fredag 29 maj 2015

Instagramupploppen i Göteborg

Premiär: 31 maj 2015 (lyssna här)
Av: Tove Palén

Vad heter lynchmobb på turkiska?
Medverkande: Sara Britz på Göteborgs-Posten, journalisten Emanuel Karlsten, eleven Ebba som hängs ut som orre på Instagram, Nursen Gabriella hängdes ut, advokaten Arash Raoufi som företrädde 46 målsägare, Tony Rojnic som blev oskyldigt uthängd, polisens ansvarige Urban Bäverås, Sergio Dahlkvist, elev på Plusgymnasiet.
Klipp: Ljud från kaoset utanför Plusgymnasiet i Göteborg, intervjuer från ett annat program på Utbildningsradion, uppläsningar från de nedriga texterna på Instagramkontot, mamman till skyldige 15-åringen, klipp från rättegången när de båda förhörs.
Längd: 1h 22min

Instagramupploppen, smaka på det ordet. Jag antar att vi är cirka 95 % av befolkningen som inte har Instagram. Tjänsten där man lägger ut bilder på internet.

I Göteborg år 2012 satt två unga tjejer, 15 och 16 år, och av oförklarlig anledning började smutskasta ett mycket stort antal unga tjejer och killar via internet. De var horor, idioter och tjocka. Från deras Facebook snoddes bilder och så var förtalet i tryck (så att säga) och spred sig som en löpeld.

I dokumentären hörs två unga tjejer som kallsvettiga ser sig själva beskrivna som lösaktiga och dumma. Det när de sitter i skolan - där det tyvärr i många fall är fritt fram för pöbeln att bestämma vem som är ok och vem som kan tryckas ned.

Men det är inte bara de uthängd tjejerna som råkar illa ut. Fritidsledaren Toni Rojnic pekas ut som ansvarig för kontot och en kväll får han se horder av unga, arga män samlad utanför hans bostad i jakt på honom. Nervigt värre och dokumentärens bästa parti.

Även slutet när upphovsmakarna (15- och 16-åringen) grillas i rättegången är lyssningsvärt. Jag gillar den där förtätade rättegångsstämningen som uppstår. Åklagaren (uthängda flickornas biträde) går på och de skyldiga försöker antingen slingra sig ("jag minns inte") eller bekänna sina synder.

Det genomgående problemet är gestaltningen. De intervjuade analyserar och förklarar men vi får inte vet vad de gör och vad som händer. Det känns som om att vi summerar och funderar efteråt medan känslan från just då inte finns bevarad. Det känns distanserat, känslorna är bortsprungna.

Ett exempel är att de två första som hörs är två journalister (Karlsten, Britts) som befann sig vid sidan om händelseförloppet. Först efter 10 minuter kommer de direkt berörda in i handlingen. Det är också synd att frågan inte behandlas i termer av etnicitet och möjligtvis klass. Termen för horor - orroz - är trots allt turkisk. Analysen lyser med sin frånvaro.

Det hade varit intressant med en machiavellisk fundering runt varför två tjejer börjar hänga ut andra tjejer som horor. Vad är drivkraften? Härska är att söndra?  Eftersom Emma Janke - rutinerad analytiker av sexualitet - producerar är jag förvånad över att det inte blir några sådana tankegångar.

Språkbruket och tonen känns slarvig. Det är mycket sammansatta ord a la kvällstidningsrubrik som "klickmonster" och "kaoskollaps". Det är utmärkt i rubriker men låter sämre i detta fall.

Bakgrundsmusiken är läcker.
En liknande dokumentär, inte för att den innehåller kravaller men om brottslighet som har sitt ursprung bland falska identiteter på internet, är Sara Lundins om "Alexandramannen".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar