Piratpillren och Hiv-medicinerna

Premiär: 29 augusti 2010 (lyssna här)
Av: Måns Mosesson

Suck. 

Medverkande: Indiske affärsmannen tillika läkemedelspiraten Yusuf Hamied som erbjuder Hiv-medicin till superlåga priser, Hiv-sjuke Pearl Tim i Uganda som som ser sin moder gå bort i Aids, förre ambassadören Lars Anell samt visselblåsaren och förre läkemedelschefen Peter Rost.
Klipp: Aids-sjuke musikern Philly Lutaaya från Uganda, klipp från afrikanska låtar som uppmärksammar Aids, nyhetsklipp från när Aids upptäcks i USA samt från läkemedelsreklam. 
Längd: 1h 30min

Dokumentären handlar om kampen för att få tillgång till billiga bromsmedicin i den fattiga delen av världen. De som fått hiv-viruset är dödligt sjuka utan bromsmedicinen - med den kan hiv ses mer som diabetes eller astma. Ansträngande, smittsamt - men inte dödligt. 

Men bromsmedicinen kostar 12 000 dollar (knappt 100 000 kronor) per år. Enligt Måns Mosesson beror det på patentlagarna som finns inom industrin. Bolaget som är först med bromsmedicinen får monopol och kan trissa upp priset under de 20-25 år som patentet gäller. 

Då dyker den indiske affärsmannen Yusuf Hamied upp som frälsaren - han piratkopierar medicinerna och säljer dem för en dryg 1000-lapp om året (1 dollar/dag). Det är alltså 1/100 av priset. 

Bäst i dokumentären är det klipp från en afrikansk informationsfilm där en man och en kvinna är sugna på lite hoolabaloo i halmen men har olika åsikt om kondom. Han vill slippa "love glove" ("I have a hat!") medan hon insisterar. 

Detta är producenten och reportern Måns Mosesson första dokumentär för P3. Han har ett överlag gott öga för detaljer och har valt ett intressant ämne. 

Men det saknar stringens. Jag känner mig ofta oförberedd på var storyn är på väg och vad som är poängen med olika passager. Jag är också frågande till att läkemedelsbolagen får omfattande och ihållande kritik genom hela dokumentären utan att en enda person från ett läkemedelsbolag har kontaktats av Måns Mosesson. 

Det mest problematiska är dock Måns Mosessons prator. Jag har själv gjort ett radioreportage för rikstäckande publik och försök göra något extra av konstformen "prator". Just då kändes det rätt snitsigt att jag stakade mig med flit och försökte prata känslosamt. 

I efterhand är det tydligt att inslaget försämrades. 

Ett exempel som knyter an till problemet med prator är när reportern Måns Mosesson intervjuar piraten Yusuf Hamied. Efter ett tag kommer reportern in med en prata och säger i den att Yusuf Hamied suckar och illustrerar det genom att sucka själv. Intervjuade Yusuf Hamied hör vi aldrig sucka. 

Jag har svårt att förklara det - men det känns fel. Lite som att ha syntolkning på filmen trots att man inte är synskadad. Och så upptäcker man att syntolkaren beskriver saker som inte syns på bilderna. 

Mer att läsa på bloggen: 

Alla dokumentärer sorterade efter betyg. 
Alla kändisar i P3 Dokumentär.
Alla dokumentärer sorterade efter ämne. 
Bästa intervjuerna – hela listan. 
Alla producenter sorterade efter betyg. 
Årtalet – listan över alla år som behandlas.