Recension: Två lasermän, två radiodokumentärer, två böcker

Sverige har två lasermän. Peter Mangs i Malmö hade ett tag epitetet "Den nye lasermannen" medan den ursprunglige, John Ausonius i Stockholm, kort och gott kallas "Lasermannen". Till slut ansåg Mediesverige att Peter Mangs inte kunde kallas "den nye lasermannen" utan han fick heta "Serieskytten".

P3 har skildrat Lasermannen i en tidig dokumentär. Det var en av de allra första som gjordes för 10 år sedan och bloggen har recenserat den. Den nye lasermannen Peter Mangs har skildrats i en P1 Dokumentär från år 2012. Den är lugn, logisk och ger musikern Peter Mangs en framträdande roll. Vi hör specialskriven musik för dokumentären och det är rikligt med Peter Mangs egen musik. Bloggen rekommenderar den starkt.

Helt nyligen kom en bok om Peter Mangs ut. Det är kriminalreportern Jocke Palmkvist på Sydsvenskan som skrivit den. Den heter "Äventyr i Svenssonland" och är utgiven på Albert Bonniers förlag. Den har väckt mycket uppmärksamhet och recensionerna verkar vara överlag positiva, som denna i GP. Bloggens recension kommer i slutet av inlägget.

Den kommer tolv år efter att Gellert Tamas bok om den urpsrungligen Lasermannen lanserades. Gellert Tamas skrev på Ordfront förlag en bok om John Ausonius som också behandlade den tidens rasistiska grupper samt populistpartiet Ny demokrati. Gellert Tamas bok har litterära kvalitéer och vann Guldspaden eftersom den på ett djupgående sätt beskrev Lasermannen, hans brott och hans samtid.

Ett skäl till att läsa böckerna och lyssna på dokumentärerna är för att lära sig mer om två personer som är ovanliga med tanke på det grova rasistiska våld de utövat. De verkade med ungefär tio års mellanrum, i två olika städer - men båda försökte och lyckades skjuta ihjäl invandrare.

Skälet till att jag använder ordet "lyckades" är för att båda hade svårt att döda så många som de ville. Framförallt John Ausonius var mycket bekymrad över att så många av hans offer överlevde. Antalet mordförsök översteg antalet mord, med råge, för de båda.

Vad är då likheterna mellan de båda lasermännen?

Båda är män. De är ensamma och har svårt med sina relationer. De blir ofta arga och aggressiva. De har ekonomiska problem och är tidvis hemlösa. Båda har utländskt ursprung. Ausonius mamma kommer från Tyskland och Mangs mamma är från Finland.

Båda har haft uppenbara psykiska besvär och varit i kontakt med psykiatrin i sina respektive kommuner. John Ausonius var tvångsintagen ett tag eftersom han ansågs vara psykotisk medan Peter Mangs kom till psykiatriker och berättade om sina funderingar på att döda någon.

Båda har skilda föräldrar och har levt med föräldrar som har mycket egna problem. John Ausonius föräldrar har druckit för mycket och ofta bytt partner. Peter Mangs har dålig relation till sin pappa och sina halvbröder. Hans syster tar en knarköverdos.

Båda har blivit retade och mobbade som barn. Båda har svårt att träffa tjejer.

Båda vill egentligen döda kriminella invandrare men kommer fram till att vilken invandrare som helst går bra. Båda känner sig överraskade över att dödandet inte ger en större tillfredsställelse. Båda beskriver en tomhet efter sina brott. Båda nekar till brott under rättegångarna men kommer senare att erkänna det de dömts för till journalister.

En uppenbar likhet är också att Peter Mangs gillar John Ausonius så mycket att han har köpt Gellert Tamas bok "Lasermannen".

Vad är olikheterna?

Peter Mangs känner sig som en svensk - han är en "insider" när det kommer till nationalitet. Hans outsider-mentalitet visas istället i hans myndighetshat. Han gillar konspirationsteorier och engagerar sig på olika extrempolitiska forum. Det oklart om Peter Mangs verkligen hatar invandrare eftersom han själv tidvis spelar med utländska musiker och att han själv gått klädd som en världsmusiker. Han tränar kampsport med invandrare och de märker aldrig av något rasistiskt.

John Ausonius drivs av ett självhat, han känner sig inte som svensk. Han är en "outsider" i den bemärkelsen. Det är svartskallen i honom själv som han hatar. Han har blivit mobbad för sitt mörka, svarta hår och för honom finns ett tydligt motiv att döda invandrare. Han vill inte att fler ska komma. Han vill att de som redan finns i landet ska få ett bättre anseende. Invandrarna får inte bli för många.

Peter Mangs har inga större mål i livet - bortsett från musiken. Han har inget intresse av att utbilda sig och han har olika jobb med relativt låg status. Han bor i olika Malmöförorter och har en psykiskt funktionshindrad som närmsta vän. John Ausonius vill nå materiell framgång och få hög karriärsstatus. Hans mamma vill att han ska få en bra utbildning och John Ausonius blir som förryckt när han inte har kapacitet att klara av ingenjörsutbildningen på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm.

John Ausonius är mycket företagsam och är ett tag relativt förmögen eftersom han handlar med optioner. Han lever som en yuppie och hänger på Stureplan. När pengarna tar slut börjar han råna banker och det landar i 20 grova rån. Han är en smart och lyckad rånare. Flera gånger slår han ned människor och hans brottsregister är mycket långt.

Peter Mangs har aldrig slagit en person, aldrig rånat en bank och aldrig blivit dömd för något. Det enda han gjort - som är kriminellt - innan sina våldsdåd är att han repat lyxiga bilar som han tror tillhör invandrare.

Leif GW Persson fick en gång frågan på SVT:s "Veckans brott" vem av dem som var farligast. Han tyckte det var en svår fråga men den han allra helst skulle undvika att stöta på en mörk gränd var John Ausonius, sa han. Jag har för mig att han sa att han var mer våldsam generellt (han räknade nog in alla grova bankrån) och att han vågade gå närmare sina offer.

När det gäller böckerna är det mer som skiljer åt än förenar.

Gellert Tamas bok "Lasermannen" framstår som kriminalreportagets bibel. Det känns som om att det tagit flera år på heltid att skriva den. Det är inte bara en eller ett par personer som är noggrant undersökta - här finns bakgrundsfakta och levande beskrivningar av säkert tjugo, trettio personer. Vi får lära oss mycket om Ian Wachtmeister, Bert Karlsson, aktiva inom Vitt ariskt motstånd, John Ausonius och hans släktingar, John Ausonius tio offer, tidigare flickvänner, John Ausonius snälle granne som ofta räddar honom från barndomens otrygghet, ett stort antal av poliserna som jobbar med fallet, med flera.

Inte nog med att det är omsorgsfullt beskrivet - det är livfullt och spännande. Redaktörerna på Ordfront måste ha läst och kommit med kommentarer fem, tio gånger under arbetets gång. Alla "darlings" är borttagna, miljöbeskrivningar är precisa, tempot är jämnt och hela tiden drivs handlingen framåt. Det är väl avvägt mellan personligt och politiskt, mellan samhälle och psyke.

Det känns som om att Gellert Tamas pratat med hundra, kanske två hundra, personer och verkligen fått dem att minnas detaljer och känslor. Miljön lever. Gellert Tamas har varit på plats i trappuppgångar, lägenheter och kiosker. Dessutom vävs Ny demokrati in på ett bra sätt. Partiet ges inte på något sätt ges skulden för Lasermannens dåd, men vävs in i berättelsen om  honom. Det är på många sätt precis det som den utger sig för att vara - en berättelse om Sverige, inte bara Lasermannen.

När jag utbildade mig till journalist på Skurups folkhögskola i Skåne för nästan tio år sedan var Joakim Palmkvist en av föreläsarna. Han var jordnära, engagerad och kul. Han lärde oss allt om de lustiga "sopspionerna" som härjade på skånska soptippar. Om jag minns rätt var det pensionerade poliser som låg gömda på sopstationer och fotograferade människor som slängde soporna på marken.

Han lärde oss också tricket att alltid ha på en bandare när man intervjuade. Man behövde inte alltid visa det, det räckte med att stoppa ned mobilen i bröstfickan och ha den på inspelning. Du vet aldrig när någon kommer med ett citat som du måste ha på band för att våga trycka i tidningen, menade han.

Joakim Palmkvists bok "Äventyr i Svenssonland" har inte samma pretentioner som Gellert Tamas "Lasermannen". Fokuset är, bortsett från ett bra parti om kriget mellan K- och M-falangen, smalare och det är Peter Mangs och ingen annan som vi får lära känna. Möjligtvis lär vi oss lite även om staden Malmö ("Nordens Chicago"), det första offret Kooros Effatian och författaren själv.

Eftersom Joakim Palmkvist var journalisten som fick Peter Mangs erkännande så är detta boken att läsa om man vill komma så nära Peter Mangs som möjligt. Läsaren lär känna mördaren Peter Mangs relativt väl - från huvudoperationen som barn, hans systers tragiska öde till hur han tom han känner sig när han ligger hemma på golvet i lägenheten efter att han mördat.

Det är en vandring genom Malmös förorter, sliten betong, struligt familjeliv och sedan en påtaglig känsla av en person som inte hittar sin plats. En konstnärssjäl som skriver poetiskt i sin dagbok och är en duktig musiker - men som är råkass på mänskliga relationer.

Joakim Palmkvist uppger själv att han intervjuat ungefär 50 personer till boken. En del av platserna han beskriver är levandegjorda med närvaro och bra detaljer. Det verkar som att Joakim Palmkvist varit där själv eller på något annat sätt skaffat sig en bra känsla för miljön. Men i huvudsak är texten likt den som återfinns i dagstidningar. Det är koncisa citat, enkla miljöbeskrivningar, högt tempo och rakt på sak.

Man kan nästan se framför sig att nyhetsklippen - och polisens väldiga förundersökning - legat på bordet framför författaren och att han utgått från dem. På det sättet känns boken relativt snabbt skriven. Den har inte tagit en ny form, inte blivit en egen varelse och fått en ny gestalt. Den andas nyhetsrapportering.

Jag har svårt för att författaren Joakim Palmkvist konsekvent kallar Peter Mangs - som dömts för två mord - för seriemördare. Joakim Palmkvist anser att Peter Mangs i princip erkänner även ett tredje mord genom olika antydningar. Han förklarar sig alltså. Men det går emot den vanliga rättsuppfattningen att någon bör dömas för ett mord för att tillskrivas det. Joakim Palmkvist är - och lär förbli - relativt ensam om att kalla Peter Mangs för en seriemördare.

En kuriös detalj i "Äventyr i Svenssonland" är att Peter Mangs spanade på den välkände "Laserturken". Enligt egna uppgifter ska han ha stått utanför hans bostad. Det är kittlande att tänka på att Fadi Kassem "Laserturken" Mohammed gjorde karriär på att han kaxade sig mot "Den nye lasermannen" (han fick åka ut på turné och var med i radioinslag) men att han faktiskt kunde blivit mördad.

Peter Mangs var även sugen på att mörda musikern Timbuktu.

Om MC-krigen

Tänker bjuda producenterna på P3 Dokumentär på ett ämnestips. Det stora nordiska MC-kriget.

Tidigare i våras sköts nio (!) personer ihjäl i Texas i USA - närmare bestämt på parkeringen utanför restaurangen Twin Peaks i staden Waco. En stad ungefär lika stor som Linköping.

Det mesta tyder på att Bandidos lurade ett konkurrerande, mindre (men kaxigt) MC-gäng till platsen och avrättade dem med skott mot huvudena. I fullt dagsljus, bland vanligt folk. Polisen fanns i närheten och började peppra och fick död på några de med.

Sammanlagt 177 knuttar greps i en massarrestering som väckt mycket debatt i USA just nu. Domare satte borgen till 1 miljon dollar på dem så de cirka 150 som inte hade ett skit med saken att göra sitter just nu och ruttnar i olika häkten i Texas. Förberedande rättegångar drar igång nu i augusti.

Uppdatering 30 sep: Bra artikel om vad som hände.

Så MC-gängens era är på intet sätt över. I Sveriges mördas folk med kopplingar till MC-gäng stup i kvarten och jag minns när min uppväxtstad, Hjo vid Vättern, fick sitt eget MC-gäng. Helt plötsligt förvandlades normala familjeföräldrar till partyanimals som alltid drog på efterfest på gängets lokal. Berättelserna därifrån innehöll en hel del barnförbjudet.

Det stora kriget då? Det ägde rum 1994 till 1997. Bandidos försökte sticka upp, Hells Angels plockade ned dem. 12 döda, 96 skadade, enligt Wikipedia. Jag vet inte om ni minns men det är inte så ofta "privatpersoner" skjuter med stulna militära pansarvapnen i idylliska villakvarter. Men det hände då. Det för att demolera varandras klubbhus.

Och morden som ägde rum? Ja, det var hela skalan: knivdråp, minutiöst planerade nedskjutningar, bilbomber (där enda offret var en civil kvinna). Vissa personer försvann bara. Pyts väck! Aldrig setts igen - inte en benknota återfunnen.

Det blev snarare regel än undantag att det hittades skelett ifall klubbarna bytte klubblokal och övergav den gamla. Tänk att få gestalta den sekvensen: när bikers, med sin nysmörjda boots, gamla lädervästar, doften av nytappad fatöl i plastmuggar dansar loss till Sweet Home Alabama i sin klubblokal och alla vet att under golvet som de studsar på ligger en mördad konkurrent begravd. Som förmodligen hade familj...

Och Hells Angels-medlemmen Thomas Möller? Det är ingen ful grabb. För många av dem är inget vidare snygga. Korpulenta, ovårdade, skäggiga (sorry hipsters), gula tänder, you name it. Men Möller med sitt bakåtkammade mörka hår, isblå ögon, perfekt rakade kinder och fräscha solbränna.

Det finns också en intressant sidohistoria i detta som kan vara en darling men som jag ändå vill nämna. Den kanske mest kända bikern i Danmark mördas ju mitt under det första MC-kriget (det stora nordiska kallas ibland det andra MC-kriget) i Köpenhamn. Men inte av Bandidos utan av hans två kvinnor/systrar. Han har levt ut någon slags hedonistisk incestuös sexvåldsfantasi med dessa två kvinnor och behandlat dem så dåligt att de till slut brutalt mördad honom.

Detta är känt som det enda - eller ett av mycket få fall - där en person (de två älskarinnorna) döms för överlagt mord men helt slipper påföljd (enligt paragraf 85 i lagen). De har helt enkelt haft det så jävligt att det anses försvarbart att de till slut avrättar plågoanden. Han sköts med fyra skott, två i ansiktet, ett i hjärtat och ett i.... Ja, kuken så klart. De turades om att skjuta.

Jag ser framför mig en Kino in kopf baserad på motorcyklar som vrålar fram på landsvägarna, boots som gnisslar, de hårdbarkade Hells Angels-männen som pratar skånska, pandarvärnsrobotar som spränger meterstora hål i tegelfasader i Burlöv, den skånska landsbygdens rika fågelliv och fågelkvitter från de små söta liven i kontrast till den vrålande motorerna på Harley Davidsons. Tänk att få ljuillustrera när Bandidos boss tar på sig den skottsäkra västen och beger sig ned längs E4:an genom Småland och sen totalkraschar efter att han fegt skjutits ihjäl genom ett skott i ryggen. Och vad var det för fel på kompisens motorcykel egentligen? Varför avbröt han färden strax innan Bandidospresidenten sköts ned?

Vara medlem i MC-gäng - lika farligt som att bära på cancer, stod det i en tidningsartikel. Kanske skulle producenten använda sig av den liknelsen när det gäller ljudbilden. Tumören som växer sig stark, cellerna som tas över, sjukhuskorridoren som närmar sig, den allt mer sviktande hjärtrytmeb och den näst intill oundvikliga döden. Den långa, ensamma, absoluta, tvärsäkra, meningslösa, svarta döden. Slutet på allt gott.

Jag tror faktiskt många av dem vill prata om den tiden - ungefär som man ser de gamla krigsveteranerna från 2:a världskriget sitta å prata om specifika slag. Glasartad blick, komma till åren men med minnesbilderna inpräntade för evigt på näthinnan. Att få ställa den frågan till Thomas Möller från Hells Angels. "Vad gjorde du den där kvällen när den pansarbrytande granaten slog igenom klubblokalens vägg i Hasslarp?" Å sedan höra hans unika berättelse.

Skulle vilja att den som gör den kör mycket lösryckta citat också, lagt över musik och ljudillustrationer, som poesi. När själva grunden till deras livsstilsval gås igenom. Deras kodord. "En stat i staten", "redo att gå hur långt som helst", "tydlig hierarki", "en familj", "min bror", "lojalitet", "döden är bara början på något nytt".

Kanske kan "Blondie" berätta hur de där dödande knivhuggen i kropparna på Bullshit-medlemmarna kändes? Han skulle göra om det i dag, säger han. Han satt 11 år för det. Äsch, det går nog inte förstå hur han tänker. Det är irrationellt. Men känslan - att ta någons liv. Å korsklippa det mot "kodorden". Något i stil med Apacalypse hade varit schysst. Hade varit grymt. På tal om döden. I filmen spelas The Doors "This is the end"...

Spår - så bra är den

Då och då lyssnar bloggen på annat än P3 Dokumentär. Anledningen till det är flera. Krimpoddar är inne för tillfället och det är kul att höra vad som händer på området. I fallet med femdelarsserien Spår som nyligen sänts på/med Acast så är det P3 Dokumentärs Anton Berg som gjort den.

Podden Spår saluförs med en bild på Anton Berg och hans medarbetare Martin Johnson. De står iklädda skjorta och slips med en snygg bakgrund. Det påminner om tv-serien True Detective, tycker jag. Musiken är inte helt olik den heller. Smygande, ilande, ryslig och en liten dos ödsligt gitarrsound. Om man tänker att Kalamark i Norrland är Södern i USA så blir likheterna mellan True Detective och spår än fler. 

Spår handlar om mordet på en äldre man i Kalamark utanför Piteå år 2004. En man vid namn Kaj Linna dömdes för mordet och har suttit i fängelse i nästan 11 år. Anton Berg och Martin Johnson driver tesen att han kanske är oskyldigt dömd.

Den 29 december 2016 stod det klart att Kaj Linna beviljas resning. 

Bäst i serien är sekvensen när de båda upphovsmännen rekonstruerar mördarens biltur till Kalamark. Det är bra radio. 

Det finns mkt som är bra med Spår. Musiken, tonen, Anton Bergs prator, klippningen, att kontakterna som tas med personerna som inte vill vara med är inspelade, intervjun med vittnet "Nils", dramaturgin, Anton Bergs resonerande partier, att han säger "vi återkommer till det" och ökar spänningen, det första avsnittet och det sista långa avsnittet.

Anton Berg har ofta intresserar sig för bekräftat eller misstänkta justitiemord. Han gjorde en P3 Dokumentär om Joy Rahman som satt fängslad i ungefär 10 år för att ha mördat en tant. Även i två andra dokumentärer för P3, bland annat i den om Helikopterrånet, har Anton Berg intresserar sig för personer som anser sig vara oskyldigt dömda.

På nätet (kommentarer i sociala medier om Spår, på Flashback mm) är det många som tvärsäkert säger att Kaj Linna är oskyldigt dömd. Även Leif GW Persson säger att Linna är utsatt för ett justitiemord. SVT:s Veckans brott har tagit upp fallet.

Efter att ha lyssnat på samtliga fem delar i Spår är jag konfunderad. För det första: Var var Kaj Linna under mordkvällen (om han nu inte var i Kalabrödernas hus)? Var hittades snusprillan och vad fanns för förklaringar till dess existens? Varför skulle kronvittnet ljuga? Varför vill så få personer som jobbade med utredningen vara med i programmet? Om det nu fanns två typer av fotspår från bilen - hur många typer av fotspår fanns det på gården? Om nu polackerna som utförde Långaredsmorden ska kopplas även till detta brott, vore det inte klädsamt att i alla fall redovisa om de var i Sverige vid tidpunkten? Om man vi nu ska misstänka kronvittnet för att vara mördaren - varför får vi inte en bakgrundshistoria om eventuella våldsbrott han begått? 

Det är många trådar som dras fram och ytligt besiktigas.

Det får mig att tänka på begreppet "tyst kunskap". Begreppet är något diffust men innefattar det som utredare får när de är nära viktiga källor och får personlig erfarenhet om avgörande fakta. Man får ha respekt för att Anton Berg samlar på sig mycket kunskap genom att besöka brottsplatsen, träffa experter, plöja förundersökningen och intervjua den dömde. Men det är mycket kunskap han inte når ut med. Vad grundar han sin tvivel om Kaj Linnas skuld på? Jag förstår att snusprillan, kronvittnets påvisade oförsiktighet med sanningen och kopplingen till Långeredsmordet har något med det att göra - men vad?

När HD avslog Linnas resningsansökan skrev man följande om snusprillan: "Att en snusprilla från en okänd person hade hittats på gården i Kalamark och att detta inte redovisades i rättegången är en ny omständighet som inte åberopades i det tidigare resningsärendet. Det är i och för sig märkligt att fyndet och resultatet av analysen inte ens fanns att tillgå i det s.k. sidomaterialet till förundersökningsprotokollet. Snusprillan kan emellertid, som noterats ovan (vid 17) inte anses visa annat än att någon annan person än Kaj Linna befunnit sig på gården i Kalamark vid någon tidpunkt."

Om man läser domarna (finns på Flashback) växer en intressant bild fram. En hel del omständigheter som talar för Linna som gärningsman finns. I tingsrätten godtar Kaj Linna till exempel både Bertil och Nils alibin. Han anser alltså att de inte kan vara skyldiga till brottet - för att i en annan del av förhandlingen delvis peka ut en av de två som potentiell gärningsman. Dessutom finns det en del intressanta uppgifter om "avvärjningsresan" där Kaj Linna inte verkar tala sanning. Dessutom framstår hans landsflykt som något märklig, bland annat genom ett vittne som uppger att Kaj alltid brukar höra av sig innan han dyker upp. Det gör han dock inte dagen efter mordet - då står han bara där utanför hennes dörr och ser trött ut och vill ha en dusch och en kopp kaffe.

Sen får man ju säga att de riktigt bra bevisen saknas. Ingen har sett honom på platsen, det finns ingen dna, inga fingeravtryck, den överlevande brodern pekar ut en annan, kronvittnet är en kriminell knarkare osv. I klartext: vem fan som helst kan ha varit där och mördat.