Skolskjutningen i Jokela

Premiär: 28 september 2017 (lyssna här)

Av: Elin von Wright

Producent: Rosa Fernandez

Den förste av två uppmärksammade
finska skolskjutningar. 

Medverkande: Vaula, vän/kärlek som träffade Pekka-Eric på nätet, skoleleven Jani vars bror Ari skjuts till döds, historia- och psykologiläraren Kim som var på plats under skjutningen och känner till mördarens åsikter, Johnny som går andra året på gymnasiet och överlever massakern samt polisen Jussi som kommer till platsen.

Klipp: Från Pekka-Erics många publiceringar på internet, bland annat när han skjuter pistol och uttalar sig negativt om mänskligheten, intervju med Pekka-Erics föräldrar från ett finländskt tv-program.

Längd: 1tim 2min

Liknande dokumentärer: Skolskjutningen på Columbine High School av David Mehr (2012)

Denna dokumentär kommer ut nästan exakt tio år efter massakern på Jokela skola utanför Finlands huvudstad Helsingfors. 18-åringen Pekka-Eric Auvinen sköt ihjäl åtta personer på skolan, sex elever, skolsköterskan och skolans rektor. Därefter begick han självmord.

På P3:s hemsida ligger bilden på mördaren när han har på sig sin t-shirt med trycket "Humanity is overrated". Han hade tidigare visat beundran för Nordkorea och blev senare nazist. Han postade hatiska videos på Youtube som glorifierade våld. En användare på internet lade ut en varningslista över personer som verkade potentiellt farliga där Pekka-Eric fanns med. Ett år senare inträffade en till liknande skolmassaker i Finland. Mördaren i den senare massakern var inspirerad av Pekka-Eric. 

Läs mer: Alla dokumentärer – från bäst till sämst

Inleds med dagarna innan dådet. Under tiden som massakern skildras kommer tillbakablickar som berättar mer om mördaren Pekka-Eric. Mot slutet är det ett relativt långt samtal med Pekka-Erics vän Vaula. 

Elin von Wright som gjort dokumentären har en bra röst, speakertexten är i huvudsak koncentrerad, koncis. Flera huvudpersoner, och berörda som har viktiga iakttagelser, är intervjuade. Läraren Kim är väldigt bra. 

Tre problem: 

Mördarens vän Vaula är något av dokumentärens huvudperson. Hennes känslor när hon får höra om skolmassakern tar stor plats. Hon är orolig för sin vän Pekka-Eric. Hennes mamma fördömer henne som intresserat sig för mördaren. 

Skildringen av Vaula är komplex och ibland motsägelsefull. Hon har träffat Pekka-Eric på ett forum för människor som fascineras av, eller beundrar, massmördarna från Columbineskjutningen. Hon hör hans hatiska uttalande om att mörda och skada. Samtidigt berättar dokumentären (i speakertext) att hon tycker att mördaren har en absurd humor och att hon inte tar det han säger på allvar. 

Det blir ologiskt. Vaula trasslar in sig i konstiga ursäkter. Hon försvarar inte mördaren, säger hon. Men hon kan förstå skolskjutare. 

Jag tycker också valet av drömsk/lyrisk musik är konstigt. Jag förknippar musiken (som går mer i dur än moll) främst med drömsekvenser (eller möjligtvis rymdresor). Men den utgör fonden ljudmässigt i dokumentären. När en av eleverna, Ari, skjuts ihjäl hörs musiken. Ska man tolka det som att det är en mardröm? Min personliga åsikt är att det inte fungerar. Dokumentären är inte filosofisk eller lyrisk. Den är konkret, hemsk, mörk. 

Den tredje är att det blir rörigt under det långa parti som skildrar själva massakern. Det är för lite ljud och de intervjuades berättelser är lösryckta och med relativt få detaljer. Dessutom introduceras dom knappt alls. Samtidigt som skjutningen börjar introduceras två eller tre nya intervjupersoner och deras berättelser. Men vem som är var eller är med om vilken händelse är svårt att hålla isår. Att eleven Ari skjuts ihjäl förstår jag inte ens andra gången jag lyssnar igenom. 

Det är relativt ofta som mördaren, Pekka-Eric, verkar ta sin tillflykt till toaletterna. Antingen för att ladda om och senare för att ta sitt liv. Men det finns inga ljud från fotsteg mot klinkers, eller dörrar som öppnas eller blir låsta. Det finns ett speciellt ljud som brukar vara på offentliga toaletter. Det är i princip inga andra ljud heller i från skolan – röster, sorl, skrik, korridorer, fönster som öppnas. Några få polissirener är allt. 

Gisslandramat i Hallsberg

Premiär: 13 september 2017 (lyssna här)
Av: Jennifer Rochette
Producent: Lasse Truedsson

Högt tempo om
tre galningar.

Medverkande: Trafikanten Niclas Larsson som blir skjuten i ansiktet när han stöter på trion, Malin Flysjö som kidnappades, Ingemar Johansson, chefen för piketen hos polisen, flerbarnspappan Fredrik Jarekull som får sin fru Kristina kidnappad (hon hörs i klipp från TV3-programmet).
Klipp: De tre gisslantagarna (Sonny, Yusuf och Theo) hörs i olika klipp, bland annat i ett ambitiöst program i TV3, "En resa i våld" (ett specialprogram från "Efterlyst" - som sågas jäms fotknölarna i denna DN-artikel), om gisslandramat. Larmsamtalet från den svårt knivskurne Fredrik Jarekull.
Längd: 1tim 9min
Liknande dokumentärer: Polismorden i Malexander av Fredrik Johnsson (2008)

Vad händer när tre beväpnade narkotikapåverkade unga män ger sig iväg på en roadtrip genom västra Sverige år 1995? Ett totalt kaos för alla de möter. Kidnappningar, folk som skjuts i huvudet, drogorgier och ett våldsamt slut i Hallsberg i Örebro län.

Två av männen är från Stockholm och den tredje är från Skövde i Västergötland. De känner varandra efter att ha varit inne i ungdomsvårdssvängen på grund av deras drogproblem och kriminalitet. Jag minns Aftonbladets bild från upplösningen. Sonnys ben viks åt fel håll när han skjuts ned av polisen.

Läs mer: Alla dokumentärer – från bäst till sämst

Det finns likheter med Tony Olsson, Jackie Arklöv och Andreas Axelssons vansinnesfärd genom Sverige några år senare. Skillnaden är att Sonny, Yusuf och Theo saknar ideologi (Olsson-gänget var övertygade nazister), de är "bara" drogpåverkade. Som genom ett mirakel dör ingen av dom som stöter på Theo, Josef och Sonny – i Malexander mördades två poliser.

Dokumentärens främsta förtjänst är intervjuerna med offrena. Fredrik Jarekull får besök hemma på gården. Huggs ned och får sin fru kidnappad. Vi hör både honom och henne berätta om skräcken. Även Malin Flysjö är bra.

Jag har svårt för det dramaturgiska greppet som används flitigt i "Gisslandramat i Hallsberg" som innebär att det sker en nedräkning till programmets klimax. "Nu är det bara tre timmar kvar tills trion kommer att..." Sen upprepas det senare. "Nu är det bara fem minuter kvar tills..." Till bristerna hör också en mekaniskt inläst prata och ljud som saknas ("bilen kör iväg i en galen fart" blir uppläst, men det finns inga ljud för att illustrera det).

Annika Östberg och polismordet i Lakeport

Premiär: 31 augusti 2017 (lyssna här)

Av: Martin Ezpeleta

Producent: Ylva Lindgren och Magnus Arvidsson

Rör sig på ytan. 

Medverkande: Annika Östberg, Annikas älskarinna Mary Gracesson från fängelset, polisen Don Anderson som var kollega med mördade Richard Helbush, fängelsedirektören Ann-Britt Grünewald, kriminaljournalisten Oisin Cantwell på Aftonbaldet med flera

Klipp: En intervju som pingstkyrkan gjort med Annika Östbergs mamma Maj-Britt innan hon gick bort, inspelade utrop från polisen när mordet inträffar, Arnold Schwarzenegger när han är guvernör i Kalifornien, samt många klipp från hippiemusik (bland annat The Doors)

Längd: 1tim 12min

Annika Östbergs historia har väl knappast undgått någon. Hon satt 28 år i ett amerikanskt fängelse efter att hennes pojkvän mördat två personer, varav en var en polis som ville hjälpa dom med ett punkterat bildäck. Annika Östberg erkände inblandning i dubbelmordet och fick livstids fängelse.

Polisen och tvåbarnspappan Richard
Helbush avrättades med fyra skott.

En stark svensk opinion engagerar sig för att få henne förflyttat till Sverige och att hon ska släppas från fängelset. Till slut förs hon över till Sverige och släpps fri. Hon har senare fått sommarprata i ytterst populära Sommar i P1. SVT:s meste dokumentärfilmare Tom Alandh har gjort en dokumentär om henne.

Läs mer: Alla dokumentärer – från bäst till sämst

Polisen som mördades var Richard Helbush, 34 år, och i dokumentären intervjuas hans kollega Don Anderson. Däremot intervjuas inte hans två systrar som enligt dokumentären ska ha sagt att de hatar Annika Östberg när hon var på benådningsförhör.

Mordet avhandlas relativt kort ungefär 30 minuter in. Det är snarare Annika Östberg som är huvudfiguren (och hela hennes drogfyllda livshistoria) – inte händelsen med polismordet och den efterföljande kampen från Sverige för att få henne fri.

Intervjun med Annika Östberg går tyvärr inte på djupet förutom vid ett eller ett par tillfällen. Den avhandlar ett helt liv. Det är svårt att få närvaro då. Framförallt i P3 Dokumentärformatet som vanligtvis är actionfyllt (denna är dock långsammare).

Martin Ezpeleta har försökt göra bilden av Annika Östberg komplex genom att bland annat intervjua Oisin Cantwell som är kritisk mot hur omhuldad hon är. Men det blir ändå platt. Det känns som att dokumentären inte går till botten med vem Annika Östberg är.

Ett av flera exempel är en märklig passage 18 minuter in när Annika Östbergs tidigare dom för dråp behandlas. Pratan/speakern: "1972, när Annika är 18 år, dör en man i ett knivslagsmål i en lägenhet där hon vistas. Det som först betraktas som nödvärn förvandlas till dråp när Annika två år senare erkänner. Hon döms till fem år villkorligt fängelse. I dag menar hon att tog på sig brottet för att hjälpa sin dåvarande pojkvän."

Det tillsammans med att Annika Östberg inte får några kritiska frågor (eller att dokumentären inte gestaltar kritiken på ett mer djuplodande sätt) ger en bismak. Musiken är smetig.

I boken "Gärningsmannen är en kvinna" skriver författarna Anna Wetterqvist och Suzanne Kordon att Annika Östberg begått allvarliga brott men ändå uppnått kändisstatus som offer. Det för att hon (tillsammans med bland annat Knutbymördaren Sara Svensson) uppfyller bilden av kvinnor som offer för manlig makt. Författarna skriver: "Det är få som reflekterar över att Annika Östberg och Sara Svensson kanske också hade en annan roll än enbart den som offer."

Tom Alandh har skrivit om hur han ser på Annika Östberg i en debattartikel i Aftonbladet. I densamma har Oisin Cantwell gett en kort replik. 

Brandkatastrofen på Borås stadshotell

Premiär: 17 augusti 2017 (lyssna här)
Av: Maria Hansson Trens
Producent: Lasse Edfast

Levande återberättat.
Fullt med detaljer. 

Medverkande: Studenterna Gunilla Boman och Staffan Engblom som var med i branden och förlorade sin pojkvän/vän Johan, Maria Jonsson var också där, Magnus Löfgren som något motvilligt åker in till stan för att hänga med studenterna, rökdykaren Anders Vilgotsson, Göran Kylhage, brandbefäl,
Klipp: Musikklipp med Bee Gees "Staying Alive", nyheter,
Längd: 1tim 3min
Liknande dokumentärer: Diskoteksbranden i Göteborg av Anton Berg (2008)

Det är mitt under diskoeran – år 1978. Bee Gees "Staying Alive" toppar skivlistan. Studenter ska fira skolans slut på stadshotellet ("statt") i Borås. Men det kommer att bli den värsta brandkatastrofen i svensk historia (tills diskoteksbranden i Göteborg inträffar).

Två år tidigare har stadshotellet fått mängder av anmärkningar på den bristande brandsäkerheten. Men de har inte åtgärdats och under avslutningsfesten är stället fullpackat. När branden bryter ut strax innan stängning finns sammanlagt 180 personer kvar.

Läs mer: Alla dokumentärer rankade – från bäst till sämst

Detta är en mörk historia som är levandegjord genom utmärkta intervjupersoner som var på plats i brandinfernot. Dessutom har Maria Hansson Trens lyckats med att återge mängder av specifika detaljer (färg på bilar, vad som händer med ett par strumpbyxor, vem som märker branden först, fallhöjden från fönstren) utan att det drar ned på tempot eller känns apart.

I princip alla intervjuer är bra. Lugna. Närvarande. Men intervjun med Magnus Löfgren, som egentligen inte brukar gå till "statt", är lysande (den kommer med på topplistan över bästa P3 dok-intervjuerna). Bakgrundsljud och musik förhöjer närvaron.