Svininfluensan och vaccinets offer

Premiär: 24 maj 2018 (lyssna här)
Av: Ida Lundqvist
Producent: Rosa Fernandez

Nyanserad, folkbildande dokumentär.

Medverkande: Anders Tegnell, chef för smittskydd på Socialstyrelsen, 22-årige Emil Furenbäck från Norrköping som är en av de första att smittas allvarligt av svininfluensan, Mia Brytting från Folhälsomyndigheten, Marie Torstensson och hennes son Manfred (som drabbas av narkolepsi när han går på mellanstadiet) samt pappa Jan-Olof från Kalmar, Sofie Sjöström från Ed i Dalsland som tar vaccinet och får narkolepsi, läkaren Göran Stiernstedt, sjuksköterskan Pernilla Björk om vaccinhysterin, barnläkaren Lars Palm som upptäcker de första fallen av narkolepsi.
Klipp: Från nyheter när smittan sprids (bland annat när första bekräftade fallet i Sverige kommer), folkhälsominister Maria Larsson intervjuas i SVT, presskonferensen när WHO deklarerar att svininfluensan är en pandemi,
Längd: 1h 3min

Svininfluensan. H1N1-utbrottet. Influensan kom från Mexiko (ja, från grisar) och spreds snabbt över hela världen år 2009. Det kan ha varit första gången jag hörde ordet pandemi. Det innebär att en epidemi sprider sig över hela världen och smittar många (en epidemi är knuten till ett enskilt land).

Risken var att stora delar av den svenska befolkningen insjuknade och att samhället skulle stå stilla. Dessutom fanns risken att många, framförallt unga, skulle bli riktigt sjuka och i vissa fall dö av den nya influensan.

Hela listan: Från bäst till sämst – alla dokumentärer

Till fördelarna hör att vi får djupare kunskap om hur svininfluensan kan vara så farlig. På vilket sätt den angriper kroppen. Intervjun med Emil Furenbäck ger en hisnande inblick i hur allvarlig svininfluensan kan vara.

Det är en pedagogisk, översiktlig, rapp berättelse om svininfluensan. Vi får följa med hela vägen, från uppkomsten i en mexikansk by till det att viruset slår till med full kraft över hela världen inklusive Sverige. Efterspelet med vaccinering (som slutade så katastrofalt med flera narkolepsioffer) börjar ungefär 25 minuter in.

Vi får bland annat höra från läkaren som upptäcker de första fallen av narkolepsi och hur Läkemedelsverket har noll respons. Det är fascinerande.

Ida Lundqvist har gjort många dokumentärer för P3, bland annat om mordet på John Hron.

Mordet på Lotta

Premiär: 26 april 2018 (lyssna här)
Av: Emma Janke

Bra intervjuer. Noggrant. 

Medverkande: Camilla Rudholm, syster till mördade Lotta, Jeanette, en Lottas närmaste vänner, anonymiserade kriminalvårdaren "Jonas" (hans citat är inlästa av en skådis), åklagaren i fallet med flera.
Klipp: Larmsamtal där Lotta avspisar polisen som är orolig för henne, inläsningar från tingsrättens dom, klipp från realityserien Tunnelbanan när mannen som senare ska mörda Lotta är hotfull, han hörs även i klipp från tingsrättens förhör
Längd: 1h 23min

När Lotta Rudholm mördades för två år sedan väckte det stor uppmärksamhet i medierna. På bilderna såg den blonda Lotta drömmande mot horisonten. Hon såg lite rädd, eller försiktig ut, om jag minns rätt. Mördaren såg abnormt uppumpad ut. Svällande muskler, tatueringar, solbränna, stirrig blick.

Hon hade blivit slagen flera gånger. Människor i Lottas närhet hade hört av sig till polisen. Åklagare hade varit på väg att gripa hennes misshandlande pojkvän men ångrat sig och lagt ned utredningen. Det blev ett ramaskri.

Hela listan: Från bäst till sämst – alla dokumentärer

En skrämmande detalj i fallet var hur fort det gick. Från dejting och flörtande till svartsjuka och våld. De hade bara känt varandra några månader. På nolltid hade han förvandlats från charmör till våldsman. Enormt svartsjuk. Noll självkänsla. Full av droger, nedbruten av droger.

Emma Janke gör en noggrann utredning av vad som hände. Det är samhällstillvänt. En granskande dokumentär. Varför gjorde myndigheterna ingenting? Emma Janke är rutinerad journalist. Bra berättare. Detaljen om när Lotta ändrar sin förhållandestatus på Facebook är talande.

Intervjuerna är med beröm godkända. Lottas syster och hannes väninnan berättar öppet och avslappnat. Det är bra musik. Klippet från tv-serien Tunnelbanan säger mycket om vem mördaren var. Likaså larmsamtalen som kommer 20-25 minuter in i dokumentären. Vi hör hur Lotta håller polisen borta. Trots närståendes oro. Det är läskigt. Talande.

Jag har en invändning. Det blir en relativt endimensionell historia. Det är kan mycket väl vara Emma Jankes mening. Detta handlar framförallt om män och kvinnor. Om mäns våld mot kvinnor. Alla andra faktorer är satta i bakgrunden. Vi får inte veta något om Lotta eller mördarens barndom. Vi lär oss inget om deras psyken, deras styrkor och svagheter (i ett mer vardagligt sammanhang).

Och vi får ingen inblick i vad exakt anabola steroider, droger och dålig självkänsla ställer till med. Hur mycket är mördaren en man? Och hur mycket är han ett psykotiskt och kriminellt monster (är han ens en människa längre)? Droger nämns (många gånger) och vi förstår att de måste påverkat honom. Men det är inget som vi dyker djupare i.

Sen är det intressant att de anabola steroiderna troligen förstärkte hans "manliga" egenskaper. Aggressivitet. Gav honom närhet till våldet. Så vad är mordet på Lotta i grund och botten? Kanske ett extremt uttryck för det som Mia Blomgren har gjort flera dokumentärer om: Hatar män kvinnor? De dokumentärerna (som gått i P1) är dock mer vardagsnära och lågmälda än denna blodsdrypande historia.

Eller handlar det mer om psykisk sjukdom och droger? Och vad drev Lotta att fortsätta träffa mannen som slog henne sönder och samman? Hoten, säger den intervjuade krimnalvårdaren. Kanske. Men fanns det något mer?

Jag röstar på att Emma Janke tycker att detta handlar om mäns våld mot kvinnor. Inget annat.

Meditationens konsekvenser

Det var länge sedan jag tog 13 dagar på mig att skriva en recension. Att hålla bloggen uppdaterad har varit en viktig prioritet under många år.

Men.

För drygt två veckor sedan åkte jag iväg till Ödeshög vid Ombergs fot. Östergötland. Mediterade i några dagar.

Fick mig en tankeställare om mina prioriteringar i livet. Har varvat ned sedan dess. Har delvis gjort annorlunda saker. Men mest har jag gjort färre saker.

Jag lyssnade visserligen på senaste dokumentären redan i bilen på väg hem från lägret. Men recensionen har dröjt. Andra saker har varit prioriterade. Att andas, sova, meditera, umgås med mina närmaste.

Men nu skriver jag den.

Mordet på Lisa Holm

Premiär: 12 april 2018 (lyssna här)
Av: Pernilla Wadebäck
Producent: Rosa Fernandez

Ett av Sveriges mest
omskrivna mord någonsin. 

Medverkande: Nova-Li Jansson Szabo, Lisa Holms klasskamrat från gymnasiet i Skövde, Lena Svedung som är ägare till fiket Lisa jobbar på i byn Blomberg, Julia Rydberg, jobbade tillsammans med Lisa på fiket, åklagare Lars-Göran Wennerholm, kriminalkommissarie Lars Johansson i Skövde, polisens tekniker Helene Almgren, tonåringen Linnea Broman som går med Missing People och letar, mördaren Nerius Bilevicius advokat Inger Rönnbäck med flera.
Klipp: Lisa Holms pappa Stefan från rättegången, klipp från när polisen är i området och stoppar bilar och berättar att en flicka är försvunnen, mördaren Nerius Bilevicius förhörs av polisen, klipp från nyheterna, Jack Werner om utpekanden på nätet,
Längd: 1tim 5min
Liknande dokumentär: Mordet på Therese Johansson Rojo av Hugo Lavett (2015)

Jag minns mordet på Lisa Holm, 17 år, väl. Hon mördades vid berget Kinnekulle i Västergötland. Där bor bland annat min mormor och min morbror. Jag har filmer på min dator där jag och min familj spanar mot berget från håll och kommenterar siluetten mot solen som går ned. Det är ett platåberg med ett karaktäristisk utseende.

I Forshem finns min morbrors gästgiveri där det serveras färsk fisk fångad i Vänern intill. På menyn finns också ramslökssoppa, där ramslöken serveras med ägghalvor. Ramslöken nämns även kort i denna dokumentär.

Hela listan: Från bäst till sämst – alla dokumentärer

Mordet kom att bli att riktigt sommarmord – kvällstidningarnas löpsedlar var tapetserade med bilden på Lisa Holm under hela sommaren. Hennes namn blev det mest googlade namnet under hela året. Min klasskompis från journalistutbildningen var Expressens reporter på plats, och kollegan som började på Aftonbladet samtidig som mig var huvudreporter för konkurrenten.

Dessutom var jag väl bekant med advokaten som kom att försvara mördaren.

Pernilla Wadebäck som har gjort dokumentären debuterade för P3 Dokumentär med den underhållande dokumentären Knarkkungarna på Darknet för ett halvår sedan. Den var rapp och hennes avskalade stil tillförde något extra. Det fanns en absurd, lätt humoristisk underton.

Jag har respekt för att denna dokumentär är svår att göra. Dokumentärmakaren är reporter på den lokala radiokanalen och verkar ha följt fallet i realtid på plats i bygden. Hon är en insider som säkerligen både pratat med alla berörda (inklusive medlemmar i familjen Holm) samt sett dem agera i både rättssalen och vid presskonferenser. De känner varandra, eller känner åtminstone till varandra.

Det kan ge en fördel i exklusiv tillgång till intervjupersoner och djup kunskap om sakförhållanden. Det kan också göra det svårt att ta ett steg tillbaka och se förloppet från utsidan. Vad är intressant för den breda publiken? Och man riskerar att bli alltför hänsynstagande till anhöriga när det gäller detaljer.

Ingen familjemedlem är med i dokumentären. Inte i exklusiva intervjuer. Däremot är det relativt rikligt återgivet vad Lisa Holms pappa Stefan säger i rätten. Både om dotterns entusiasm inför sommarjobbet och att hon åkte moped långt för att komma dit. Också hans ifrågasättande av mördarens bortförklaringar.

Mördaren, den lettiske gästarbetaren Nerius Bilevicius, är inte omnämnd med namn förrän mot slutet. Vi får inte lära känna honom. Vi vet inget om hans bakgrund i Lettland eller något om hans karaktär. Jag kan bara spekulera i förklaringen – men det känns som att han inte bevärdigas med en story. Lisa Holm är subjektet. En stor del av dokumentären innehåller skolkamrater (och andra) som pratar om att hon alltid är glad och att hon hade livet framför sig. Att hon gillade musik och att hon precis tagit sina första kliv ut i vuxenvärlden.

Mördaren är en mördare och inget mer. Som en polis säger: "Detta har en ond människa gjort."

Polisen som fäller uttalandet (teknikern Helene Almgren) är för övrigt dokumentärens höjdpunkt. Partiet (runt 42 minuter in) när hon hittar Lisa Holms kropp är en nervpers. Det är korsklippt med en av Lisa Holms vänner som berättar om när hon nås av besked om att Lisa Holms kropp har hittats.

Det är en av få partier där det blir närgånget och det dessutom spelas stämningsförstärkande musik. Här har dokumentärmakaren tagit ett steg tillbaka och låtit det grymma, det onda, ta plats. Det är ett sorgligt, och starkt, ögonblick.

Dokumentären om mordet på Lisa Holm för tankarna till Hugo Lavetts om Mordet på Therese Johansson Rojo som kom för tre år sedan. Den dokumentären är väldigt omtyckt. Min recension är en av de mest lästa och den blev väldigt delad i sociala medier. Hugo Lavett är en lysande berättare och hans efterföljande dokumentär om massakern på Utöya i Norge bekräftade det.

Dokumentärerna har olika karaktär. I Hugo Lavetts verk finns det en lyrisk och känslosam ton. Det är mycket musik, starka känslor och närgånget om unga relationer. Det är mer konstnärligt än journalistiskt. Mordet på Lisa Holm är mer journalistisk samt återhållsam med privata detaljer och konstnärliga uttryck. Musiken har en undanskymd roll. Ljudbilden består av musiksnuttar med One Direction samt fågelkvitter och polishundar som skäller.

[Paus – pratar i telefon med vän]

Min vän hade också lyssnat på dokumentären. Hon tyckte den lämnade en del frågor obesvarade om mördaren. Vem var mördaren? Hur flyttades kroppen? Varför skedde mordet? Vad var motivet? Hur gick det till när mördarens fru slutade att ge alibi?

Jag har läst förundersökningen och vet om att polisen såg mordet som sexuellt betingat. Det hittades våldspornografi på hans dator och det fanns indicier på att han avvek sexuellt. Dessutom drack han en hel del, om jag inte minns fel. Likheterna till mordrättegången i Köpenhamn mot Peter Madsen (som misstänks ha mördat svenska journalisten Kim Wall) är tydliga när det gäller motivet. Våldsamt sex, perversitet, maktbegär. Blodlust.

Pernilla Wadebäck lämnar spekulationer om motivet utanför. Som jag nämnt tidigare, det är återhållsamt, strikt. Å andra sidan nämns spåren av sperma på brottsplatsen. Så det kanske inte är alltför svårt att lägga pusslet själv. Någon expert som är med och pratar om sexuella mordmotiv är det inte. Något som annars är P3 Dokumentärs signum – att sätta händelser i ett sammanhang.

Slutligen.

En sak som jag verkligen hoppas att P3:s dokumentärmakare slutar med (en producent borde kunna styra upp det) är att säga klockslag med minuter angivna (gäller även datumangivelser) utan något slags sammanhang angivet. Ett fiktivt (klart tillspetsat) exempel för att illustrera: "John lämnar macken. Då är klockan tre minuter över fyra. Han åker hem. Han tittar på tv medan grannarna bråkar. Vid sex minuter i sju kommer polisen och knackar på. De har något att berätta."

Som gammal journalist förstår jag tanken. I skriven text används ofta detaljerade datum- och tidsangivelser som ett (framförallt stilistiskt) grepp. Det funkar både uppradat i faktarutor eller andra uppställningar samt hyfsat även i löpande text. Man kan nämligen vandra med blicken och titta på de olika tidsangivelserna och få en överblick.

I radio (och tv) är det svårare. Siffror har en tendens att slinka undan närminnet. När nästa tidsangivelse så börjar man tänka: Vad var klockan förra gången? Det finns ingen (mig veterligen) som pausar uppspelningen och spolar tillbaka för att höra den tidigare tidsangivelsen. De exakta angivelserna blir ett sammelsurium.

Det finns en relativt enkel lösning. Och det hör vi till och från hos P3 Dokumentär (eller hos andra dokumentärmakare). Personerna som vill vara noggranna med datum och klockslag arbetar då enligt formulan: Tidsangivelse samt förklarande mening som ger sammanhanget. Tex: "Mördaren gick in i huset klockan 09.45, det vill säga en kvart efter offret". Eller (för att ta ett verkligt exempel): "Christer Pettersson häktades den 16 december 1988, alltså drygt 2 år och 8 månader efter att Olof Palme mördades."

Eller för att återknyta till det första, fiktiva, exemplet: "John lämnar macken tre minuter över fyra. Han åker hem och tittar på tv. Grannarna bråkar. Vid sex minuter över sju, alltså drygt tre timmar från det att han lämnade macken, kommer polisen och knackar på."

Reglerna för skriven information och talad är inte densamma. Man måste jobba på olika sätt. Något som jag egentligen tror att alla etermediejournalister vet. Men som det ibland slarvas med.

En fördel med att jobba med "exakta tidsangivelser – ge sammanhang"-formulan är att man till och från kommer på att tidsangivelsen är onödig. Det finns inget viktigt sammanhang till angivelsen. Min teori är att den är mest ett sätt för reportern att själva hålla historien strukturerad. Att den kommer med i slutprodukten är ett misstag. Redaktören eller producenten borde plockat bort det.

Kanske en mer målande beskrivning av något i miljön, eller något annat sinnligt intryck, ger mer för lyssnaren. Kino im kopf-metoden: "När Christer Pettersson häktas rullar en tår nedför hans kind. Domaren läser upp beslutet, klubbar det och reser sig upp. Christer Pettersson sitter kvar och får sina handbojor låsta."

Är det exakta datumet, eller klockslaget, för när exempelvis någon häktades viktigt? Eller kan vi lämna det därhän? Det är frågan.


Tidslinje – obs, avslöjar dokumentärens slut:

0 min – Intro
2 min – Klasskompis berättar om hur Lisa Holm var i skolan
4 min – Tillbakablick på Lisa Holm och hennes sommarjobb i byn Blomberg vid berget Kinnekulle i Västergötland
6 min – Dagen för mordet
10 min – Lisa Holm försvinner
19 min – Lisas handskes hittas i ladan mittemot kaféet
29 min – Allt fler saker hittas, folk börjar förstå att Lisa är mördad
39 min – Tre misstänkta gästarbetare grips
42 min – Lisa Holms kropp hittas
54 min – Mördaren pressas i förhör
56 min – Lisa Holm begravs
62 min – Mördaren döms till livstid

Vansinnesdådet i Bollnäs

Premiär: 29 mars 2018 (lyssna här)
Av: Lasse Edfast
Producent: Sofia Kottorp

Personligt och nära om ett  tragiskt
mord. Alla är med och berättar.

Medverkande: Åke Smenstorp, pappa till mördade Lotta, även Lottas lillasyster Stina är med och blir intervjuad, Linnea som är kompis till Lotta, mördaren Marcus mamma Mia, Harald Wilhelmsson som var huvudsekreterare i den stora psykiatriutredningen, sjuksköterskan Bror Lindberg som försöker få kontakt med Marcus, med flera.
Klipp: En inspelning Marcus gjort som handlar om en vandring i naturen, ljud från riksdagen när den stora psykiatrireformen röstas igenom,
Längd: 1tim 7min
Liknande dokumentär: Vansinnesdåden av Ida Lundqvist (2008)

År 2000 inträffade ett tragiskt vansinnesdåd i Bollnäs som ligger mellan Sundsvall och Gävle. En psykiskt sjuk man, 21-årige Marcus, attackerar två systrar som badar. En av dem (11-åriga Stina) knivskär han, den andre (13-åriga Lotta) dränker han.

Dokumentären behandlar mordet i ljuset av den stora psykiatrireformen som genomfördes år 1995. Den gick i korthet ut på att de stora mentalsjukhusen monteras ned och att psykiskt sjuka istället ska bo ute i samhället. Tanken var att deras behov av frihet skulle bejakas – och att de ska integreras i samhället.

I dokumentären ställs frågan varför Marcus aldrig fick hjälp trots att hans mamma larmade flera gånger.

Hela listan: Från bäst till sämst – alla dokumentärer

Lasse Edfast börjar bli något av en veteran nu för P3 Dokumentärs lyssnare. Det är socialt vinklade dokumentärer, ofta med självmord, psykiska problem och droger som ingredienser.

Denna dokumentär – som glädjande nog handlar om ett fall som inte är medialt söndertjatat – är både estetiskt tilltalande och samhällstillvänd. Det är inkännande intervjuer och en tydlig ljudbild. Vi hör älven som brusar och barnens lek. Det känns som att alla som har något att säga är med och berättar. Bilden av enstöringen Marcus är tydlig. Lasse Edfast skyndar långsamt. Historien rör sig framåt, men det är i ett lugnt tempo.

Även de insprängda partierna som handlar om den stora psykiatrireformen är bra. Relativt korta, kärnfriska. Huvudsekreteraren i utredningen, Harald Wilhelmsson, känns som rätt person att intervjua. En brist är möjligtvis att det inte fastställs något direkt samband mellan den stora psykiatrireformen och att mördaren Marcus inte får vård. Men det känns också sympatiskt med en dokumentär där en vinkel inte drivs till sin spets. Dokumentären bjuder snarare in till vidare undersökningar än att leverera alla svar.

Det jag är mest imponerad av är att alla de intervjuade berättar så öppenhjärtigt om händelsen. Det handlar trots allt om ett tragiskt mord i ett litet samhälle. Men Lasse Edfast har uppenbarligen fått allas förtroende.

Häktesmordet

Premiär: 15 mars 2018 (lyssna här)
Av: Sofia Sofroniadou
Producent: Rosa Fernandez

Mardröm i trånga utrymmen på
ett häkte. Ingen ljudlig historia. 

Medverkande: Karen Gebreabs 10 år äldre bror Mattias, Patrik Öhrnell som är SEKO:s ordförande på häktet, Karens gymnasiekompis Marie, psykiatrikern Kerstin som bedömde mördaren innan mordet på Karen begicks med flera
Klipp: Från ett tal som hålls på Karens begravning, nyheter, presskonferensen efter Karens död, inlästa uttalanden
Längd: 1tim 2min

Jag har en kvinnlig bekant som jobbar på ett häkte – och stortrivs. Hon är visserligen ganska lång och stark, men ändå. Hon är obekymrad över alla potentiellt våldsamma män. Hon verkar tycka att klientelet (mest knarkare) är harmlösa.

I kontrast till det blir mordet på Karen Gebreab, 24 år, på häktet i Huddinge år 2011 en mardröm. En undantagssituation som slutar med ett en ung kvinna slås ihjäl av en intagen som är dokumenterat livsfarlig.

Hela listan: Från bäst till sämst – alla dokumentärer

Fallet blev mycket uppmärksammat i medierna. Trots att fången skulle hanteras av minst två personer var Karen ensam med honom och hade troligen inte en chans när han slog henne besinningslöst. Mördaren var en psyksjuk man som missbrukat droger länge. Han var intagen för att ha försökt mörda en barndomskamrat som snackat skit om honom.

Dokumentären berättar kort om Karens bakgrund, framförallt genom hennes bror Mattias som är en bra berättare. Även Karens kompis Marie är bra. Men ungefär 10 minuter in tar någon halvdan granskande vinkel över. Det låter som ett långt Kaliber (Sveriges Radios granskande program) stundtals – facket har en framträdande roll och i slutet görs en ansvarsutkrävande intervju med en representant från Kriminalvården.

Den snäva vinkeln tillsammans med näst intill obefintlig ljudgestaltning (några skramlande nycklar är allt) och långa prator gör detta torrt. Var är ljuden? Spänningen? Kreativiteten?

Och varför nämns det inte att mördaren Erik Ljungström (som i programmet kallas Anders) är narkoman och troligen lider av Aspergers syndrom som är en typ av autism. Det görs ändå en relativt lång beskrivning av hans bakgrund och vad han ställt till tidigare. I en SVT-artikel säger psykiatrikern Ulf Åsgård att hans beteende tyder på en grav personlighetsstörning.

När en kompis pappa beskriver honom som barn låter han rätt normal. I dokumentären låter det mest som om att han bisarrt långsint och att han är våldsam helt utan anledning. Det känns grunt.

De inlästa citaten/uttalanden är styltiga. Och det sägs inte att det är inläsningar. Det kanske känns som en petitess, men jag tycker det stör mycket. Jag tappar tråden när jag försöker lista ut vad det är jag hör. "Aha, det är inläsningar, det är därför satsmelodin är så konstig."

Asbestdöden

Premiär: 1 mars 2018 (lyssna här)
Av: Anna Landelius
Producent: Arvid Hallberg

Fint porträtt av skånska Lomma.
Men motsägelsefullt och ensidigt.

Medverkande: Karin Lyberg, vars pappa Helge jobbade på eternitfabriken i Lomma, Lommabon Bert Sellmer som börjar jobba på fabriken som 14-åring, journalisten Elisabeth Aagård som skrivit om eternithus, Göte Paulsson som jobbade på fabriken, Eila Larsson, truckförare på fabriken
Klipp: Journalfilmer från 50-talet, nyhetsklipp, läkaren Anders Englund om asbests koppling till cancer
Längd: 54min
Liknande dokumentärer: BT Kemi-skandalen av Johnsson och Hansson (2006), Hormoslyret av Kristofer Hansson (2009) och Hallandsåsen av Kristofer Hansson (2007)

På en byggblogg kan man läsa: "Har du eternit på huset? Lugn, det är inte farligt när det sitter där. Dessutom åldras det vackert och börjar få ett kulturhistoriskt värde."

Eternit kommer från latinets ord för evighet. Eternit, som består av mineralen asbest och cement, håller extremt bra och på 50- och 60-talet blev det populärt att klä husfasader med eternitplattor. Eftersom de var billiga kom de snart att kallas torparkex och fattiglappar.

Hela listan: Från bäst till sämst – alla dokumentärer

Dokumentären följer arbetarna på en eternitfabrik i skånska Lomma. En efter en blir de sjuka av asbesten – som sätter sig i lungorna och verkar orsaka cancer.

Det är ett fint porträtt av ett samhälle. Journalklippen från 50-talet, detaljrika beskrivningar av hur livet på fabriken ter sig och miljöljud ger en levande bild av fabriken i Lomma. I inledningen hörs färgstarka citat om hur människor blivit grymt behandlade av företagsledningen och fått sina liv förstörda. Vi lär oss om eternit och asbest.

Den goda gestaltningen bryts 10 minuter in när journalisten Elisabeth Aagård kommer in. Hon slår fast att baksidan av eternitvågen är arbetsplatsproblemen. Det sker innan huvudpersonerna själva – arbetarna från fabriken – har hunnit berätta det.

Frågan är om de alls backar upp det mörka narrativet. Medan journalisten Elisabeth Aagård och dokumentärmakaren beskriver hur eterniten orsakar död och lidande så är arbetarna själva inte lika kritiska. En av dem får frågan: "Hur var det vid sågen? (i fabriken)" "Det var bra, men det rök lite..." blir svaret.

De intervjuade arbetarna har inte så mycket negativt att säga. Vid ett annat tillfälle berättar någon om en medarbetare som kallades "Humoristen". Det beskrivs hur han blev trött och fick olika tjänster på företaget (som han inte verkade klara av). Men exakt hur var kopplingen till eternit?

En av de intervjuade, Karin Lyberg, pratar om sin pappa Helge och beskriver hur företaget orsakade hans död. Men vi får aldrig några bevis i form av referat från läkarintyg. Hur kan vi vara säkra på att eterniten orsakade hans problem? Framförallt blir man osäker när så många andra intervjuade långvariga arbetare från fabriken till synes (höres) mår bra.

Efter alla hårda omdömen om att ledningen i princip mördat sina anställda arbetare (genom att undanhålla information om hur farligt asbest är) förväntar man sig så klart att höra ledningen i några, eller åtminstone någon, intervju. Men nej, ett kort arkivklipp (utan någon substans) är allt.

Sedan 1982 är det förbjudet att både sälja och tillverka eternit med asbestarmering, skriver TT Spektra.