lördag 30 september 2017

Skolskjutningen i Jokela

Premiär: 28 september 2017 (lyssna här)
Av: Elin von Wright
Producent: Rosa Fernandez
Den förste av två uppmärksammade
finska skolskjutningar. 

Medverkande: Vaula, vän/kärlek som träffade Pekka-Eric på nätet, skoleleven Jani vars bror Ari skjuts till döds, historia- och psykologiläraren Kim som var på plats under skjutningen och känner till mördarens åsikter, Johnny som går andra året på gymnasiet och överlever massakern samt polisen Jussi som kommer till platsen.
Klipp: Från Pekka-Erics många publiceringar på internet, bland annat när han skjuter pistol och uttalar sig negativt om mänskligheten, intervju med Pekka-Erics föräldrar från ett finländskt tv-program.
Längd: 1tim 2min
Liknande dokumentärer: Skolskjutningen på Columbine High School av David Mehr (2012)

Denna dokumentär kommer ut nästan exakt tio år efter massakern på Jokela skola utanför Finlands huvudstad Helsingfors. 18-åringen Pekka-Eric Auvinen sköt ihjäl åtta personer på skolan, sex elever, skolsköterskan och skolans rektor. Därefter begick han självmord.

På P3:s hemsida ligger bilden på mördaren när han har på sig sin t-shirt med trycket "Humanity is overrated". Han hade tidigare visat beundran för Nordkorea och blev senare nazist. Han postade hatiska videos på Youtube som glorifierade våld. En användare på internet lade ut en varningslista över personer som verkade potentiellt farliga där Pekka-Eric fanns med. Ett år senare inträffade en till liknande skolmassaker i Finland. Mördaren i den senare massakern var inspirerad av Pekka-Eric. 


Inleds med dagarna innan dådet. Under tiden som massakern skildras kommer tillbakablickar som berättar mer om mördaren Pekka-Eric. Mot slutet är det ett relativt långt samtal med Pekka-Erics vän Vaula. 

Elin von Wright som gjort dokumentären har en bra röst, speakertexten är i huvudsak koncentrerad, koncis. Flera huvudpersoner, och berörda som har viktiga iakttagelser, är intervjuade. Läraren Kim är väldigt bra. 

Tre problem: 

Mördarens vän Vaula är något av dokumentärens huvudperson. Hennes känslor när hon får höra om skolmassakern tar stor plats. Hon är orolig för sin vän Pekka-Eric. Hennes mamma fördömer henne som intresserat sig för mördaren. 

Skildringen av Vaula är komplex och ibland motsägelsefull. Hon har träffat Pekka-Eric på ett forum för människor som fascineras av, eller beundrar, massmördarna från Columbineskjutningen. Hon hör hans hatiska uttalande om att mörda och skada. Samtidigt berättar dokumentären (i speakertext) att hon tycker att mördaren har en absurd humor och att hon inte tar det han säger på allvar. 

Det blir ologiskt. Vaula trasslar in sig i konstiga ursäkter. Hon försvarar inte mördaren, säger hon. Men hon kan förstå skolskjutare. 

Jag tycker också valet av drömsk/lyrisk musik är konstigt. Jag förknippar musiken (som går mer i dur än moll) främst med drömsekvenser (eller möjligtvis rymdresor). Men den utgör fonden ljudmässigt i dokumentären. När en av eleverna, Ari, skjuts ihjäl hörs musiken. Ska man tolka det som att det är en mardröm? Min personliga åsikt är att det inte fungerar. Dokumentären är inte filosofisk eller lyrisk. Den är konkret, hemsk, mörk. 

Den tredje är att det blir rörigt under det långa parti som skildrar själva massakern. Det är för lite ljud och de intervjuades berättelser är lösryckta och med relativt få detaljer. Dessutom introduceras dom knappt alls. Samtidigt som skjutningen börjar introduceras två eller tre nya intervjupersoner och deras berättelser. Men vem som är var eller är med om vilken händelse är svårt att hålla isår. Att eleven Ari skjuts ihjäl förstår jag inte ens andra gången jag lyssnar igenom. 

Det är relativt ofta som mördaren, Pekka-Eric, verkar ta sin tillflykt till toaletterna. Antingen för att ladda om och senare för att ta sitt liv. Men det finns inga ljud från fotsteg mot klinkers, eller dörrar som öppnas eller blir låsta. Det finns ett speciellt ljud som brukar vara på offentliga toaletter. Det är i princip inga andra ljud heller i från skolan – röster, sorl, skrik, korridorer, fönster som öppnas. Några få polissirener är allt. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar