Mordet på Pim Fortuyn

Premiär: 3 juli 2011 (lyssna här)
Av: Tove Leffler

Ett personporträtt.
Inte en dokumentär.

Medverkande: Jutta Chorus som skrev en bok om Pim Fortuyn, Sveriges Radios korrespondent Willy Silberstein, Pims bror Simon Fortuyn, journalisten Peter Verschoor, radioprataren och konstnären Ruud de Wild, DN-journalisten Ingrid Böe.
Klipp: Nyheter om mordet på honom, ett klipp när han sparkas som ordförande i sitt parti och han tappar fattningen. 
Längd: 1h 21min

Detta är den sjätte och senaste av Tove Lefflers dokumentärer för P3. Eftersom det gått några år sedan denna kom så antar jag att hon gick vidare med något nytt strax efter. År 2012 fick hon jobbet som chefredaktör för tidningen Svensk bokhandel. 

Jag har hört fem av sex dokumentärer som Tove Leffler gjort. Det har handlat om rejvkulturen på 90-talet, Egyptieravvisningen, Knutbydramat och pedofilskandalen i Belgien. Den enda jag inte hört är Sjukhusspionen - hennes näst sista dokumentär för P3. 

Pim Fortuyn är missnöjespolitikern som kom som skjuten ur en kanon år 2001 och mördades av en djurrättsaktivist strax innan valet året efter. Fortuyn var bög, klädde sig bra och bodde ensam med sina två hunder och en butler i en slottsliknande kåk. I huset hade han konst föreställande honom själv. 

Han körde en sportbil och gjorde sig ett namn inom politiken när han började kasta skit på landets muslimska minoritet. Eftersom han länge försökt göra sig ett namn inom politiken gjorde han nischen till sin och inför valet år 2002 kunde han mycket väl bli landets premiärminister. 

Sex skott i huvudet satte stopp för det. 

Tove Leffler väljer att gå vidare även efter mordet och skildra filmaren Theo van Gogh som gjorde Islamkritiska filmen "Underkastelse" strax efter - även han mördades. 

Hade detta varit en klassisk P3 Dokumentär och sex personer skulle skildra "mordet på Pim Fortuyn" hade jag gärna sett: en polis, en politikerkollega, en anhörig, en åklagare, ett ögonvittne och kanske även mördaren eller någon nära till denne. Det för att få mycket förstahandskällor till de viktigaste händelserna runt mordet och vem Pim Fortuyn och hans mördare var. 

Dokumentärens skapare Tove Leffler har angripit händelsen annorlunda. Hon har med fyra journalister (det kan ha varit fem, jag tappade räkningen), ett ögonvittne och en anhörig. Detta är alltså journalisternas bild av mordet på Pim Fortuyn. Det skulle kunna vara bra - om det hade varit kritiska journalister som på något sätt berörts av Pim Fortuyn. 

Det är det inte. 

Jag hade hellre hört arkivklipp med Pim Fortuyn själv - hört hans röst, hans formuleringar och fått ta del av responsen från debattmotståndare, journalister eller publik.  

Det känns distanserat. Och det är löjeväckande okritiskt. Inte för att jag blir helt bananas av att han var populist och rasist - han var väl Hollands svar på Bert Karlsson - utan för att det blir odynamiskt och platt. 

Räddningen är svenske journalisten Willy Silberstein som pratar som om att han har några känslor på riktigt samt författaren/journalisten Jutta Chorus som skrivit en bok om Pim Fortuyn. Han jämför honom med Messias och pratar med både intellektuell skärpa och hjärta. 

Intervjun med henne är guld värd. 

Mer att läsa på bloggen: 

Alla dokumentärer sorterade efter betyg. 
Alla kändisar i P3 Dokumentär.
Alla dokumentärer sorterade efter ämne. 
Bästa intervjuerna – hela listan. 
Alla producenter sorterade efter betyg. 
Årtalet – listan över alla år som behandlas.