordet och när Skandiabiografen i Stockholm visade Bo Widerbergs Mannen på taket i repris peppade de varandra i veckor innan. 

Fredriks gymnasiepraktik blev på P3:s ungdomsredaktion Ketchup. I korridorerna såg han Olle Palmlöf och Bobbo Krull smyga omkring med sina rullband. De hade humorprogrammet Pippi Rull som i huvudsak gick ut på att programledarna busringde. Fredrik stack in huvudet och undrade om de ville ha hjälp med något. Det dröjde inte länge innan ”Praktikant-Fredrik” blivit ett stående programinslag på fredagarna. 

– Jag var ett verktyg för programledarna Olle Palmlöf och Bobbo Krull. De skickade ut mig på grejer de själva inte vågade göra. De satt och busringde och gömde sig bakom telefonen. Jag kom ut i verkligheten. Jag fick ett manus i handen och jag fick till exempel ett uppdrag som var att ta reda på vad Sveriges pensionärer egentligen tycker om kaféprogramledaren Ragnar Dahlberg. Det var en klassiskt fulklippt intervju. Jag ställde en fråga i verkligheten och sedan klipptes det ihop med en annan. Jag frågade om Hitler och djävulen och folk svarade: ”Han är vår fiende nummer ett.” 

Personligen minns jag bäst Fredrik Johnssons vanvördiga intervju med tv-kändisen Martin Timell. En historia som slutade två år senare med att Martin Timell ville slåss med Olle Palmlöf – det efter att han blivit påhoppade ytterligare en gång av humorgänget från P3. 

Efter gymnasiet började Fredrik Johnsson på Stockholms filmskola – samtidigt som han gjorde sina tre terminer 2003 och 2004 började han och Kristofer snickra på det som skulle bli embryot till P3 Dokumentär. De ville få ur sig något om Palmemordet. 

– Jag och Kristofer ville driva med den havererade Palmeutredningen. Vi hade en faiblesse för det. Så vi pitchade ett satirprogram för både P3 och SVT. 

Mats Grimberg på SVT tackade nej. P3 tackade ja. 

– Ärligt talat så var vi rätt gröna på den tiden, när det gällde tv. Nu när jag jobbar med tv-pitchar och programutveckling så ser jag det. På radion var det lite mer… vi hade tur. Det var lite mer lösa boliner.

Idén blev antagen. Och Fredrik började allt mer bli filmkillen som var på väg att få ett bra jobb inom radio. 

– Nu i efterhand inser jag att radion blev en bra genväg för att få jobba med något kreativt. Filmbranschen är en ganska lång väg att vandra. 

Satir blev seriöst
Det som från början var tänkt som en satir kring Palmemordet hade under arbetets gång mer och mer utvecklats i en seriös riktning. När programmet hade sänts tändes idén att skildra fler dramatiska händelser i Sverige. Ockupationen av västtyska ambassaden var ett givet ämne tillsammans med Norrmalmtorgsdramat och Lasermannen. Fredrik och Kristofer, då bara dryga 20 år gamla, hade en klar bild av hur programmen skulle låta. 

– Vi ville utnyttja radiomediet till max. Prata med många personer, ha bakgrundsmusik och effektljud. Krama ur mediet. 

På den tiden var det främst P1 som gjorde dokumentärer. Det var ofta strama berättelser, lågt tempo, naturalistiskt. Lite som en Ken Loach-film för att fortsätta prata i filmtermer. 

När jag gick på journalistutbildningen i Skurup för drygt tio år sedan så gjorde jag en drive och lyssnade igenom ett antal P1 Dokumentär. Just då hade de extra många med Susanne Björkman. Hon framhölls som en legendar och jag lyssnade på några som handlade om raggare. Det var väldigt stramt berättat. Hon hänger i köket hos någon raggare och de lägger ut texten om sitt liv. Det är i princip bara en scen på hela dokumentären. Inga effektljud, ingen musik. Bara en röst. 

– Det är den bilden vi hade också. Det kan vara bra. Men vi tyckte att många dokumentärer lät likadant, säger Fredrik. 

Det formella startskottet för P3 Dokumentär blev en lunch i Radiohuset, med chefen Jörgen M Andersson. Fredrik och Kristofer var där för att gå igenom Palmeprogrammet så att den kunde sändas igen, det i samband med att den Christer Pettersson dött. Formuleringar behövde ändras. 

"Har mitt bagage"
Under lunchen lanserade Fredrik och Kristofer idén om att göra fler program som skulle skildra dramatiska händelser i svensk historia. 

– Efter det mötet fick vi ja till att göra fem program. Vi började fundera på om det verkligen fanns så många ämnen som höll för två timmar. Ganska lustigt om man tänker på hur många program som sänts i dag. 

Fredrik ägnar sig åt bilkörning en stund. 

– Nu ska vi se om jag inte ska hitåt… 

Det är tretton år sedan P3 Dokumentär började att sändas. Då var det tänkt som en serie på fem program. Istället har det blivit en institution – som varken Fredrik Johnsson eller Kristofer Hansson är en del av längre. Förutom något sällsynt gästspel, som för två och tre år sedan när Fredrik gjorde först en dokumentär om uppfinnaren Håkan Lans och sen en om polismordet i Högdalen

Vad är din relation till programmet i dag?

– Jag ska vara ärlig och säga att jag inte lyssnar lika mycket. Det går i perioder. Det är lite personligt. Man har jobbat med det och jag är nog inte så objektiv i vad jag hör. Det finns jättemycket bra program som kommer från P3 Dokumentär. Men jag har mitt bagage med mig och vad jag tycker att programmet ska vara. Vad kärnan är. Det är svårt att sätta ord på det. Jag vill inte säga något som kan uppfattas negativt. 

När P3 gör reklam för sina nya dokumentärer på sociala medier så är det många som önskar att ni, och Anton Berg, ska komma tillbaka och göra fler. Vad tänker du om det? 

– Det blir jag såklart väldigt glad för. Om förutsättningarna är de rätta så är det inte omöjligt för mig. Dokumentärerna om Håkan Lans och Polismordet i Högdalen kom till för att jag märkte att jag hade missat att berätta två intressanta historier. Men mitt huvudfokus ligger på nya spännande projekt. 

Fredrik Johnsson säger att stödet från lyssnarna redan från början var tydligt.

– Folk var väldigt engagerade och både mejlade och skickade vanliga brev. Det var en ynnest att jobba med programmet. 

I nästa del fortsätter vi där vi slutade – när Kristofer Hansson och Fredrik Johnsson äntrade de långa korridorerna på Radiohuset, denna betongkoloss vid Gärdet i Stockholm, för att göra sina allra första program i det som kom att bli P3 Dokumentär. Intervjun är inte gjord ännu, så känn er fria att ställa frågor i kommentarsfältet nedan. Ju nördigare desto bättre, är devisen här på bloggen.

Johan Nordström