torsdag 12 juni 2014

Thomas Quick

Premiär: 2 november 2008 (går ej att höra längre - men finns på Youtube)


Bortplockad - men finns 
på Youtube. 
Medverkande: Dalademokratens reporter Gubb Jan Stigsson - mannen som har kallats Thomas Quicks pressekreterare eftersom han välvilligt spred historien om Thomas Quick som världens sjukaste seriemördare, åklagaren Christer van der Kwast som höll i alla åtalen mot Thomas Quick. Samtliga fällande domar är nu upprivna. Psykiatrikern Ulf Åsgård, den som tog gärningsmannaprofilering till Sverige från USA, berättar om sina tvivel. 
Klipp: Anna-Klara Asplund (försvunne Johans mamma) i tingsrätten. Vittnespsykologen Astrid Holgersson är tvivlande i ett debattprogram. Ett kort klipp med Thomas Quick själv i tingsrätten där han i poetiska ordalag tar på sig ett mord och pratar löjeväckande om att släcka liv. Nyhetsklipp.
Längd: 1h 21min


Rättegången mot allmänläkaren och obducenten, morddomarna mot Olle Möller, Christer Petterssons friande dom, Fallet Ulf, Joy Rahman och Bordellhärvan. Alla är det misstänkta eller bekräftade rättsskandaler av stora mått. 

Men ingen av dem kommer i närheten av vad som utspelas kring mytomanen Sture Bergwall som kallade sig Thomas Quick och erkände cirka 40 mord. Jag antar att ingen är obekant med monstret Thomas Quick. 

När Kristofer Hansson, en av grundarna till P3 Dokumentär, bestämde sig för att skildra fallet år 2008 begick han ett misstag. Han gjorde Dalademokratens, numera ökände, reporter Gubb Jan Stigsson till främste källa. Han berättar med inlevelse om Thomas Quick och alla hans illdåd. Inte nog med det - den främsta kompletterande röst vi hör är åklagaren Christer van der Kwast som kommer att gå till historien som Sveriges sämste åklagare.

Denna dokumentär togs bort av P3 Dokumentärs redaktion år 2013 - för ett knappt år sedan. Förklaringen på hemsidan är att det kommit fram nya fakta i fallet - bland annat att Sture Bergwall erkänt att han ljög ihop allting - och att dokumentären är inaktuell. Det är alltså efter SVT-journalisten Hannes Råstams avslöjande som dokumentären plockades bort.

En unik åtgärd i programmets då åttaåriga historia. 
Som tur är återfinns den på Youtube. Den är ett ovärderligt tidsdokument och visar tydligt hur Quick-laget (de troende i sekten runt Thomas Quick) såg på de påstådda morden som han utfört.

Det finns en motsträvig röst i dokumentären - det är psykiatrikern Ulf Åsgård som innan Hannes Råstam kom med sitt avslöjande var den mest inbitne skeptikern. I hans krets fanns också Jan Guillou och Leif GW Persson samt några till.

(Uppdatering: Här granskningskommissionens rapport från juni 2015.)

Med tanke på allt som framkommit på senare tid är det bitvis olustigt att höra hur åklagaren van der Kwast och reportern Gubb-Jan Stigsson argumenterar.

Båda lyfter fram Thomas Quicks tidiga bakgrund. Han har en gång i tiden allvarligt skadat två personer samt antastat små pojkar. Det återvänder de båda till - framförallt Gubb-Jan - i nästan alla intervjuer de gör. De verkar nästan se det som ett bevis för att han är seriemördare. Även i rättegångar har denna tidiga våldsamma, pedofila och homosexuella bakgrund lyfts fram av åklagaren.

Detta är faktiskt något som får Sture Bergwall (Thomas Quick) att näst intill flippa ur i SVT:s Debatt år 2010Gubb-Jan Stigsson säger ännu en gång att Sture Bergwall är pedofil och bög, vilket får Sture Bergwall förbannad.

P3:s dokumentär blir riktigt intressant vid tältmorden i Appojuare (SVT:s Veckans brott har gjort en kortdokumentär om morden). Jag har hört Hannes Råstam berätta om det flera gånger och vad Thomas Quick gjorde fel vid rekonstruktionen utan att detaljerna riktigt fastnar. Frågan är om inte Gubb-Jan Stigsson själv förklarar bristerna bäst. Thomas Quick gör fel på alla basala punkter. Men Gubb-Jan Stigsson bortförklarar det med att Thomas Quick är psykotisk och förvirrad. 

Jag hörde precis juridikbloggen med professor Mårten Schultz som då får frågan om han anser detta vara den största rättsskandalen i svensk historia. Det anser han inte, det är 
istället fallet med Egyptiensvenskarna. Jag tror Mårten Schultz har fel. Fallet med Quick är den största rättsskandalen i svensk historia.

För den som är intresserad av fallet så säger jag att Dan Josefssons bok "Mannen som slutade att ljuga" är bästa ingången. Det kanske blir lite mycket psykologi en sväng i boken men den är mycket välskriven och blandar på ett förnämligt sätt granskande journalistik med gammalt hederligt kriminalreportage.

Den finns även som tv-dokumentär där bland annat "minnesexperten" Sven Åke Christiansson spelas in med dold kamera. Han föredrar att kalla sig Sven Å Christiansson vilket är lite coolare. I minst ett av resningsbesluten i fallen med Quick kallas han icke kompetent nog för uppgiften som sakkunnig. 

Dan Josefsson har nyligen (vår 2015) skapat något han kallar för Quickarkivet. Här finns mängder av material: resningsbesluten, förhör, mejlväxlingar mellan HD-domaren Göran Lambertz, åklagare Christer van der Kwast, polisen Seppo Pentinnen, Gubb-Jan Stigsson och advokat Claes Borgström och mycket mer. 

Framförallt resningsbesluten visar tydligt på var det gått fel i arbetet med att fälla Thomas 
Quick för morden. Saker som borde vara åtalbara gällande polisen och åklagaren avslöjas. I fallet med Yenon Levis död skriver advokat Tomas Olsson återkommande att polis och åklagare undanhållit och förvanskat materialet när Tomas Quick döms för mord. När överåklagaren Björn Ericson granskar resningsansökan uttrycker starkt ogillande över att statliga ämbetsmän utmålas som bedragare men trots det så ska Thomas Quick beviljas resning. Alltså, Björn Ericsson hittar alltså till och med "nya" omständigheter och skäl till att Thomas Quick ska beviljas resning som inte ligger i linje med den hårda kritiken som advokat Tomas Olsson framför. 

Jag landade på ett klipp i TV4 där förre Pressombudsmannen Yrsa Stenius försvarar Krister van der Kwast i samband med att han släppte sin bok "Bortom allt rimligt tvivel". Det är konstigt hur fel en sådan meriterad journalist hamnat i två kända rättsskandaler. Både i Styckmordet och fallet med Quick är hon ute och cyklar. Att hon skrev förord till Krister van der Kwasts bok är bortom min vildaste fantasi. 

Men visst, jag har läst en hennes av böcker med journalistiska texter samlade. Boken varvade analyser av mördares psyken (bland annat "styckmördarna") och tankar om katter hon ägt och älskat. Märklig blandning.

En annan märklig sak i fallet är journalisten Kristina Hultman som gått med i beryktade Quicksekten (kallas i decimerad form officiellt för Öjegruppen) och berättar om det i en skruvad artikel i Feministiskt perspektiv. Hon skriver då: 


"Borde jag ha avstått från detta? Borde jag som feminist ha tackat nej till ”Quicklaget”, till möjligheten att lära känna förhörsledaren Seppo Penttinen och åklagaren Christer van der Kwast, bara för att de är män?
En del må tycka det. I så fall är det ingenting annat än könsfascism. Seppo Penttinen (den polis som ledde förhören med Bergwall) är den minst patriarkala person man kan tänka sig. Minst ett av Gubb Jan Stigsons barn är rödglödgad feminist."

Uppdatering 15 maj 2015:

Stackars justiterådet Göran Lambertz. Nu hittas det fel i hans bok "Quickologi". I dag hörde jag han få brallorna neddragna av grävreportern Bo-Göran Bodin från Ekot. Inte så kul om även B-G Bodin ger sig i härvan, det är nog Sveriges främste grävare för tillfället. Han avslöjade bland annat Saudiaffären. 

I B-G Bodins gräv finns klipp från Göran Lambertz ökända föreläsning på JMK i Stockholm där han säger att bevisningen i målet Thoma Quick är "väldigt, väldigt stark" och avslutar med att till alla i salen säga "jag kan inte fatta att ni är så här dumma".


Om granskningsrapporten från Bergwallkommissionen (juni 2015):

Jag sammanfattar granskningsrapportens viktigaste kritik mot de sex målen om de åtta morddomarna. Jag ska akta mig för starka ord men vill sammanfatta kritiken med ordet "skoningslös", eller kanske "brutal", "totalsågning" eller varför inte "häpnadsväckande tuff".

Angående det påstådda mordet på Charles Zelmanovits:

”Vid flera tillfällen har frågorna i förhören varit ledande. Särskilt framträdande är det i förhöret den 9 maj 1994, när frågorna ställdes av Christer van der Kwast. Förhöret präglas av otålighet och vid flera tillfällen blev Sture Bergwall avbruten i sitt berättande. När Sture Bergwall gav ett svävande eller ologiskt svar ställde Christer van der Kwast flera gånger frågor som kan uppfattas som förslag på hur Sture Bergwall borde svara eller korrigera sin berättelse. 



(..)

Att väsentliga delar av vallningen och rekonstruktionen inte har dokumenterats eller i vart fall inte framgår av tillgängligt material är en stor brist.

(...)

Lika anmärkningsvärt är det att filmen från fyndplatsen saknar just den sekvens när dockan föreställande Charles Zelmanovits placerades vid fyndplatsen.

(...)

Slutligen tycks tingsrätten inte heller ha analyserat betydelsen av flera anmärkningsvärda omständigheter i Sture Bergwalls berät- telse, som att till synes planlöst resa 70 mil för att hitta en pojke, sannolikheten för att han en mörk och kall novembernatt skulle bära en kropp flera hundra meter rakt ut i skogen för att stycka den samt möjligheten för honom att – trots mörkret – ha detaljerade minnen om vegetation och terrängförhållanden.

Angående mordet på Marinus och Janny Steghuis:

En ytterligare iakttagelse avseende förhören är att Sture Bergwall vid många tillfällen lämnade både felaktiga och sinsemellan motstri- diga uppgifter utan att i tillräcklig utsträckning konfronteras med det. Seppo Penttinen tycks i stället ha fokuserat på, och hållit fast vid, de uppgifter som kom att bli rätt. Dessa uppgifter har Seppo Penttinen sedan valt att återkomma till och ställa ytterligare frågor om. Det förefaller inte som att Sture Bergwall i tillräcklig mån behövde förklara varför han tidigare hade lämnat andra uppgifter som stämde mindre väl.

(...)

Inför rekonstruktionen på brottsplatsen placerades tält, bil, figu- ranter och diverse utrustning helt i överensstämmelse med hur det faktiskt hade sett ut på brottsplatsen när Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis hittades. Denna metod kan ifrågasättas eftersom en rekonstruktion är till just för att pröva den misstänktes uppgifter mot resultatet av brottsplatsundersökningen, se avsnitt 3.2.1. Särskilt olämplig blir metoden i en situation som denna, det vill säga när en person har erkänt ett allvarligt brott och det saknas teknisk bevisning och vittnesuppgifter som stöder erkännandet. Genom rekonstruktionsmetoden fick Sture Bergwall klarhet i hur tältet såg ut och var placerat, hur Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis hade legat i tältet, vilka tillhörigheter de haft och hur tillhörigheterna sett ut.

Jan Olsson, som var med vid rekonstruktionen, har vid möte med kommissionen berättat att han upplevde förfarandet som helt obegripligt och att det dessutom var tvärtemot rikspolisstyrelsens instruktioner.
Vid ett tillfälle under rekonstruktionen gav Seppo Penttinen medvetet eller omedvetet Sture Bergwall en fingervisning om hur gärningsmannen sannolikt hade betett sig.

(...)

Seppo Penttinen berättade i förhöret att Sture Bergwalls minnes- bilder hade varit klara och distinkta vad gällde de centrala delarna av händelseförloppet, trots att så inte kunde sägas ha varit fallet. Seppo Penttinen berättade även att Sture Bergwall hade gjort en skiss och platsbeskrivning under förhöret den 23 november 1994. Han tycks dock inte ha berättat att skissen och beskrivningen i många avseenden inte stämde med de faktiska förhållandena. Seppo Penttinen berättade vidare att Sture Bergwall hade lämnat en beskrivning av Marinus Stegehuis och Janny Stegehuis utseende och position i tältet. Han berättade dock inte att beskrivningen av makarnas utseende påtagligt skiljde sig från hur de faktiskt hade sett ut.

(...)

Slutligen framgår det inte att tingsrätten fick veta att fingeravtryck som hade säkrats på bland annat den upphittade kassettbandspelaren och den upphittade väskan inte överensstämde med vare sig Sture Bergwalls eller JF:s fingeravtryck.

(...)

Tingsrätten angav att det genom vittnena AH:s och HL:s uppgifter var bekräftat att Sture Bergwall hade vistats i Jokkmokk strax innan brotten begicks. På vilket sätt tingsrätten, utifrån deras vittnesuppgifter, kunde komma fram till den slutsatsen kan inte utläsas av domen och är dessutom svårt att förstå.

Angående mordet på Yenon Levi:

I några fall, där Sture Bergwalls uppgifter vederlagts av tekniska fynd, har förhörsledaren och åklagaren underrättat Sture Bergwall om felaktigheter och föreslagit alternativ som stämde med utred- ningen. Detta har fått Sture Bergwall att anpassa sina uppgifter. Som exempel kan nämnas när Christer van der Kwast berättade för Sture Bergwall att uppgiften om att packningen hade lämnats på brottsplatsen inte stämde, varvid Sture Bergwall omedelbart ändrade sig och i stället uppgav att medgärningsmannen hade tagit hand om den.

(...)

Det har framkommit att utredarna kände till att Sture Bergwall tog del av vad som rapporterades i media om fallet. Trots den betydelse det hade för utredningen att Sture Bergwall lämnade så många kontrollerbara uppgifter som möjligt vidtog åklagaren inte några åtgärder för att begränsa Sture Bergwalls tillgång till massmedia och externa kontakter. Det var till exempel känt för utredarna att Sture Bergwall hade kontakt med MS, vars uppgifter hade betydelse för utredningen.

(...)

Även vid rekonstruktionen den 20 maj 1996 placerade Sture Bergwall kroppen på fel plats och i fel läge. Han berättade felaktigt vilka föremål som hade blivit kvar på platsen och beskrev klockan på fel sätt. Inte heller händelseförloppet som Sture Bergwall be- skrev stämde med de aktiviteter som fynden på brottsplatsen pek- ade på.

(...)

Inför huvudförhandlingen förordnade tingsrätten Anders Eriksson som domstolssakkunnig i målet. Han hade dessförinnan åberopats av åklagaren som vittne, det vill säga partssakkunnig. Åklagaren uppgav inför förordnadet att Anders Eriksson hade anlitats under förundersökningen och avgett ett utlåtande som åberopades i målet. Trots att tingsrätten alltså kände till att han medverkat under för- undersökningen och att han hade åberopats som partssakkunnig förordnades han som domstolssakkunnig. Förordnandet får anses strida mot jävsreglerna för domstolssakkunniga.

(...)

Att MA inte hördes vid huvudförhandlingen för att ge sin version av det påstådda händelseförloppet utgjorde därför en stor brist i utredningen. Även den omständigheten att det inte fanns någon undersökning där MA:s DNA-profil jämfördes mot de tekniska fynden är en brist i utredningen.

(...)

Det framstår avslutningsvis som anmärkningsvärt att tingsrätten förbigick frågan om när Yenon Levi dödades och varför gärnings- beskrivningen angav ett längre tidsspann än vad det rättsmedicinska utlåtandet gav utrymme för. 

Angående det förmodade mordet på Therese Johanessen.

Under förundersökningen hölls tjugofem förhör med Sture Bergwall,
vilket i sig får anses anmärkningsvärt vid ett erkänt brott med en gärningsman som själv önskade bli åtalad och dömd.

I de två inledande förhören som hölls med Sture Bergwall lämnade han, i allt väsentligt, helt felaktiga uppgifter om sådant som gick att kontrollera mot faktiska förhållanden, såsom Therese Johannessens utseende och klädsel samt om miljön i Fjell. Han för- lade dessutom händelsen till fel år och fel tidpunkt på dygnet samt angav fel väder. Intrycket av de inledande förhören är att Sture Bergwall inte hade någon kunskap alls om vare sig försvinnandet, Therese Johannessen eller den geografiska platsen.

(...)

En grundläggande förutsättning för att Sture Bergwall skulle kunna vara rätt gärningsman var att han inte samtidigt befann sig någon annanstans. Viss utredning i syfte att kartlägga hans alibi genomfördes. Det som i någon mån talade för att han faktiskt hade arbetat i kiosken i Grycksbo aktuell dag, och som presenterades i en promemoria, lämnades av oklar anledning utanför förundersök- ningsprotokollet. Det hölls inte heller något formellt förhör med BA, vilket möjligen hade kunnat bringa klarhet i frågan.

(...)

Slutligen har tingsrätten inte fått kännedom om att Sture Berg- wall parallellt med den aktuella utredningen också erkände mord på två utländska pojkar i Norge och att omfattande utredningsåtgär- der, inkluderande vallningar i Norge och Sverige, genomförts i syfte att hitta deras kvarlevor. Sture Bergwall delgavs misstanke om mord på pojkarna alternativt medhjälp till mord på den ena. Sture Bergwall pekade också ut en av pojkarna vid en fotokonfrontation. Till slut visade det sig emellertid att pojkarna hade lämnat Norge och att de alltjämt levde. Även om uppgifterna i sig inte berör det aktuella ärendet kunde uppgifterna ha haft betydelse för tings- rättens bedömning av Sture Bergwalls trovärdighet att han parallellt med utredningen lämnade detaljerade uppgifter om mord som han uppenbarligen inte hade begått. Tingsrätten uttalade särskilt i domen att det inte framkommit något som tydde på att Sture Bergwall, medvetet eller omedvetet, hade skäl att lämna ett falskt erkännande.

Angående mordet på Trine Jensen

Sture Bergwall har i förhören oftast varit knapphändig och inte lämnat någon längre och fritt berättad redogörelse för de mer centrala delarna av händelseförloppet. Merparten av de detaljupp- gifter som till slut kommit fram är i stället ett resultat av direkta och inte sällan upprepade frågor från Seppo Penttinen.

(...)

Tingsrätten har vidare inte redovisat hur den värderade sådana uppgifter i utredningen som i varierande grad talade mot Sture Bergwall som gärningsman. Som exempel på sådana uppgifter kan nämnas att han under rekonstruktionen inte berättade vare sig att han strypt Trine Jensen med väskremmen eller att han tillverkat en snara. Han sade inte heller att han hade tagit av Trine Jensen kläderna på underkroppen och gav en felaktig beskrivning av hennes placering vid fyndplatsen. Under rekonstruktionen berättade Sture Bergwall även att det hade funnits mycket blod på Trine Jensens byxor och tröja, något som inte stämde med fynden från den tekniska utredningen. Den tekniska utredningen visade även att de fingeravtryck och hårstrån som säkrats på brottsplatsen inte kom från Sture Bergwall.

Det är oklart huruvida tingsrätten informerades om Sture Bergwalls förmåga att köra bil. Om tingsrätten, i enlighet med vad Christer van der Kwast har uppgett, kände till att Sture Bergwall inte hade körkort hade det funnits skäl att analysera även det i domen. 

Angående det förmodade mordet på Gry Storvik:

Under förhörens gång ändrades Sture Bergwalls uppgifter markant om hur det gick till när Gry Storvik dödades, var det skedde, vilka skador hon fick, hur Sture Bergwall hanterade kroppen samt diverse övriga kringomständigheter. Ibland har de uppgifter han lämnat om centrala delar av händelseförloppet skilt sig åt även under ett och samma förhör. Från att från början ha uppgett att Gry Storvik dog av strypning i bilen vid parkeringen kom han sedan att berätta att hon dog på plats 1 av ett slag i huvudet med en bandspelare/kupévärmare/radio. Slutligen uppgav han att slaget hade utdelats med en yxa men att hon inte hade dött av slaget utan av strypningen. Även andra omständigheter, som exempelvis när, varför och hur många gånger hon kräktes, vilken form av sexuellt våld han utövade mot Gry Storvik och var och hur hennes kläder togs av ändrades flera gånger under förundersökningens gång.

Trots de i hög grad varierande uppgifterna fick Sture Bergwall sällan några kritiska eller konfronterande frågor. Inte heller tycks det ha föranlett utredarna att i tillräcklig mån ifrågasätta riktigheten i Sture Bergwalls erkännande. I stället valde de att fokusera på de uppgifter som slutligen kom att bli rätt.

(...)

Sture Bergwall hade även stora svårigheter med att rätt beskriva sådant som var kontrollerbart mot faktiska förhållanden, såsom den exakta fyndplatsen, hur Gry Storvik hade legat vid den och vad som i övrigt hade funnits i anslutning till kroppen. I stället för att ta det till intäkt för att Sture Bergwall inte var rätt gärningsman försökte man vid flera tillfällen ”öka Sture Bergwalls minnesför- måga” genom att visa fotografier från fyndplatsen.

(...)

Vår bedömning är att den oredigerade vallningsfilmen ger intrycket att Sture Bergwall under vallningen var förhållandevis desoriente- rad. Vidare framgår det inte att han reagerade särskilt starkt vid det aktuella området kring Toyotaverkstaden och än mindre just kring parkeringsplatsen. Tvärtom tycks det snarast ha varit på Seppo Penttinens inrådan som de svängde av i området.

(...)

Tingsrätten tycks inte heller ha informerats om att det funnits uppgifter i förundersökningen som talade mot Sture Bergwall som gärningsman.

Angående det eventuella mordet på Johan Asplund:

Av förhören framgår att Sture Bergwall under förundersökningen genomgående ändrat sin berättelse och lämnat motstridiga upp- gifter både i de centrala delarna av händelseförloppet och i mer perifera detaljer. I stället för att konfrontera honom med detta har förhörsledaren ofta bett honom att bortse från det han tidigare hade berättat och i stället berätta om den för stunden aktuella ver- sionen.

(...)

Sture Bergwalls uppgifter var ofta knapphändiga och upp- gifterna präglades av att han uttryckte osäkerhet och tveksamhet till händelseförloppet. Redogörelsen var sällan fritt berättad och det krävdes många och delvis ledande frågor för att berättelsen skulle komma framåt.

(...)

När förhören återupptagits efter pauser har det ibland framkommit att man under pausen fortsatt att prata med Sture Bergwall om utredningen. Seppo Penttinen har i förhörsprotokollet emellanåt sammanfattat Sture Bergwalls uppgifter från pausen och vid några tillfällen har nya uppgifter då förts in utan att det framgår hur dessa uppkommit.

(...)

Uppgifter om faktiska förhållanden fördes in i utredningen genom ledande frågor av förhörsledaren. Som exempel kan nämnas hur uppgiften om Johan Asplunds väska införlivades i utredningen av Seppo Penttinen. Sture Bergwall fick upprepade och direkt ledande frågor om det hade funnits någon väska vilket han nekade till. Till slut sade Seppo Penttinen att han hade för sig att Sture Bergwall hade sagt att han hade stoppat ned något i en väska och frågade vad han hade lagt i väskan och hur den hade sett ut. Sture Bergwall berättade då för första gången om en väska.


(...)

Av domen framgår att Christer van der Kwast bland annat fel- aktigt påstod att Sture Bergwalls uppgifter om hur han hade bortfört, förgripit sig på och dödat Johan Asplund varit desamma under hela utredningen. Seppo Penttinen vittnade om att Sture Bergwall i de centrala delarna höll fast vid sina uppgifter, trots att det snarast var tvärtom.

(…)

Utredningen om han hade haft faktisk möjlighet att befinna sig i Sundsvall vid tiden för mordet får anses ha varit bristfällig. Även den utredning som presenterades om Sture Bergwalls körförmåga var bristfällig. De angivna utredningsbristerna borde ha uppmärksammats och analyserats i tingsrättens dom. Den analysen borde särskilt ha innefattat hur dessa brister inverkade på värde- ringen av Sture Bergwalls övriga uppgifter.”

(samtliga stycken ovan är citat från rapporten)

 
Till filmen nedan:


Hanns Råstam var den som fick Sture Bergwall att erkänna på band att han ljugit. Dokumentärerna är bisarrt spännande. Han knäckte en gång för alla sekten runt Sture Bergwall. Det är en enorm bedrift.

(Nedan ses Hannes Råstams dokumentär om Quick i Dokument inifrån i SVT - det finns tre stycken, del 1, del 2 och så filmen nedan som kom som uppföljning ett år senare)





Mer

Alla dokumentärer sorterade efter betyg
Alla kändisar i P3 Dokumentär.
Alla dokumentärer sorterade efter ämne
Alla producenter sorterade efter betyg
Alla dokumentärer sorterade efter årtal

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar