Prinsessans Dianas död

Premiär: 13 september 2018 (lyssna här)
Av: Robin Jonsson
Producent: Lars Truedsson

En dyster inblick i
brittiska kungahuset.

Medverkande: Magnus Falkehed, svensk journalist i Frankrike, hovjournalisten Sten Hedman, Karin Lennmor, tidigare chefredaktör Svensk Damtidning, Paul Burrell, drottningens betjänt som beskriver sig själv som den ende man i kungahuset som prinsessan någonsin litat på
Klipp: Prinsessan Diana från tv-intervjuer, läkaren Fredric Mailleiz som var en av de första på olycksplatsen i Paris (från en brittisk dokumentär)
Längd: 1tim 4min

Dokumentären börjar med Lady Dianas död. Vi befinner oss på olycksplatsen i den franska tunneln där hennes sista bilfärd slutade i en betongpelare. Hon lever fortfarande när paparazzofotograferna närmar sig hennes kraschade bil men avlider en stund senare när hon håller på att lastas in i ambulans. Vi får följa förloppet via en tv-intervju som gjorts av brittiska Channel Four (motsvarigheten till TV4) med ett av vittnena i tunneln.

Denna dokumentär fokuserar på hur illa prinsessan passar in i kungahuset. Hon kommer från knapadeln och är främst till för att avla fram tronarvingar. Hon kommer aldrig att anpassa sig i det kärlekslösa förhållandet och efter skilsmässan (år 1995) kommer det fram allt mer fakta om hur dåligt hon mått i äktenskapet. Efter sina hudlösa intervjuer blir hon allt mer folkets prinsessa.

Hela listan: Från bäst till sämst – alla dokumentärer 

Detta är en smaskig historia. Fylld av tragik och drama. Prinsessan Diana är behandlad som en sak, inte en människa. Att hon plockas in i hovet är för avla fram tronarvingar, inget annat. Det bekräftar alla fördomar om överklassens dårskap.

Dokumentären ger en faktastinn, övergripande bild av historien. Men den som söker något djupare och mer levande får nog leta vidare. Att drottningens betjänt Paul Burrell intervjuas av Sveriges Radio är ett stort plus. Det är gott om klipp från bra tv-intervjuer, bland annat den klassiska BBC-intervjun i programmet Panorama år 1995. Det var efter den intervjun som det slutligen blev skilsmässa.

Men det går fort fram och musiken är rätt trist. Ibland låter det nästan som skräckfilmsmusik (olycksbådande mörkt), det varvas med känslomässigt pianoklink (eller är det en speldosa?) Som hämtat från ett grundläggande effektarkiv. Det finns ingen enhetlig ljudmässig gestaltning. Att det är så mycket klipp från tv-dokumentärer kanske förstärker problematiken. Jag antar att det redan ligger musik på klippen och då blir det svårare att jobba fram en egen ljudbild som dokumentärmakare på Sveriges Radio.