Säsongens priser

Säsongen är över. 10 nya dokumentärer har lyssnats. En rätt blek säsong som avslutades med flaggan i topp.

Mest populär bland bloggens läsare sett till besöksstatistik: Självmordet på Flashback av Jack Werner.
Största besvikelse: Fallet Thomas Quick av Anton Berg.
Mest lågmäld och minmal: Skolgårdsmordet i Bjuv av Jesper Engström.
Mest bombastisk och känslosam: Självmordet på Flashback.
Längsta dokumentären: Fallet Thomas Quick.
Bäst intervjuer: Slaget om Mostar av Arvid Hallberg (sist på säsongen).
Säsongens bästa dokumentär: Slaget om Mostar.

Mer: 

Alla dokumentärer sorterade efter betyg. 
Alla kändisar i P3 Dokumentär.
Alla dokumentärer sorterade efter ämne. 
Bästa intervjuerna - hela listan. 
Alla producenter sorterade efter betyg.

Slaget om Mostar

Premiär: 3 december 2015 (lyssna här)
Av: Arvid Hallberg
Producent: Robert Barkman

Långt ifrån jolmigt - bara bra.

Medverkande: Ett helt gäng före detta Mostarbor; "Emir", Mela, Miroslav Herkacz och Osrenko. Annika Björkdahl, professor i statsvetenskap i Lund och Guldspadebelönade journalisten Johanne Hildebrandt som åkte till Jugoslavien på eget bevåg och periodvis hukade under kulorna som ven i Mostar.
Klipp: Gott om nyhetsklipp, folkpartisten Birgit Friggebo om att införa visumtvång för att få ned antalet flyktingar från Jugoslavien, USA:s president Bill Clinton annonserar fredsavtalet år 1995.
Längd: 1h 21min
Liknande dokumentär: Svenskarna i Bosnienkriget (2010)

Dokumentären utsågs till säsongens bästa och Arvid Hallberg intervjuades av bloggen.

Dokumentärens allra första röst tillhör Mela som nu lever i Sverige. Hon är uppvuxen i Mostar i Bosnien-Hercegovina och flydde i samband med inbördeskriget i Jugoslavien på 90-talet.

Det är bra att dokumentären börjar med henne. Hon är ett hundra procent bra radio. Hon är hjärta och hjärna i välformulerade meningar med poetisk touch. Vad sägs som om satser som: "Det finns inga fåglar kvar i Mostar." (om att det var tyst och tomt i staden när kriget drog igång) "Han orkade inte leva så, att någon gör så mot Mostar." (Om sin pappa som tappade livsgnistan när kriget började) "En del av mitt liv föll ned med de där stenarna." (Om när bron Stari most som höll i hop staden sprängdes)

Det lustiga är att de andra svenskjugoslaverna: Miroslav, Osrenko och Emir är nästan lika bra. Miroslavs historia om hur han gör sig en hacka på att tjäna pengar på pilgrimer är fin. Han säljer hot dogs till dem. När han beskriver Jugoslavien låter det så här: "Det var lite mjukare kommunism." Han kunde ju tjäna pengar. Det är enkelt språk. Det är snyggt.

En annan skön replik är "den bron är inte byggd för mig, den kanske är byggd för prins Charles" (om den nya bron som byggdes). En bit in i dokumentären skildras hur Jugoslavien faller samman och då används en låt från kultfilmen "Donnie Darko" vilket gläder mig. Det är sammantaget mycket musik och vi får tidsmarkörer i form av Guns n' Roses "Paradise city" och MC Hammers "Can't touch this". Även musiken från Twin Peaks hörs.

Det finns minus. Den historiska genomgången i första delen är för lång. Historien har redan lagts fram av P3 Dokumentär flera gånger och jag tror, faktiskt, att ganska många kan huvuddraget. Landet är en komplicerad konstruktion som faller samman när landsfadern Tito dör. Sen brakar helvetet lös. Det tar bara en minut att berätta det.

Ibland är det för mycket musik, det går aningen för fort och blir jämntjock - utan tempoväxlingar. Men i huvudsak är det medryckande och imponerade. Det har verkshöjd. Musiken är väl vald, intervjuerna är långt över medel och dramatiken, bland annat i samband med den etniska rensningen, är skickligt frammejslad. Vi är där, det känns i hjärtat.

Avsnittet i slutet när Sverige inför visumtvång för flyktingarna är kusligt aktuellt. Är det tillagt efter den senaste händelseutvecklingen i Sverige (med våra gränskontroller)? Snyggt jobbat, P3 Dokumentär!

Intervjun med Mela kommer med på listan över de bästa intervjuerna som gjorts i P3 Dokumentärs historia. Och kanske ska även Miroslav och Emir, och kanske Osrenko också, in på den listan.

Mer: 

Alla dokumentärer sorterade efter betyg. 
Alla kändisar i P3 Dokumentär.
Alla dokumentärer sorterade efter ämne. 
Bästa intervjuerna - hela listan. 
Alla producenter sorterade efter betyg.

Sveriges Radio utnyttjar de som gör P3 Dokumentär

P3 Dokumentär - radiobranschens sweat shop. I journalisternas branschtidning i dag skildras hur dåligt betalt de som gör P3 Dokumentär har.

Den mycket populära seriens skapare, Fredrik Johnsson, är kritisk till Sveriges Radio. Tidningen Journalisten har tidigare skildrat programmets låga arvoden - något som vi här på bloggen tog upp.

Patrik Sjöberg och sexövergreppen

Premiär: 26 november 2015 (lyssna här)
Av: Karin Hållsten och Marcus Leifby
Producent: Anton Berg

En krigare - Patrik Sjöberg.

Medverkande: Förre höjdhopparen Patrik Sjöberg, friidrottaren Miro Zalar som nu jobbar på Radiosporten, stavhopparen Per-Inge Sköld som också blev utsatt, friidrottaren Christian Skaar Thomsen som trädde fram samtidigt som Patrik Sjöberg, Patrik Sjöbergs mamma Birgitta, Camilla Kallin som var ordförande i Örgryte IS:s friidrottssektion.
Klipp: Många klipp från framförallt Radiosporten som skildrar Patrik Sjöbergs lysande karriär som höjdhoppare, bland annat när han slår världsrekorden en sen kväll i Stockholm år 1987 (se det fina klippet på SVT), Yannick Tregaro som intervjuas i Sveriges Radio P1 samma dag som Patrik Sjöbergs bok släpps, friidrottsförbundets förre ordförande Lennart Karlberg.
Längd: 1h 26min

Patrik Sjöberg blev känd för mycket genom åren, sin kaxighet, sitt kokain, sitt rökande, sin extrema talang när det gällde höjdhopp och till slut blev han känd för att ha avslöjat den största övergreppsskandalen inom svensk idrott. Under flera år blev han utsatt för sexövergrepp av sin styvpappa och tränare Viljo Nousiainen.

Nousianinen var helgonförklarad efter de framgångar han haft med Patrik Sjöberg och flera andra höjdhoppare. Han var en bohem, storrökare och pedofil. Det sista var okänt - eller hölls hemligt av de andra idrottsledare som såg det.

Marcus Leifby är en före detta Aftonbladetmedarbetare som slagit sig ihop med Karin Hållsten (som gjort flera P3 Dokumentär tidigare) och skapat en dokumentär som både är känslosam, hemsk, innehåller en del nytt och ägnar idrotten i Patrik Sjöbergs liv stort utrymme.

Det är kul att landa i 80-talet och höra rösten från en betydligt yngre Jacob Hård från tv-sporten (från klipp). Det är en gedigen inblick i Patrik Sjöbergs ungdomsår och hur det gick till när han fick Viljo Nousiainen som styvpappa. Och att han faktiskt flyttade från sin mamma för att bo med Viljo.

Det dröjer aningen för länge innan själva övergreppen kommer in i bilden. När Patrik Sjöbergs karriär avhandlas används temamusiken, eller i alla fall en låt, från Walter Hills kultfilm "The Warriors". I övrigt är det konsekvent pianomusik.

Intervjun med Patrik Sjöberg är bra men bäst är intervjun med hans mamma Birgitta.

Mer: 

Alla dokumentärer sorterade efter betyg. 
Alla kändisar i P3 Dokumentär.
Alla dokumentärer sorterade efter ämne. 
Bästa intervjuerna - hela listan. 
Alla producenter sorterade efter betyg.

Skolgårdsmordet i Bjuv

Premiär: 19 november 2015 (lyssna här)
Av: Jesper Engström
Producent: Sara Lundin

Nära inpå. "Simon" är mycket bra.

Medverkande: Välkände Tony Pallon på länskriminalpolisen i Malmö, "Simon" vän till mördade Thomas och gärningsmännen, mördade Thomas klasskamrat Hampus, Helsingborgs Dagblads reporter Fredrik Lassen som skrivit prisbelönt om mordet, Anna-Karin Linder Krauklis som är expert på rollspel, kriminalinspektören L-G Johansson som jobbade med Pallon.
Klipp: Röster från skolkamrater från dagarna efter mordet, nyhetsklippen kommer först efter halva dokumentären när mordet har skett, ökände författaren Didi Örnstedt som gav ut boken "De övergivnas armé" som enligt en snabb googling verkar vara ett frontalangrepp på rollspelare och lajvare. Psykiatriprofessorn Sten Levander säger att rollspel är farligt. Tycker mig även höra Stina Dabrowski från tv ställa frågor om mordet och rollspel.
Längd: 1h 27min
Liknande dokumentär: Mordet på Kevin (2015), Punkmordet (2013) Mordet på Therese Johansson Rojo (2015)

Året var 1994. På en skolgård i lilla Bjuv i Skåne mördades en 15-årig kille och lämnades ihjälslagen på skolgården. Dokumentärens skapare Jesper Engström, rutinerad producent och reporter på Sveriges Radio, väljer att tidigt avslöja att mördarna är två jämnåriga kamrater.

Det är en relativt lågmäld och tyst dokumentär. Ljudbilden är minimalistisk, raka motsatsen till Jack Werners "Självmordet på Flashback" som gick för två veckor sedan. Jag gillar det. Det passar bra med dokumentärens stjärna, mördade Thomas vän "Simon" som ställer upp anonymt och berättar om vad som hände.

Han är öppen och ger dokumentären nerv och närvaro. Det kommer under skinnet på mig och en orsak är att musiken hålls i bakgrunden. Vi hör rösten, andningen, laddningen. Dokumentären kommer i två akter. Den första följer Thomas fram tills det att han mördas och den är bättre gestaltad och med mer drama. Den är koncentrerad och vass. I akt två blir det mer samhällsdiskussion - och pladdrigt - när Jesper Engström väljer att prata om moralpanik och det faktum att många beskyllde rollspel för att ha orsakat mordet.

Det är fördelaktigt att det inte ges någon solklar förklaring till mordet. De finns sällan. Stuff just happen, tyvärr. Eller så är motivet pengar. Ibland svartsjuka.

"Skolgårdsmordet i Bjuv" avslutas fint med att "Simon" dyker upp igen och vi landar åter i skånska myllan någonstans i utkanten av den där skolgården i Bjuv. Kul att höra om ett fall jag inte visste något om.

Mer: 

Alla dokumentärer sorterade efter betyg. 
Alla kändisar i P3 Dokumentär.
Alla dokumentärer sorterade efter ämne. 
Bästa intervjuerna - hela listan. 
Alla producenter sorterade efter betyg.

Terrordokumentärer som P3 gjort

I går kväll, fredagen den 13:e år 2015, skedde en stor terrorattack i Paris. På sex platser attackerades människor med automatvapen och sprängladdningar.

P3 har i ett flertal bra dokumentärer skildrat terrorattacker.

Terrorbomberna i Köpenhamn (2010) om en terrorattack mot israeliska mål i Danmark på 80-talet. Lysande dokumentär som låter en av terroristerna, svensken Marten Imandi, möta ett av offren.

Västtyska ambassaden (2005) om tyska vänsterterrorister som genomför en attack i Stockholm år 1975. En av de första dokumentärerna som gjordes av P3. Mycket bra.

Även den största terrorattacken, den mot World Trade Center på Manhattan, har P3 gjort dokumentär om. Det är en bra dokumentär som gjordes tio år efter attacken i USA.

Kroatisk terrorism skildras i Fredrik Johnssons dokumentär Kapardramat på Bulltofta (2007). Ägde rum år 1972.

Tidigare i år skildrades den misslyckade islamistattacken mot en dansk tidning år 2010. Terrorplanerna mot Jyllandsposten innehåller minst en dråplig scen om hur Säpo bedriver spaning.

Mer: 

Alla dokumentärer sorterade efter betyg. 
Alla kändisar i P3 Dokumentär.
Alla dokumentärer sorterade efter ämne. 
Bästa intervjuerna - hela listan. 
Alla producenter sorterade efter betyg.

Grupp 8

Premiär: 12 november 2015 (lyssna här)
Av: Emma Janke

Snyggt, intressant. Ingen action.

Medverkande: Litteraturprofessorn och superfeministen Ebba Witt-Brattström, Susanne Osten som då var en ung teaterregissör, ursprungsåttorna Birgitta Bolinder och Greta Sörlin, Gunilla Thorgren.
Klipp: Tal med Martin Luther King för att illustrera tidsandan och vad som hände i USA och deras medborgarrörelse, ett flertal åttor som exempelvis Louise Walldén, författaren Eva Moberg som skrev den uppmärksammade boken Kvinnans villkorliga frigivning (1961), mänger av klipp från tv- och radiointervjuer med grupp 8 som gjordes under sent 60-tal och tidigt 70-tal.
Längd: 1h 14min

Lysande namn på dokumentären. "Grupp 8". Det sitter som en smäck. Det var på den tiden när ordförande Maos revolution i Kina var högsta mode och det inte var något fel med att det lät litet grand som en terroristcell. Visst, "kommando 8" hade varit mer militant, men grupp 8 går inte av för hackor på "bad ass"-listan heller.

Och här snackar vi pionjärer, revolutionärer, progressiva krafter. De bildas 1968 som ju är revoltens år. I Sverige går det betydligt lugnare till än i exempelvis USA och Frankrike. Här hade vi studentrevolten och tennismatchen i Båstad som stoppades. Men inte så mycket mer.

Emma Jankes inblick i grupp 8 - gänget som trodde på devisen "avskaffa hemmafrun" - går på djupet. Den är rik på gamla arkivklipp och det är fantastiskt roligt att höra nyhetsrapporteringen om hur "damerna" ledda av grupp 8 promenerar upp till finansminister Gunnar Sträng (S) och protesterar mot en ny skattereform som de tror är en kvinnofälla. Kontrasten mellan uttrycket "damer" och att "damerna" i fråga faktiskt vill avskaffa den falska vördnaden för kvinnor är lysande.

I klippet hörs inte bara "damerna" utan också Olof Palme, statsminister (härligt/störigt arrogant), och Gunnar Sträng. ("Jag bryr mig alltid om barnen!") Vi träffar genom klipp eller exklusiva intervjuer ett flertal av de ledande krafterna i grupp 8 och för alla intresserade av gruppen och deras drivkrafter är denna dokumentär troligen mumma.

För mig som man känner jag viss glädje över gruppen som i sin kamp för att avskaffa hemmafrun, få fram fler dagisplatser och verka för fri abort också gjorde många män en stor tjänst. De bidrog till ett jämlikare samhälle där mannen kunde röra sig mot hemmets sfär. Tänk glädjen som män måste känna över att faktiskt få vara nära sina barn.

Emma Janke gör silkeslena prator (använder enkla ord: hon säger "sossarna" istället för "socialdemokraterna") och dokumentären är ljudlig. Hon är tydlig i vad grupp 8 höll på med och hur de gick från teoretiska studier till faktiskt handling. Bakgrundsmusiken (någon slags österländskt inspirerad kampsång) är fin. Dock. Detta är inte för den breda allmänheten. Vi är hela tiden inne i gruppen. Bara människor med erfarenhet från gruppen får göra sin röst hörd.

Det blir alltså inga forskare som pratar om gruppens betydelse. Det blir inga röster från konkurrerande grupper. Det blir inga kändisar, politiker eller artister som säger hur de förhåller sig till gruppen. Inga män, inga barn till dessa kvinnor som berättar om hur deras mammor var.

Det blir smalt och konfliktnivån är låg. Det är trivsamt.

Jag hörde nyss en bra intervju med Susanne Osten som Martin Wicklin genomförde. Det kallas söndagsintervjun och går i P1.

Mer: 

Alla dokumentärer sorterade efter betyg. 
Alla kändisar i P3 Dokumentär.
Alla dokumentärer sorterade efter ämne. 
Bästa intervjuerna - hela listan. 
Alla producenter sorterade efter betyg.

Självmordet på Flashback

Premiär: 5 november 2015 (lyssna här)
Av: Jack Werner
Producent: Anton Berg

Känslosam, gott om musik. 

Medverkande: Marcus Jannes mamma Anna Jarolf, hans pappa Jens Peter Kefas Berlin Jannes, hans syster Jorinda Hovberg/Jannes, en annan användare på Flashback som heter Eva-Li Brydolf som försökte få Marcus att avbryta självmordet, Mikael Westerlund, forskar om internet och självmordskommunikation, Victor Bjelkholm som var moderator på forumet Flashback, polisen Magnus Ehliar som var den förste på plats i lägenheten där Marcus begick självmord,
Klipp: Nyhetssändningar från dagen efter det direktsända självmordet, klipp från amerikanska nyhetsmedier, Länstidningen i Södertäljes ansvarige utgivare Thelma Kimsjö i ett klipp från Sveriges Radio mediegranskande program Medierna.
Musik som används: Bland annat Brian Enos Deep Blue Day som vi även hört i filmen Trainspotting.
Längd: 1h 18min

Programmet inleds med att tipsa om att det finns hjälp att få om man går med självmordstankar, bland annat på P3:s hemsida.

Jack Werner är mest känd som viralgranskare för Metro och detta är hans första P3 Dokumentär. Han har uppgett att han i januari i år blev tillfrågad om han ville göra en P3 Dokumentär och att han lagt ned sin själ i arbetet.

Den inleds lysande. Vi kommer direkt in på dagen när 21-årige Marcus Jannes sitter i sin lägenhet i Järna söder om Stockholm och lägger upp en tråd på Flashback om att han ska ta sitt liv. Vi följer det händelseförloppet och stannar strax innan självmordet. Detta sker i dokumentärens första 10 minuter, som är snyggt ljudsatt med en bra musiktema. Sen går vi tillbaka och vi får reda på att Marcus Jannes led av autism och att han haft självmordstankar i ett drygt år.

Det är gott om familjemedlemmar som berättar om Marcus. Sen blir det allmän information om forumet Flashback och det faktiskt förekommit länge att människor kommunicerar om sina självmord, även innan internets tid.

Det är gott om musik med mycket olika stil. Dramatisk pianomusik, filmisk syntmusik, techno, Brian Eno, atmosfärisk elektronisk musik. Bland det bättre i dokumentären, förutom början, är när man efter tag pratar om hur människor gjorde narr av Marcus efter hans självmord. Bland det första som kommer upp när man söker på hans namn på Google är näthat och förlöjligande, samt bilderna på honom när han hänger sig.

Dokumentären blir aningen tjock och konturlös i mitten men mot slutet tar den sig igen. Den fantastiska temamusiken från början återkommer och vi får återigen träffa Eva-Li Brydolf som försökte avstyra Marcus Jannes självmord. Det är snyggt att familjemedlemmarna pratar uppskattande om henne och att hon i samband med det kommer in i dokumentären och berättar vad det var hon försökte göra.

Jack Werner gör, i likhet med dokumentärens producent Anton Berg, väldigt bra prator. Det är imponerande med tanke på att han inte verkar ha någon längre erfarenhet av att prata i radio.

Mer: 

Alla dokumentärer sorterade efter betyg. 
Alla kändisar i P3 Dokumentär.
Alla dokumentärer sorterade efter ämne. 
Bästa intervjuerna - hela listan. 
Alla producenter sorterade efter betyg.

Utvisningen av familjerna Sincari

Premiär: 29 oktober 2015 (lyssna här)
Av: Sara Lundin

Inte mycket till story.

Medverkande: Diar Sincari, i dag 31 år, då 9 år, son till Rashid som var en de två bröderna Sincari som det i huvudsak handlade om, Åseles före detta kommunalråd Brage Sundberg, Kurdo Baksi, talesperson för kurder, prästen Roland Haglund, Åselebon Gunnel Linne, polisen Mats Figaro som var ansvarig för avvisningen.
Klipp: Statsminister Ingvar Carlsson, invandrarminister Leif "Blomman" Blomberg (S), rikligt med ljudklipp från tiden när Sincari (uttalas singjari) bor i kyrkan i Åsele samt från den våldsamma avvisningen.
Längd: 1h 39min
Liknande dokumentär: Polisrazzian mot Alsike kloster (2011)

Ytterst aktuell historia som utspelades under förra stora flyktingvågen (början av 90-talet) och som skildrar två kurdiska bröder, deras fruar och deras tio barn. De kommer till Åsele långt norr ut vilket illustreras väl i dokumentären.

Familjen uppger inte rätt identitet och ursprungsland när de söker asyl och efter några år i Sverige ska de skickas tillbaka. Tillbaka till ett Turkiet där kurder inte står särskilt högt i kurs. I Åsele visar kyrkan återigen upp sin vilja att hjälpa flyktingarna (precis som i Alsike) genom att ge dem mat och husrum.

Intervjun med Diar känns spännande. Jag vill veta mer om hur det gick för honom och resten av familjen efter avvisningen. Dokumentären fokuserar klart mest på tiden innan. Jag tror egentligen det hände mest efteråt, när majoriteten av familjen var tillbaka i Turkiet medan tre fortfarande var kvar i Sverige.

Partiet med själva avvisningen är bra. Mycket ljud, levande beskrivning.

I Läkartidningen har en av döttrarna intervjuats.

Fallet Thomas Quick

Premiär: 21 oktober 2015 (lyssna här)
Av: Anton Berg

Ett svep av hela historien. 

Medverkande: Förre justitieministern Göran Lambertz, författaren Dan Josefsson, journalisten Jenny Küttim som gjorde efterforskningar åt både Hannes Råstam och Dan Josefsson, Sture Bergwalls advokat Thomas Olsson som kom att ro hem alla resningarna, Klara och Björn Asplund vars 10-åriga son Johan försvann och troligen mördades. Kriminalkommissarie Jan Olsson är också med.
Klipp: Göran Lambertz möter Leif GW Persson i Veckans brott efter att de sänt Dan Josefssons dokumentär om kvinnan bakom mytomanen Thomas Quick, justitieministern Beatrice Ask (M) säger i en intervju i Sveriges Radio att det handlar om en rättsskandal, klipp från vallningsfilmer med Thomas Quick, klippet när Thomas Quick erkänner mord under en rättegång, klipp från Hannes Råstams dokumentärer i SVT.
Längd: 1h 44min
Liknande dokumentär: Thomas Quick av Kristofer Hansson från år 2008

(Jag har inte så många länkar i dokumentet - de finns istället här, i min recension av den gamla dokumentären)

P3 Dokumentärs mest populära dokumentärmakare, Anton Berg, tar sig här an Sveriges största rättshaveri någonsin. Sture Bergwall dömdes för åtta mord han inte begått. Just nu sitter han och skriver en bok historien - Bergwall alltså.

P3 har tidigare gjort en dokumentär om Thomas Quick/Sture Bergwall. Den kom år 2008 och målade upp bilden av Thomas Quick som en seriemördare. Det fanns några kritiska röster i den men framförallt följde den Dalademokratens ökände reporter Gubb Jan Stigsson som ivrigt återgav alla Thomas Quicks tokigheter som sanningar.

Han är med en kort sväng även i denna dokumentär. Han låter inte direkt nedslagen över det som hänt de senaste sju åren. Han är troligen fortfarande övertygad över att Thomas Quick/Sture Bergwall är en galen mördare.

Denna dokumentär startar från början med försvinnandet av 10-årige Johan Asplund. Vi landar stabilt  i historien när hans föräldrar berättar om förlusten och hur det gick till när han helt plötsligt var borta.  Sen går det i högt tempo genom de många åren av psykiatri, polisarbete, mytomani, medieuppmärksamhet, domar - och sen genom att domarna rivs upp och alla de tidigare hjältarna plötsligt är skurkar.

Det är en lång dokumentär. Den längsta någonsin faktiskt (detta gäller fram till denna dokumentär som är nummer 201 i ordningen). Den slår Sara Lundins dokumentär om Fallet Linda Chen med sex minuter.

Intervjun med föräldrarna Asplund är bra, likaså med journalisten Jenny Küttim som man hör alltför sällan, advokat Thomas Olsson är klar och logisk som vanligt och det känns snyggt att två av "skurkarna" är med - advokat Claes Borgström och förre JK:n Göran Lambertz.

Men den har skevt fokus. Vill man vara elak så kan man säga att den ibland tyvärr påminner om en uppläst Wikipediatext. Istället för att rapa upp hela historien från början till slut - dessutom med en lång utvikning om Sture Bergwalls yngre år och tidiga domar - skulle Anton Berg fokuserat mer på den enorma konflikt som uppstått mellan Quicklaget och alla andra. Hur kan det gå så här fel? Hur mår de inblandade i dag? Vad säger detta om det svenska rättssystemet?

Det finns en filosofisk, kanske vetenskapsteoretisk, aspekt av detta. Hur kan så olika "verkligheter" få plats i en och samma grundhistoria? Är det teoretiskt möjligt med denna typ av totalt oförenliga uppfattningar om samma händelser?

Ungefär 40 minuter in i dokumentären blixtrar det till när Anton Berg korsklipper föräldrarna Asplund mot advokat Claes Borgström. De har helt olika - diametralt motsatta - bilder av hur mycket mediciner Thomas Quick äter under rättegången. Det blir tydligt när deras uttalanden sätts mot varandra i ett snyggt klipp.

Det finns några liknande ögonblick men de är för få.

Mer: 

Alla dokumentärer sorterade efter betyg. 
Alla kändisar i P3 Dokumentär.
Alla dokumentärer sorterade efter ämne. 
Bästa intervjuerna - hela listan. 
Alla producenter sorterade efter betyg.

Dagens gotte: Thomas Quick

I dag släpptes P3 Dokumentärs nya verk. Och det handlar om Thomas Quick. Mannen. Mytomanen. Försökskaninen.

Bloggen har läst mycket om fallet och kommer under dagen att sätta oss in denna dokumentär - som producerats av Anton Berg.

Recension av den första dokumentären om Thomas Quick kan ni läsa här. Den drogs tillbaka när härvan början ta ny form efter Hannes Råstams avslöjanden i SVT.

I länken ovan - om gamla dokumentären - finns länkar till mängder av dokument om fallet, bland annat Råstams dokumentär samt Dan Josefssons stora samling av material. Där finns bland annat alla domar mot Quick.

Detta är Sveriges största rättsskandal.

Projekt Metropolit

Premiär: 15 okt 2015 (lyssna här)
Av: Marcus Morey-Halldin
Producent: Sara Lundin

Storebror Staten är folkhemsk. 

Medverkande: Sten-Åke Stenberg, sociolog som försvarar projektet (samt har skrivit bok om det - han är själv en så kallad "53:a"), Erik Jansson, expert på datalagen, Niklas Rådström, författare och en av de registrerade 53:orna, Marie Thorstensson Levander, forskare som höll på med Metropolit, Manni Thofte, en av de registrerade, Lotta Aschberg/Samuelsson, journalist som var en av de registrerade.
Klipp: Debatt från Radiohusets hangar som sändes i tv-programmet Magasinet tio dagar efter DN:s avslöjande år 1976, statsminister Olof Palme med ett försiktigt uttalande, projektets chef Carl-Gunnar Janson intervjuas i Rapport av Göran Rosenberg, projektets barnfrågor i uppläst form.
Längd: 1h 18min
Liknande dokumentär: Vipeholmsexperimenten (Ida Lundqvist, 2010)

Poeten Gunnar Ekelöf myntade uttrycket "folkhemsk" och skaldade en gång: "Jag är inte hemma i detta land / men detta land beter sig som hemma i mig!"

Otroligt kul att höra om något som jag kan nada (zip, noll, inget) om. Har aldrig hört talas om detta forskningsprojekt som kallas Metropolit. Ett gäng sociologer kommer på att 15 000 stockholmare ska kartläggas noggrant under ett par decennier. Syftet är gott - som så mycket annat i folkhemmets namn.

Målet som helgar medlen (deltagarna visste inte vad de var med i), är att staten/forskarna vill veta mer om hur klassmässig bakgrund, attityder och vanor påverkar var ett barn hamnar senare i livet. En slags undersökningarnas undersökning.

Marcus Morey-Halldin är saklig, tydlig och det är pedagogiskt. Det är balanserat och alla sidor får komma till tals. Det är långt ifrån en rallarsving mot forskarna. På det sättet skiljer den sig en del från Ida Lundqvists Vipeholmsexperimenten (se länk ovan) som är tydligare kritiskt i sin vinkel.

Inledningen på dokumentären är ovanligt bra. Vi får höra relativt länge från en debatt i tv-programmet Magasinet från 1976 där forskare och övervakade drabbar samman. Vi hör språket, får beskrivet hur deltagarnas upproriska t-shirt ser ut, vi hör argumenten och känslorna.

Men sen skruvas tempot upp och gestaltningen får stryka på foten. Denna dokumentär blir tyvärr lite likt ett väldigt långt reportage i Vetenskapsradion i P1. Det är nyanserat, viktiga personer pratar och det är gott om klipp från gamla tv- och radioprogram. Det som förgyller är att det är en del bra musik. Men gestaltningen är frånvarande. Det är för lite som appellerar till sinnena - det blir ingen vandring i syn-, smak-, känsel- eller luktintryck. Det är mest prat. Och väldigt mycket fakta i pratorna.

Gillar du jazz så är Miles Davis "Kind of Blue" (1959) flitigt använd.


Mer: 

Alla dokumentärer sorterade efter betyg. 
Alla kändisar i P3 Dokumentär.
Alla dokumentärer sorterade efter ämne. 
Bästa intervjuerna - hela listan. 
Alla producenter sorterade efter betyg.

Striden om de apatiska barnen

Premiär: 8 oktober 2015 (lyssna här)
Av: Rosa Fernandez

Intressant och infekterat ämne. 

Medverkande: Journalisten Gellert Tamas som skrev boken "De apatiska" samt gjorde ett program för Uppdrag Granskning om barnen, barnläkare Olle Jeppsson på Astrid Lindgrens barnsjukhus, Ruslan som drabbades av apati som 16-åring och numera bor i Sverige, barnpsykiatrikern Göran Bodegård, barnpsykologen Ingrid Schiöler som bland annat reser utomlands för att kolla upp asylsökandes bakgrundshistorier, förre ärkebiskopen KG Hammar som engagerade sig för flyktingarna, politikern Peter Eriksson från Miljöpartiet, journalisten Lasse Granestrand på Dagens Nyheter, Migrationsverkets Mikael Ribbenvik samt en intervju med en romsk familj som utvisades till Serbien.
Klipp: Brittiske forskaren Brian Lask intervjuas av SVT (tror klippet är från Gellert Tamas program i Uppdrag Granskning - ganska många av klippen är därifrån), ett ökänt klipp med Peter Engelsöy som var biträdande chef vid barn- och ungdomspsykiatrin och tyckte att barnen simulerade apatin, migrationsminister Barbro Holmberg (S), efterföljande migrationsministern Morgan Johansson (S), vänsterpartisten Ulla Hoffman, klipp med psykiatrikern Thomas Jackson (från Uppdrag Granskning) som tycker att de apatiska utnyttjas av sina föräldrar (han går senare med i något slags nazistiskt/nationellt parti).
Längd: 1h 25min

Rosa Fernandez har gjort fyra dokumentärer för P3 Dokumentär tidigare. En av dem är riktigt bra, den handlar om det så kallade Klotterkriget i Stockholm och muthärvan på SL. Här ger hon sig på en av de mer infekterade händelserna i ny svensk politisk historia.

Det är ju faktiskt så att bråket runt de apatiska flyktingbarnen fortsätter än i dag. För inte så länge sedan krävde Gellert Tamas med hjälp av advokat att Dagens Nyheter rättar faktafel som han anser att DN:s ledarskribent Hanne Kjöller gjort sig skyldig till. Läs om det här.

De apatiska flyktingbarnen blev en het potatis på 90-talet när en stor mängd asylsökande barn från framförallt Ryssland, eller forna Sovjet, hamnade i katatoniska tillstånd. De slutade att äta och blev introverta. En del fick sondmatas.

En del hävdade att föräldrarna utnyttjade sina barn och förgiftade dem eller förvägrade dem att äta. Det för att få uppehållstillstånd. Andra menade att det inte var så konstigt om barnen mådde väldigt dåligt eftersom den svenska asylprocessen var hemsk.

Rosa Fernandez dokumentär verkar i skuggan av Gellert Tamas gärning. Många klipp är från hans program i Uppdrag Granskning och han är själv intervjuad. Även vinkeln känns lik den som Gellert Tamas har. De som är skeptiska till att barnen är apatiska nagelfars. De socialdemokratiska politikerna är bovar.

Det är rappt, många intervjuade och dokumentären sträcker sig över lång tid. Dessutom blir det en avstickare till flyktingamnestin som genomfördes år 2005. En temalåt som hörs i bakgrunden låter som ett klassiskt barockstycke och det är läckert.

Rosa Fernandez gillar att hennes dokumentärer har ett drag av granskning - det har även den om Klotterkriget och muthärvan på SL. Men här fungerar det sämre eftersom det mest låter som en upprepning av Gellert Tamas reportage i Uppdrag Granskning. Det finns inte den rätta nerven.

Bäst i reportaget, där det känns intensivt och originellt, är när barnpsykologen Ingrid Schöler berättar om sina äventyr när hon granskar flyktingars bakgrundshistorier åt Migrationsverket. Det är snyggt. Hon är för övrigt "hedersrom".

Mer: 

Alla dokumentärer sorterade efter betyg. 
Alla kändisar i P3 Dokumentär.
Alla dokumentärer sorterade efter ämne. 
Bästa intervjuerna - hela listan. 
Alla producenter sorterade efter betyg.

De apatiska flyktingbarnen snart

Nyligen i dag lades dokumentären om De apatiska flyktingbarnen ut på P3 Dokumentärs hemsida. Den är gjord av Rosa Fernandez, som hittills blandat högt och lågt i sina tidigare dokumentärer. Jag hoppas verkligen att det blir befriat från moralism och med god gestaltning. Varför inte lite punkmusik?

Detta kan bli riktigt intressant. Ett laddat och högst aktuellt ämne. Varför är inga av barnen från Syrien apatiska? Eller har de symptom?

Säsongspremiär: Mordet på Kevin

Premiär: 2 oktober 2015 (lyssna här)
Av: Lisa Jensen Kidane

Helt okej.

Producent: Emma Janke

Medverkande: Monica Hjalmarsson, mormor till Kevin, Kent Gustafsson, kriminalinspektör  i Arvika som jobbat i 43 år, Rolf Sandberg, chef för länskrim i Värmland och den som leder hela utredningen (med på telefon), Leif Malm, kriminaltekniker, Nina Hjelmgren, journalist som senare skrev en rapport om polisens arbete med fallet (hela rapporten här), Cecilia Nanhem, församlingspräst, Ingrid Harrysson, polis med barnförhör som specialitet, Jan-Åke Hermansson, socialchef, Olle Eriksson, journalist på Expressen som hade stor kontakt med Kevins familj ("han kom och gick som han ville", säger Kevins mormor) och barnpsykologen Börje Svensson som ryckte in och hjälpte till.
Klipp: Röster på stan i Arvika, nyhetsklipp, Hasse Aro sänder Efterlyst direkt från mordplatsen.
Längd: 1h 15min

Uppdatering: Mordet på Kevin har under våren 2017 utsatts för en stor granskning av Dagens Nyheter och SVT:s Dokument inifrån. P3 har avpublicerat dokumentären.

Anslaget: En nyhetsuppläsare på Ekot förkunnar att en 4-årig pojke har mördats i Arvika. I bakgrunden hörs olycksbådande musik som låter litet som en speldosa, reportern kommer och förklarar kort att Kevin har hittats död, sen hörs Kevins mormor. En konflikt anas när två olika röster korsklipps mot varandra: den ena säger att det är en lek som gått överstyr, den andra säger att det var överlagt och genomtänkt. Efter tre minuter är anslaget slut.

Det som fungerar bra med de här mordhistorierna som P3 Dokumentär kör ganska ofta nu för tiden (det var mer politik och skandaler förr) är att man aldrig riktigt minns alla detaljerna även om man faktiskt hört ganska mycket om händelsen. Och flera gånger minns jag inte med säkerhet vilka det var som mördade även om jag har mina aningar.

Uppdatering: Sveriges Radios program Medierna har granskat P3 Dokumentärs publicering av dokumentären.

Kevins mormor är dokumentärens höjdpunkt. Hon pratar på det där sättet som många anhöriga till brottsoffer gör - med smärta, sorg och överlevnad inkapslad i rösten, orden och tonen. Hennes ord är starka. I slutet säger hon en sak som får mig att stanna upp och leva mig in i hennes sorg.

Sammanlagt hörs över tio personer (varav några per telefon) och det blir flyktigt och ligger på ytan. Oftast säger de bara en mening. Sen rusar vi vidare i berättelsen. På slutet finns en passage som bryter av. Det är när hur flyttningen av Kevins kropp sätts under lupp. Då ställer reportern en fråga och det blir tyst en stund - vilket är olidligt spännande.

Jag tänker på det filmaren Tom Alandh säger under sitt sommarprat från i år. Han berättar att de (på en redaktion han var på) tävlade i att ha längst tystnader i sina reportage. Det är något som verkligen kan lyfta, tänker jag när det blir tyst en kort stund i Mordet på Kevin.

Reportern beskriver knappt något om omständigheterna runt vad det dödliga bråket inleddes med. Vilka var förövarna? Vad hade de för bakgrund? Hade det varit några incidenter med dem innan? I denna artikel från Aftonbladet beskrivs "fiskeleken".

Och vem är psykologiprofessorn som inte nämns vid namn? Jo, Sven-Åke Christiansson, så klart. Mannen som gjorde sig ett namn på myten runt Thomas Quick - vars hjältegloria numera hamnat ordentligt på sned. Han blir hyllad i Nina Hjelmgrens rapport om polisarbetet. 

Mer: 

Alla dokumentärer sorterade efter betyg. 
Alla kändisar i P3 Dokumentär.
Alla dokumentärer sorterade efter ämne. 
Bästa intervjuerna - hela listan. 
Alla producenter sorterade efter betyg.

Premiärnerverna är utdragna och ligger blottade

En ny säsong av P3 Dokumentär är på gång. På söndag ska den första dokumentären för säsongen sändas.
Och ännu har redaktionen inte avslöjat någonting på varken Facebook eller hemsidan. Kanske kommer avslöjandet i dag - vad ska den handla om?
Vi ska också ta i beaktande att det troligen sitter någon stackare där ute i vårt avlånga land just i denna stund och klipper det sista på dokumentären. För det är ju faktiskt så att de inte alltid hinner klart i tid.
Det kan också vara så att det sitter någon jurist och sliter sitt hår just nu. Det är inte alltid innehållet är okontroversiellt.

Inblick i arbetet med dokumentären om sexövergreppen på Patrik Sjöberg

I dag var sportjournalisten Marcus Leifby med i Sveriges Radio P4 Kronoberg och pratade om dokumentären som han håller på med just nu.

Han berättade att det är deadline siste oktober och att den - om pedofilskandalen där Patrik Sjöberg var en av de drabbade - ska sändas under hösten. Han gör den tillsammans med Karin Hållsten och hittills har ett antal intervjuer gjorts, bland annat den med Patrik Sjöberg.

Marcus Leifby, som är från småländska Älmhult (mest känt för Ikea), säger att Patrik Sjöbergs egna ord är grundbulten i berättelsen. Intervjun med honom varade i fem timmar.

Med på band finns även Patrik Sjöbergs mamma som hittills inte ställt upp för några intervjuer. Det blir alltså exklusivt för P3 Dokumentär som hon kommer att prata.

Marcus Leifby avslöjade också att flera nya idrottare kommer att träda fram och berätta om övergrepp. Jag har i skrivande stund inte helt klart för mig om de kommer att berätta om att de faktiskt bevittnat övergrepp/tecken på övergrepp mot andra (exempelvis Patrik Sjöberg) eller om det gäller övergrepp mot dem själva.

Jag ska reda ut detta under dagen. Hur som, det låter mycket intressant.

För övrigt avslöjade Marcus Leifby, med en skämtsam ton, att han aldrig tyckt att han har en bra radioröst. Den är mumlig, sa han. Däremot tyckte han att hans yttre var väldigt radiomässigt.

Nedräkningen kan börja - ny säsong på g

Sommaren har förflutit. Lata dagar i gröngräset, en kyld starköl i handen, en hemmagjord hamburgare på kolgrillen och Neil Youngs samlade låtskatt i hörlurarna på hög volym.


Men om knappt två veckor smäller det. En ny säsong av P3 Dokumentär drar igång. Det är förvånansvärt få läckor och det enda som kommit ut är att en av dem ska handla om pedofilskandalen runt friidrottstränaren Viljo Nousiainen.

Pedofilskandalen med Patrik Sjöberg i centrum blir dokumentär

Sexövergreppen mot Patrik Sjöberg och andra friidrottare ska bli en P3 Dokumentär. Det avslöjar branschtidningen Resumé i dag.

Enligt Marcus Leifby - tills nyligen hyllad journalist på Aftonbladet - kommer den att sändas i höst och den ska innehålla ett flertal nya uppgifter som visar att övergreppen mot bland annat Patrik Sjöberg bara är toppen på ett isberg.

Han gör den tillsammans med Karin Hållsten som bland annat gjort P3 Dokumentär om spionanklagade Bertil Ströberg.

Patrik Sjöberg har i en intervju berättat att han efter att hans tränare Viljo Nousianien dött så gick han en gång till hans grav och pissade på den.

Recension: Två lasermän, två radiodokumentärer, två böcker

Sverige har två lasermän. Peter Mangs i Malmö hade ett tag epitetet "Den nye lasermannen" medan den ursprunglige, John Ausonius i Stockholm, kort och gott kallas "Lasermannen". Till slut ansåg Mediesverige att Peter Mangs inte kunde kallas "den nye lasermannen" utan han fick heta "Serieskytten".

P3 har skildrat Lasermannen i en tidig dokumentär. Det var en av de allra första som gjordes för 10 år sedan och bloggen har recenserat den. Den nye lasermannen Peter Mangs har skildrats i en P1 Dokumentär från år 2012. Den är lugn, logisk och ger musikern Peter Mangs en framträdande roll. Vi hör specialskriven musik för dokumentären och det är rikligt med Peter Mangs egen musik. Bloggen rekommenderar den starkt.

Helt nyligen kom en bok om Peter Mangs ut. Det är kriminalreportern Jocke Palmkvist på Sydsvenskan som skrivit den. Den heter "Äventyr i Svenssonland" och är utgiven på Albert Bonniers förlag. Den har väckt mycket uppmärksamhet och recensionerna verkar vara överlag positiva, som denna i GP. Bloggens recension kommer i slutet av inlägget.

Den kommer tolv år efter att Gellert Tamas bok om den urpsrungligen Lasermannen lanserades. Gellert Tamas skrev på Ordfront förlag en bok om John Ausonius som också behandlade den tidens rasistiska grupper samt populistpartiet Ny demokrati. Gellert Tamas bok har litterära kvalitéer och vann Guldspaden eftersom den på ett djupgående sätt beskrev Lasermannen, hans brott och hans samtid.

Ett skäl till att läsa böckerna och lyssna på dokumentärerna är för att lära sig mer om två personer som är ovanliga med tanke på det grova rasistiska våld de utövat. De verkade med ungefär tio års mellanrum, i två olika städer - men båda försökte och lyckades skjuta ihjäl invandrare.

Skälet till att jag använder ordet "lyckades" är för att båda hade svårt att döda så många som de ville. Framförallt John Ausonius var mycket bekymrad över att så många av hans offer överlevde. Antalet mordförsök översteg antalet mord, med råge, för de båda.

Vad är då likheterna mellan de båda lasermännen?

Båda är män. De är ensamma och har svårt med sina relationer. De blir ofta arga och aggressiva. De har ekonomiska problem och är tidvis hemlösa. Båda har utländskt ursprung. Ausonius mamma kommer från Tyskland och Mangs mamma är från Finland.

Båda har haft uppenbara psykiska besvär och varit i kontakt med psykiatrin i sina respektive kommuner. John Ausonius var tvångsintagen ett tag eftersom han ansågs vara psykotisk medan Peter Mangs kom till psykiatriker och berättade om sina funderingar på att döda någon.

Båda har skilda föräldrar och har levt med föräldrar som har mycket egna problem. John Ausonius föräldrar har druckit för mycket och ofta bytt partner. Peter Mangs har dålig relation till sin pappa och sina halvbröder. Hans syster tar en knarköverdos.

Båda har blivit retade och mobbade som barn. Båda har svårt att träffa tjejer.

Båda vill egentligen döda kriminella invandrare men kommer fram till att vilken invandrare som helst går bra. Båda känner sig överraskade över att dödandet inte ger en större tillfredsställelse. Båda beskriver en tomhet efter sina brott. Båda nekar till brott under rättegångarna men kommer senare att erkänna det de dömts för till journalister.

En uppenbar likhet är också att Peter Mangs gillar John Ausonius så mycket att han har köpt Gellert Tamas bok "Lasermannen".

Vad är olikheterna?

Peter Mangs känner sig som en svensk - han är en "insider" när det kommer till nationalitet. Hans outsider-mentalitet visas istället i hans myndighetshat. Han gillar konspirationsteorier och engagerar sig på olika extrempolitiska forum. Det oklart om Peter Mangs verkligen hatar invandrare eftersom han själv tidvis spelar med utländska musiker och att han själv gått klädd som en världsmusiker. Han tränar kampsport med invandrare och de märker aldrig av något rasistiskt.

John Ausonius drivs av ett självhat, han känner sig inte som svensk. Han är en "outsider" i den bemärkelsen. Det är svartskallen i honom själv som han hatar. Han har blivit mobbad för sitt mörka, svarta hår och för honom finns ett tydligt motiv att döda invandrare. Han vill inte att fler ska komma. Han vill att de som redan finns i landet ska få ett bättre anseende. Invandrarna får inte bli för många.

Peter Mangs har inga större mål i livet - bortsett från musiken. Han har inget intresse av att utbilda sig och han har olika jobb med relativt låg status. Han bor i olika Malmöförorter och har en psykiskt funktionshindrad som närmsta vän. John Ausonius vill nå materiell framgång och få hög karriärsstatus. Hans mamma vill att han ska få en bra utbildning och John Ausonius blir som förryckt när han inte har kapacitet att klara av ingenjörsutbildningen på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm.

John Ausonius är mycket företagsam och är ett tag relativt förmögen eftersom han handlar med optioner. Han lever som en yuppie och hänger på Stureplan. När pengarna tar slut börjar han råna banker och det landar i 20 grova rån. Han är en smart och lyckad rånare. Flera gånger slår han ned människor och hans brottsregister är mycket långt.

Peter Mangs har aldrig slagit en person, aldrig rånat en bank och aldrig blivit dömd för något. Det enda han gjort - som är kriminellt - innan sina våldsdåd är att han repat lyxiga bilar som han tror tillhör invandrare.

Leif GW Persson fick en gång frågan på SVT:s "Veckans brott" vem av dem som var farligast. Han tyckte det var en svår fråga men den han allra helst skulle undvika att stöta på en mörk gränd var John Ausonius, sa han. Jag har för mig att han sa att han var mer våldsam generellt (han räknade nog in alla grova bankrån) och att han vågade gå närmare sina offer.

När det gäller böckerna är det mer som skiljer åt än förenar.

Gellert Tamas bok "Lasermannen" framstår som kriminalreportagets bibel. Det känns som om att det tagit flera år på heltid att skriva den. Det är inte bara en eller ett par personer som är noggrant undersökta - här finns bakgrundsfakta och levande beskrivningar av säkert tjugo, trettio personer. Vi får lära oss mycket om Ian Wachtmeister, Bert Karlsson, aktiva inom Vitt ariskt motstånd, John Ausonius och hans släktingar, John Ausonius tio offer, tidigare flickvänner, John Ausonius snälle granne som ofta räddar honom från barndomens otrygghet, ett stort antal av poliserna som jobbar med fallet, med flera.

Inte nog med att det är omsorgsfullt beskrivet - det är livfullt och spännande. Redaktörerna på Ordfront måste ha läst och kommit med kommentarer fem, tio gånger under arbetets gång. Alla "darlings" är borttagna, miljöbeskrivningar är precisa, tempot är jämnt och hela tiden drivs handlingen framåt. Det är väl avvägt mellan personligt och politiskt, mellan samhälle och psyke.

Det känns som om att Gellert Tamas pratat med hundra, kanske två hundra, personer och verkligen fått dem att minnas detaljer och känslor. Miljön lever. Gellert Tamas har varit på plats i trappuppgångar, lägenheter och kiosker. Dessutom vävs Ny demokrati in på ett bra sätt. Partiet ges inte på något sätt ges skulden för Lasermannens dåd, men vävs in i berättelsen om  honom. Det är på många sätt precis det som den utger sig för att vara - en berättelse om Sverige, inte bara Lasermannen.

När jag utbildade mig till journalist på Skurups folkhögskola i Skåne för nästan tio år sedan var Joakim Palmkvist en av föreläsarna. Han var jordnära, engagerad och kul. Han lärde oss allt om de lustiga "sopspionerna" som härjade på skånska soptippar. Om jag minns rätt var det pensionerade poliser som låg gömda på sopstationer och fotograferade människor som slängde soporna på marken.

Han lärde oss också tricket att alltid ha på en bandare när man intervjuade. Man behövde inte alltid visa det, det räckte med att stoppa ned mobilen i bröstfickan och ha den på inspelning. Du vet aldrig när någon kommer med ett citat som du måste ha på band för att våga trycka i tidningen, menade han.

Joakim Palmkvists bok "Äventyr i Svenssonland" har inte samma pretentioner som Gellert Tamas "Lasermannen". Fokuset är, bortsett från ett bra parti om kriget mellan K- och M-falangen, smalare och det är Peter Mangs och ingen annan som vi får lära känna. Möjligtvis lär vi oss lite även om staden Malmö ("Nordens Chicago"), det första offret Kooros Effatian och författaren själv.

Eftersom Joakim Palmkvist var journalisten som fick Peter Mangs erkännande så är detta boken att läsa om man vill komma så nära Peter Mangs som möjligt. Läsaren lär känna mördaren Peter Mangs relativt väl - från huvudoperationen som barn, hans systers tragiska öde till hur han tom han känner sig när han ligger hemma på golvet i lägenheten efter att han mördat.

Det är en vandring genom Malmös förorter, sliten betong, struligt familjeliv och sedan en påtaglig känsla av en person som inte hittar sin plats. En konstnärssjäl som skriver poetiskt i sin dagbok och är en duktig musiker - men som är råkass på mänskliga relationer.

Joakim Palmkvist uppger själv att han intervjuat ungefär 50 personer till boken. En del av platserna han beskriver är levandegjorda med närvaro och bra detaljer. Det verkar som att Joakim Palmkvist varit där själv eller på något annat sätt skaffat sig en bra känsla för miljön. Men i huvudsak är texten likt den som återfinns i dagstidningar. Det är koncisa citat, enkla miljöbeskrivningar, högt tempo och rakt på sak.

Man kan nästan se framför sig att nyhetsklippen - och polisens väldiga förundersökning - legat på bordet framför författaren och att han utgått från dem. På det sättet känns boken relativt snabbt skriven. Den har inte tagit en ny form, inte blivit en egen varelse och fått en ny gestalt. Den andas nyhetsrapportering.

Jag har svårt för att författaren Joakim Palmkvist konsekvent kallar Peter Mangs - som dömts för två mord - för seriemördare. Joakim Palmkvist anser att Peter Mangs i princip erkänner även ett tredje mord genom olika antydningar. Han förklarar sig alltså. Men det går emot den vanliga rättsuppfattningen att någon bör dömas för ett mord för att tillskrivas det. Joakim Palmkvist är - och lär förbli - relativt ensam om att kalla Peter Mangs för en seriemördare.

En kuriös detalj i "Äventyr i Svenssonland" är att Peter Mangs spanade på den välkände "Laserturken". Enligt egna uppgifter ska han ha stått utanför hans bostad. Det är kittlande att tänka på att Fadi Kassem "Laserturken" Mohammed gjorde karriär på att han kaxade sig mot "Den nye lasermannen" (han fick åka ut på turné och var med i radioinslag) men att han faktiskt kunde blivit mördad.

Peter Mangs var även sugen på att mörda musikern Timbuktu.

Om MC-krigen

Tänker bjuda producenterna på P3 Dokumentär på ett ämnestips. Det stora nordiska MC-kriget.

Tidigare i våras sköts nio (!) personer ihjäl i Texas i USA - närmare bestämt på parkeringen utanför restaurangen Twin Peaks i staden Waco. En stad ungefär lika stor som Linköping.

Det mesta tyder på att Bandidos lurade ett konkurrerande, mindre (men kaxigt) MC-gäng till platsen och avrättade dem med skott mot huvudena. I fullt dagsljus, bland vanligt folk. Polisen fanns i närheten och började peppra och fick död på några de med.

Sammanlagt 177 knuttar greps i en massarrestering som väckt mycket debatt i USA just nu. Domare satte borgen till 1 miljon dollar på dem så de cirka 150 som inte hade ett skit med saken att göra sitter just nu och ruttnar i olika häkten i Texas. Förberedande rättegångar drar igång nu i augusti.

Uppdatering 30 sep: Bra artikel om vad som hände.

Så MC-gängens era är på intet sätt över. I Sveriges mördas folk med kopplingar till MC-gäng stup i kvarten och jag minns när min uppväxtstad, Hjo vid Vättern, fick sitt eget MC-gäng. Helt plötsligt förvandlades normala familjeföräldrar till partyanimals som alltid drog på efterfest på gängets lokal. Berättelserna därifrån innehöll en hel del barnförbjudet.

Det stora kriget då? Det ägde rum 1994 till 1997. Bandidos försökte sticka upp, Hells Angels plockade ned dem. 12 döda, 96 skadade, enligt Wikipedia. Jag vet inte om ni minns men det är inte så ofta "privatpersoner" skjuter med stulna militära pansarvapnen i idylliska villakvarter. Men det hände då. Det för att demolera varandras klubbhus.

Och morden som ägde rum? Ja, det var hela skalan: knivdråp, minutiöst planerade nedskjutningar, bilbomber (där enda offret var en civil kvinna). Vissa personer försvann bara. Pyts väck! Aldrig setts igen - inte en benknota återfunnen.

Det blev snarare regel än undantag att det hittades skelett ifall klubbarna bytte klubblokal och övergav den gamla. Tänk att få gestalta den sekvensen: när bikers, med sin nysmörjda boots, gamla lädervästar, doften av nytappad fatöl i plastmuggar dansar loss till Sweet Home Alabama i sin klubblokal och alla vet att under golvet som de studsar på ligger en mördad konkurrent begravd. Som förmodligen hade familj...

Och Hells Angels-medlemmen Thomas Möller? Det är ingen ful grabb. För många av dem är inget vidare snygga. Korpulenta, ovårdade, skäggiga (sorry hipsters), gula tänder, you name it. Men Möller med sitt bakåtkammade mörka hår, isblå ögon, perfekt rakade kinder och fräscha solbränna.

Det finns också en intressant sidohistoria i detta som kan vara en darling men som jag ändå vill nämna. Den kanske mest kända bikern i Danmark mördas ju mitt under det första MC-kriget (det stora nordiska kallas ibland det andra MC-kriget) i Köpenhamn. Men inte av Bandidos utan av hans två kvinnor/systrar. Han har levt ut någon slags hedonistisk incestuös sexvåldsfantasi med dessa två kvinnor och behandlat dem så dåligt att de till slut brutalt mördad honom.

Detta är känt som det enda - eller ett av mycket få fall - där en person (de två älskarinnorna) döms för överlagt mord men helt slipper påföljd (enligt paragraf 85 i lagen). De har helt enkelt haft det så jävligt att det anses försvarbart att de till slut avrättar plågoanden. Han sköts med fyra skott, två i ansiktet, ett i hjärtat och ett i.... Ja, kuken så klart. De turades om att skjuta.

Jag ser framför mig en Kino in kopf baserad på motorcyklar som vrålar fram på landsvägarna, boots som gnisslar, de hårdbarkade Hells Angels-männen som pratar skånska, pandarvärnsrobotar som spränger meterstora hål i tegelfasader i Burlöv, den skånska landsbygdens rika fågelliv och fågelkvitter från de små söta liven i kontrast till den vrålande motorerna på Harley Davidsons. Tänk att få ljuillustrera när Bandidos boss tar på sig den skottsäkra västen och beger sig ned längs E4:an genom Småland och sen totalkraschar efter att han fegt skjutits ihjäl genom ett skott i ryggen. Och vad var det för fel på kompisens motorcykel egentligen? Varför avbröt han färden strax innan Bandidospresidenten sköts ned?

Vara medlem i MC-gäng - lika farligt som att bära på cancer, stod det i en tidningsartikel. Kanske skulle producenten använda sig av den liknelsen när det gäller ljudbilden. Tumören som växer sig stark, cellerna som tas över, sjukhuskorridoren som närmar sig, den allt mer sviktande hjärtrytmeb och den näst intill oundvikliga döden. Den långa, ensamma, absoluta, tvärsäkra, meningslösa, svarta döden. Slutet på allt gott.

Jag tror faktiskt många av dem vill prata om den tiden - ungefär som man ser de gamla krigsveteranerna från 2:a världskriget sitta å prata om specifika slag. Glasartad blick, komma till åren men med minnesbilderna inpräntade för evigt på näthinnan. Att få ställa den frågan till Thomas Möller från Hells Angels. "Vad gjorde du den där kvällen när den pansarbrytande granaten slog igenom klubblokalens vägg i Hasslarp?" Å sedan höra hans unika berättelse.

Skulle vilja att den som gör den kör mycket lösryckta citat också, lagt över musik och ljudillustrationer, som poesi. När själva grunden till deras livsstilsval gås igenom. Deras kodord. "En stat i staten", "redo att gå hur långt som helst", "tydlig hierarki", "en familj", "min bror", "lojalitet", "döden är bara början på något nytt".

Kanske kan "Blondie" berätta hur de där dödande knivhuggen i kropparna på Bullshit-medlemmarna kändes? Han skulle göra om det i dag, säger han. Han satt 11 år för det. Äsch, det går nog inte förstå hur han tänker. Det är irrationellt. Men känslan - att ta någons liv. Å korsklippa det mot "kodorden". Något i stil med Apacalypse hade varit schysst. Hade varit grymt. På tal om döden. I filmen spelas The Doors "This is the end"...

Spår - så bra är den

Då och då lyssnar bloggen på annat än P3 Dokumentär. Anledningen till det är flera. Krimpoddar är inne för tillfället och det är kul att höra vad som händer på området. I fallet med femdelarsserien Spår som nyligen sänts på/med Acast så är det P3 Dokumentärs Anton Berg som gjort den.

Podden Spår saluförs med en bild på Anton Berg och hans medarbetare Martin Johnson. De står iklädda skjorta och slips med en snygg bakgrund. Det påminner om tv-serien True Detective, tycker jag. Musiken är inte helt olik den heller. Smygande, ilande, ryslig och en liten dos ödsligt gitarrsound. Om man tänker att Kalamark i Norrland är Södern i USA så blir likheterna mellan True Detective och spår än fler. 

Spår handlar om mordet på en äldre man i Kalamark utanför Piteå år 2004. En man vid namn Kaj Linna dömdes för mordet och har suttit i fängelse i nästan 11 år. Anton Berg och Martin Johnson driver tesen att han kanske är oskyldigt dömd.

Den 29 december 2016 stod det klart att Kaj Linna beviljas resning. 

Bäst i serien är sekvensen när de båda upphovsmännen rekonstruerar mördarens biltur till Kalamark. Det är bra radio. 

Det finns mkt som är bra med Spår. Musiken, tonen, Anton Bergs prator, klippningen, att kontakterna som tas med personerna som inte vill vara med är inspelade, intervjun med vittnet "Nils", dramaturgin, Anton Bergs resonerande partier, att han säger "vi återkommer till det" och ökar spänningen, det första avsnittet och det sista långa avsnittet.

Anton Berg har ofta intresserar sig för bekräftat eller misstänkta justitiemord. Han gjorde en P3 Dokumentär om Joy Rahman som satt fängslad i ungefär 10 år för att ha mördat en tant. Även i två andra dokumentärer för P3, bland annat i den om Helikopterrånet, har Anton Berg intresserar sig för personer som anser sig vara oskyldigt dömda.

På nätet (kommentarer i sociala medier om Spår, på Flashback mm) är det många som tvärsäkert säger att Kaj Linna är oskyldigt dömd. Även Leif GW Persson säger att Linna är utsatt för ett justitiemord. SVT:s Veckans brott har tagit upp fallet.

Efter att ha lyssnat på samtliga fem delar i Spår är jag konfunderad. För det första: Var var Kaj Linna under mordkvällen (om han nu inte var i Kalabrödernas hus)? Var hittades snusprillan och vad fanns för förklaringar till dess existens? Varför skulle kronvittnet ljuga? Varför vill så få personer som jobbade med utredningen vara med i programmet? Om det nu fanns två typer av fotspår från bilen - hur många typer av fotspår fanns det på gården? Om nu polackerna som utförde Långaredsmorden ska kopplas även till detta brott, vore det inte klädsamt att i alla fall redovisa om de var i Sverige vid tidpunkten? Om man vi nu ska misstänka kronvittnet för att vara mördaren - varför får vi inte en bakgrundshistoria om eventuella våldsbrott han begått? 

Det är många trådar som dras fram och ytligt besiktigas.

Det får mig att tänka på begreppet "tyst kunskap". Begreppet är något diffust men innefattar det som utredare får när de är nära viktiga källor och får personlig erfarenhet om avgörande fakta. Man får ha respekt för att Anton Berg samlar på sig mycket kunskap genom att besöka brottsplatsen, träffa experter, plöja förundersökningen och intervjua den dömde. Men det är mycket kunskap han inte når ut med. Vad grundar han sin tvivel om Kaj Linnas skuld på? Jag förstår att snusprillan, kronvittnets påvisade oförsiktighet med sanningen och kopplingen till Långeredsmordet har något med det att göra - men vad?

När HD avslog Linnas resningsansökan skrev man följande om snusprillan: "Att en snusprilla från en okänd person hade hittats på gården i Kalamark och att detta inte redovisades i rättegången är en ny omständighet som inte åberopades i det tidigare resningsärendet. Det är i och för sig märkligt att fyndet och resultatet av analysen inte ens fanns att tillgå i det s.k. sidomaterialet till förundersökningsprotokollet. Snusprillan kan emellertid, som noterats ovan (vid 17) inte anses visa annat än att någon annan person än Kaj Linna befunnit sig på gården i Kalamark vid någon tidpunkt."

Om man läser domarna (finns på Flashback) växer en intressant bild fram. En hel del omständigheter som talar för Linna som gärningsman finns. I tingsrätten godtar Kaj Linna till exempel både Bertil och Nils alibin. Han anser alltså att de inte kan vara skyldiga till brottet - för att i en annan del av förhandlingen delvis peka ut en av de två som potentiell gärningsman. Dessutom finns det en del intressanta uppgifter om "avvärjningsresan" där Kaj Linna inte verkar tala sanning. Dessutom framstår hans landsflykt som något märklig, bland annat genom ett vittne som uppger att Kaj alltid brukar höra av sig innan han dyker upp. Det gör han dock inte dagen efter mordet - då står han bara där utanför hennes dörr och ser trött ut och vill ha en dusch och en kopp kaffe.

Sen får man ju säga att de riktigt bra bevisen saknas. Ingen har sett honom på platsen, det finns ingen dna, inga fingeravtryck, den överlevande brodern pekar ut en annan, kronvittnet är en kriminell knarkare osv. I klartext: vem fan som helst kan ha varit där och mördat.

Intervju: Producenten Hugo Lavett om "Mordet på Therese Johansson Rojo"

Säsongens bästa dokumentär från P3 var Mordet på Therese Johansson Rojo. Bloggen beskrev den kort och gott som "lyrisk".

Grattis Hugo Lavett! Du gjorde säsongens bästa P3 Dokumentär.

Tack, vilken ära.

Hur känns det?

Det känns lite overkligt och eftersom det är den första dokumentär jag gjort för P3 och vi valde att göra det i ett nytt format så är det speciellt. Att den, som gick i fem delar på webben, blivit omtyckt är ett kvitto på att det även en serie som denna kan gå under P3 Dokumentärs etikett.

Hugo Lavett i Ivar Lo:s park i
Stockholm. Foto: David Molander

Kommer den att sändas alls i etern?

Kanske i framtiden. Redaktionen håller det öppet. Men jag kommer inte att göra en ny version, det pallar jag inte.

Att göra en serie att lägga ut på nätet – vems idé var det?

Jag tror detta var något som producenterna Marie-Jeanette Lövgren och Caroline Pouron spånat fram. Det ligger i tiden att berätta i serieformat. Aftonbladet har gjort det med ’Fallet’ och Anton Berg på A-one och Martin Johnson har gjort det med ’Spår’ också. Sveriges Radio ville också prova formatet och jag tror de tänkte det som något extra att bjuda på när det var tioårsjubileum.

När Aftonbladet lanserat "Fallet" lade man ut ett avsnitt i veckan. Jag tror det var likadant med amerikanska "Serial". Varför lade de ut alla avsnitt samtidigt och inte ett i veckan?

Det är väl lite Netflix-style. Folk har alla avsnitt tillgängliga men kan ta ett i taget, på kvällspromenaden, sen ett på morgonen. Men det tog ett tag ett tag innan jag förstod hur jag skulle förhålla mig till formatet eftersom jag insåg att många kommer att lyssna på alla avsnitt i sträck.

Jag själv hatar upprepningar så jag försökte tänka på det som en roman i fem kapitel. Man har hela boken framför sig men man läser kanske inte allt i ett svep. Ett kapitel ska vara så bra att man vill börja läsa igen nästa morgon. Jag försökte göra så att det blev naturliga pauser.

Jag hade en kollega som berömde hur bra dokumentären var och han nämnde att det var snygga cliff-hangers i slutet av varje avsnitt. Jag själv tänkte aldrig på att det var cliff-hangers. Var det cliffhangers?

Berättartekniskt sett kan man kalla det för cliffhangers men det var inte klassiska överraskningar eller vändpunkter i berättelsen, eller att jag i nästa avsnitt börjar direkt från där jag slutade avsnittet innan. Jag försökte ha motivet som drivande och i slutet av varje
avsnitt försökte jag understryka historiens absurditet.

Hur gjorde du dokumentären?

Jag gjorde den på väldigt kort tid. Den första intervjun, som var med åklagaren, gjorde jag tionde april. Den sista, med Sams kompis Hjalmar, gjorde jag fjortonde maj. Totalt hade jag 11-12 veckor på mig.

När jag fick uppdraget förstod jag att det skulle komma att kosta: fysisk hälsa, socialt och psykiskt. Jag har haft exekutiva producenter på radion men arbetet har jag genomfört själv. Men det kanske var bra att vara ensam för då kunde jag tränga djupare in i ungdomarnas värld.

Mycket tid gick åt att läsa förundersökningen, gå igenom den långa och livliga tråden på Flashback och så lyssnade jag på allt rättegångsmaterial. Bara ljudet från rättegången tog sju arbetsdagar att lyssna på. Efter den sista intervjun så gick jag in i redigeringsbubblan. Då köttade jag.

Rättegångsljudet – var hittade du det?

Alla förhör och ljud från rättegången är förstörda så det var när jag läste på Flashback som jag hittade en person som hade ljudet. Han hade hämtat ut det på tingsrätten innan det förstördes. Jag kontaktade honom men han ville inte ge det till mig, jag tror det var av hänsyn till de anhöriga.

Jag inledde en lång konversation med honom eftersom han var väldigt intresserad av fallet och det slutade med att jag i princip hade gett honom hela min dokumentär innan den var släppt. Han visste precis hur jag låg till och förstod att ljudet skulle tillföra något.

Jag sa till honom att jag betalar så klart vad det kostade, vilket visserligen bara var 250 kronor, och då bestämde vi att jag skulle donera pengarna till en engelsk fotbollssajt som bevakar de lägre divisionerna.

Han var intresserad av fotboll i de lägre engelska divisionerna?

Ja.

Jag intervjuade Sara Lundin som gjorde förra säsongens bästa dokumentär – den om fallet med Linda Chen – och hon kallade den avslutaden fasen för ’redigeringspsykos’. Du kallar det redigeringsbubbla. Det indikerar att ni sitter helt avskärmade en längre period. Är det verkligen så? Sitter du bara och redigerar – blir det inga samtal för att kolla upp saker eller intervjuer som behöver göras om?

Jag ringde några samtal och frågade exempelvis efter datum men jag tyckte att mitt material var bra så jag lät intervjuerna diktera programmet. Visst hade jag kunnat göra nya intervjuer om jag inte varit helt nöjd, men jag tänkte: ’nu kör jag’.

Det du har på band är det som gäller?

Det får funka som ram. Det bestämmer programmet.

Handlar det om disciplin? 

Nej, disciplin är min absolut sämsta egenskap. Jag kände det som om att jag blev manisk och gick in i materialet. Jag hade 15-20 timmar inspelat material att jobba med.

Jag tänker ändå i termer av disciplin – eller kanske målmedvetenhet. Du skulle kunna känna att du väldigt gärna vill ha en viss typ av ljudillustration eller ett citat och då ger du dig ut på fältet igen och fixar den. Men du säger att du inte gör några undantag: det du har duger, du jobbar vidare, tänker kreativt och hittar andra lösningar. För mig låter det som disciplin.

Jag hade haft ganska långa samtal med några av dem innan, och vissa hade jag träffat utan mikrofon för att presentera mig, så när jag väl intervjuade dem så visste jag vad jag ville fråga. Samtidigt som du måste vara helt öppen i intervjusituationen, det är inte så att jag har några frågor nedskrivna. När jag sedan gjort intervjun så lyssnar jag i princip sönder den och lär mig vad de säger utantill. Så efter ett tag kunde jag inte längre se vad jag kanske hade missat. Materialet fick diktera berättelsen.

Var satt du och redigerade?

Jag tajmade det med att jag fick en vattenläcka i min lägenhet och då fick jag en fin ersättningslägenhet på Bastugatan på Södermalm i Stockholm av försäkringsbolaget. Den var väldigt mörk utan utsikt så det blev som min egen grotta.

Jag hade inga personliga föremål i den så jag satte upp några LP-skivor mot väggen och tog dit några böcker. Jag hade en snygg lampa också för jag behöver ha något fint att titta på när jag redigerar. Det är så mycket tid som man bara sitter och stirrar under den fasen så jag ordnade en vägg med lite stilleben.

Där satt jag ungefär 30 centimeter från min säng. Jag rörde mig mellan sängen och datorn.

Hur långa dagar jobbade du?

Sista månadens snitt var nog 19-20 timmar om dagen. Sista veckan var det säkert över 20 timmar per dygn. Sista dagen sov jag inte alls.

Ibland sov du alltså i fyra timmar?

Jag vet inte om jag sov. Jag låg nog mest vaken.

Vad är det för musik du har använt?

Det är väldigt mycket olika saker och jag vet inte om jag kan gå in på det närmare. Jag har ett stort arkiv med massor av ljud som jag sparar. Jag har en låtlista på datorn som går samtidigt som jag lyssnar på intervjuerna. Ibland hörde jag hur det klaffade. ’Wow, det där funkar.’

Vad tycker du själv att det är för känsla i musiken?

Det skulle inte vara bombastisk eller storslagen musik. Musiken skulle inte skapa spänning. Den enda gång som jag använde musik på det sättet, i form av stråkmusik, är i första delen när Therese Johansson Rojos livlösa kropp hittas. Där får det komma in känslor.

Jag tänker att musiken har en pedagogisk effekt, förutom att det skapar rytm. Vissa bitar återkommer när en viss person pratar och på det sättet får rösterna ’färg’ av en viss typ av musik.

Innebär det att vi faktiskt hör samma musik under exempelvis alla uppläsning av sms som sker?

Nja, i någon mån finns det ’sms-musiken’ och ’Sam och Sara-musiken’ men jag har inte kört exakt samma musik. Det är inte möjligt för då skulle man bli trött på den. Jag har varierat musiken de olika avsnitten emellan.

Hur gjorde du valet att inte ha med Therese Johansson Rojos familj?

De vill inte vara med. Dessutom ville jag att det skulle vara ungdomarnas berättelse. De vuxna som är med – åklagare, polis, ambulanssjuvårdare och journalist – är med för att de har ett yrke. Vi hör yrkespersonerna. Ungdomarna har blivit berättelsens anhöriga.

Ofta har man med familjemedlemmar för att illustrera de starkaste känslorna och sorgen efter ett mord. Ville du göra något som var annorlunda och som bröt mot konventionerna?

Jag tänkte inte så. Jag ville skildra ungdomarnas värld.

Vad har du fått för respons?

Det har varit väldigt bra och jag är speciellt glad för att kompisarna till ’Tess’ gillade det. Många var tveksamma till att ställa upp. P3 Dokumentär är inarbetat och alla lyssnar på programserien. De förstod att det skulle bli en stor grej och att alla skulle lyssna på vad de säger. Det är känsliga saker. När jag hörde av mig och sa att jag jobbade med en P3 Dokumentär sa de: ’Vi förstod att ni skulle ringa’.

Sen är det ju fantastiskt att se kommentarer från alla tonåringar som på sociala medier taggar sina vänner och skriver att man ’måste lyssna’ på dokumentären. Och alla blogginlägg från framförallt unga tjejer som verkar göra dokumentären till sin. Att de blir berörda och att det väcker tankar och känslor och känner ett behov att prata om det. Sådana reaktioner är jag inte bortskämd med när jag jobbar på P1.

För en del kanske det är första gången de lyssnar på en dokumentär så det känns hur coolt som helst att den nått en sådan publik.

Populariteten märks även på bloggen. Recensionen av din dokumentär blev bara på en vecka säsongens mest klickade. Det är faktiskt den enda recension som under en period klickas mer än ’Bäst och sämst – hela listan’ som är bloggens i särklass mest klickade post.

Jag såg på dn.se att kronologin över mordet hoppat upp som en av de mest lästa artiklarna så jag förstår att dokumentären lett till att fallet uppmärksammats igen. Jag förstod att den hade potential att bli väldigt spridd så då tänkte jag att jag var tvungen att göra den jävligt bra.

Din dokumentär sändes sist på säsongen och fram till den var Ida Lundqvists dokumentär om Mordet på John Hron bloggens favorit. Kan du se några likheter mellan era dokumentärer?

Det handlar om tonårsmord. Det är bottenlös sorg, fullständigt onödiga dödsfall med konsekvenser för alla inblandade. Erkänner gärna att jag hade intervjun med dykaren (räddningstjänstens Håkan Blomst), han som hittar Hron, som förebild till min ambulanssjukvårdares berättelse. Det är oerhört starkt berättat. 

Sen gjorde jag annorlunda än Ida Lundqvist eftersom jag inte har någon historisk aspekt. Det fanns nog flera sätt att berätta om den här tonårsbubblan från ett expert-perspektiv: ta in en psykolog, berätta om ny teknik och kommunikation med sms och chat men jag ville skala mig ren från det. Det skulle vara ett tydligt fokus. Alla som är med ska ha varit direkt berörda av händelsen.

En del av P3 Dokumentärs formula är att beskriva den historiska kontexten. Men att du struntade i det var också något som gjorde din dokumentär snäppet vassare. Din dokumentär har högre tempo och mer gestaltning.

Det ligger i formatet för P3 Dokumentär att det ska vara med historieundervisning men det är också en fälla att trilla i, det kan bli ganska boring och är inte alltid så kreativt. Jag hade ju lyxen att pröva ett nytt format. Jag hade världens förtroende från cheferna och kände mig helt fri i berättandet. Det kanske också var en anledning till att jag lämnade föräldrarna utanför.

På sätt och vis är din dokumentär en blandning mellan P1 och P3. Den är friare i formen än en vanlig P3 Dokumentär.

Jag tänkte att jag kan bara göra detta på mitt sätt. Jag ville inte att det skulle låta som en viss kanal, exempelvis P1:igt. Det får inte bli mossigt, det får inte bli tråkigt. Jag tog ett steg tillbaka och tänkte att jag måste lita på mig själv och göra vad jag kan bäst.

Vad använde du för inspelningsutrustning?

Jag har en mini-Marantz-bandare. Den är stor som de gamla mjölkpaketen ungefär. Micken är en gammal stereo-mick från Sony. Jag hittade den i ett förråd hos mina föräldrar – de hade fått den av dem som hade bostaden innan. Jag tycker det är fin klang i den. Den tar visserligen upp ganska mycket detaljer (rundupptagande i motsats till riktad) så man måste sitta i ett tyst rum. Men gör man det, då låter det väldigt bra.

Vad har du för utbildning och erfarenhet av dokumentärer innan?

Jag tog en kandidatexamen från JMK i Stockholm och sen läste jag vidare på Stockholms dramatiska högskola (det som tidigare var Dramatiska institutet). Så jag har både en journalistisk utbildning och en mer konstnärlig.

Efter det har jag gjort fyra dokumentärer, den jag själv gillar bäst är den om poeten Urban Torhamn som jag gjorde för P1. Jag har även gjort om skateboardåkaren Ali Boulala, en dokumentär om riksdagen med Amanda Glans och en P1-dokumentär om en kvinna som dödas av en älg.

Vad gick du på under arbetet?

När jag jobbade som hårdast var det fem saker som höll mig flytande: godis, folköl, tobak, kaffe och värktabletter. Det var mina fem vänner. Sen sprang jag från redigeringen och överlämningen till tåget för att fira midsommar i Dalarna.

Så vad höll dig igång under midsommarfesten?

Då kunde jag lika gärna ha varit död. På sätt och vis är jag fortfarande det. Jag har inte återhämtat mig – men jag visste att det skulle bli så här. Under arbetets gång har alla sagt till mig att jag ska sänka min nivå och ta arbetet för vad det är.

Jag mötte en del motgångar under processen, viktiga personer som inte ville vara med, folk som ändrade sig och ville ta bort sina intervjuer, och sånt händer ju! Samtidigt som ämnet var så himla känsligt och tungt och skulle göras på väldigt kort tid. Hela tiden sa mina vänner: ’Du måste ta det för vad det är’. De sa till mig att det inte behövde vara något mästerverk men jag kände att eftersom jag fått förtroende från vännerna och familjen så ville jag verkligen göra mitt yttersta.

Vad händer nu?

Jag har fått jobb på tv. Jag orkar inte göra radio längre.

P3 Dokumentär tog knäcken på dig?

Ja. Men jag hade ändå slutat för jag orkar inte jobba så här längre. Jag vill ha en redaktion, kollegor och fasta arbetstider. Jobbet är som reporter på litteraturprogrammet Babel. Det känns skönt att avsluta min radiokarriär med det här, jag har inte suget längre.

Du befinner dig i Chicago. Vad gör du?

Jag är här på stipendium från journalistförbundet för att plugga och öva min engelska. Jag ville åka till Chicago för att det görs bra radio härifrån, bland annat radioshowerna This American Life och Serial.

Nu när jag kommit hit så har jag fått veta att This American Life inte görs härifrån längre. Det har flyttat till New York med programledaren Ira Glass. Det är samma sak med Serial.

This American Life är ett inspirerande program. Det är vanliga människors berättelser och de har gjort det till fantastisk radio. Jag gillar hur amerikaner pratar – det görs inte på det sättet hemma. Här i USA är alla, varenda person, en karaktär. Det är fantastiskt. De pratar i repliker, säger Hugo Lavett.


Johan Nordström

Tidigare intervjuer gjorda av bloggen:

Sara Lundin, producent till "Fallet Linda Chen" (januari 2015)

Senare intervjuer gjorda av bloggen: 
Arvid Hallberg, producent till "Slaget om Mostar" (januari 2016)


Mer:

Alla dokumentärer sorterade efter betyg. 
Alla kändisar i P3 Dokumentär.
Alla dokumentärer sorterade efter ämne. 
Bästa intervjuerna – hela listan. 
Alla producenter sorterade efter betyg. 
Årtalet – listan över alla år som behandlas.