Recension: Två lasermän, två radiodokumentärer, två böcker

Sverige har två lasermän. Peter Mangs i Malmö hade ett tag epitetet "Den nye lasermannen" medan den ursprunglige, John Ausonius i Stockholm, kort och gott kallas "Lasermannen". Till slut ansåg Mediesverige att Peter Mangs inte kunde kallas "den nye lasermannen" utan han fick heta "Serieskytten".

P3 har skildrat Lasermannen i en tidig dokumentär. Det var en av de allra första som gjordes för 10 år sedan och bloggen har recenserat den. Den nye lasermannen Peter Mangs har skildrats i en P1 Dokumentär från år 2012. Den är lugn, logisk och ger musikern Peter Mangs en framträdande roll. Vi hör specialskriven musik för dokumentären och det är rikligt med Peter Mangs egen musik. Bloggen rekommenderar den starkt.

Helt nyligen kom en bok om Peter Mangs ut. Det är kriminalreportern Jocke Palmkvist på Sydsvenskan som skrivit den. Den heter "Äventyr i Svenssonland" och är utgiven på Albert Bonniers förlag. Den har väckt mycket uppmärksamhet och recensionerna verkar vara överlag positiva, som denna i GP. Bloggens recension kommer i slutet av inlägget.

Den kommer tolv år efter att Gellert Tamas bok om den urpsrungligen Lasermannen lanserades. Gellert Tamas skrev på Ordfront förlag en bok om John Ausonius som också behandlade den tidens rasistiska grupper samt populistpartiet Ny demokrati. Gellert Tamas bok har litterära kvalitéer och vann Guldspaden eftersom den på ett djupgående sätt beskrev Lasermannen, hans brott och hans samtid.

Ett skäl till att läsa böckerna och lyssna på dokumentärerna är för att lära sig mer om två personer som är ovanliga med tanke på det grova rasistiska våld de utövat. De verkade med ungefär tio års mellanrum, i två olika städer - men båda försökte och lyckades skjuta ihjäl invandrare.

Skälet till att jag använder ordet "lyckades" är för att båda hade svårt att döda så många som de ville. Framförallt John Ausonius var mycket bekymrad över att så många av hans offer överlevde. Antalet mordförsök översteg antalet mord, med råge, för de båda.

Vad är då likheterna mellan de båda lasermännen?

Båda är män. De är ensamma och har svårt med sina relationer. De blir ofta arga och aggressiva. De har ekonomiska problem och är tidvis hemlösa. Båda har utländskt ursprung. Ausonius mamma kommer från Tyskland och Mangs mamma är från Finland.

Båda har haft uppenbara psykiska besvär och varit i kontakt med psykiatrin i sina respektive kommuner. John Ausonius var tvångsintagen ett tag eftersom han ansågs vara psykotisk medan Peter Mangs kom till psykiatriker och berättade om sina funderingar på att döda någon.

Båda har skilda föräldrar och har levt med föräldrar som har mycket egna problem. John Ausonius föräldrar har druckit för mycket och ofta bytt partner. Peter Mangs har dålig relation till sin pappa och sina halvbröder. Hans syster tar en knarköverdos.

Båda har blivit retade och mobbade som barn. Båda har svårt att träffa tjejer.

Båda vill egentligen döda kriminella invandrare men kommer fram till att vilken invandrare som helst går bra. Båda känner sig överraskade över att dödandet inte ger en större tillfredsställelse. Båda beskriver en tomhet efter sina brott. Båda nekar till brott under rättegångarna men kommer senare att erkänna det de dömts för till journalister.

En uppenbar likhet är också att Peter Mangs gillar John Ausonius så mycket att han har köpt Gellert Tamas bok "Lasermannen".

Vad är olikheterna?

Peter Mangs känner sig som en svensk - han är en "insider" när det kommer till nationalitet. Hans outsider-mentalitet visas istället i hans myndighetshat. Han gillar konspirationsteorier och engagerar sig på olika extrempolitiska forum. Det oklart om Peter Mangs verkligen hatar invandrare eftersom han själv tidvis spelar med utländska musiker och att han själv gått klädd som en världsmusiker. Han tränar kampsport med invandrare och de märker aldrig av något rasistiskt.

John Ausonius drivs av ett självhat, han känner sig inte som svensk. Han är en "outsider" i den bemärkelsen. Det är svartskallen i honom själv som han hatar. Han har blivit mobbad för sitt mörka, svarta hår och för honom finns ett tydligt motiv att döda invandrare. Han vill inte att fler ska komma. Han vill att de som redan finns i landet ska få ett bättre anseende. Invandrarna får inte bli för många.

Peter Mangs har inga större mål i livet - bortsett från musiken. Han har inget intresse av att utbilda sig och han har olika jobb med relativt låg status. Han bor i olika Malmöförorter och har en psykiskt funktionshindrad som närmsta vän. John Ausonius vill nå materiell framgång och få hög karriärsstatus. Hans mamma vill att han ska få en bra utbildning och John Ausonius blir som förryckt när han inte har kapacitet att klara av ingenjörsutbildningen på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm.

John Ausonius är mycket företagsam och är ett tag relativt förmögen eftersom han handlar med optioner. Han lever som en yuppie och hänger på Stureplan. När pengarna tar slut börjar han råna banker och det landar i 20 grova rån. Han är en smart och lyckad rånare. Flera gånger slår han ned människor och hans brottsregister är mycket långt.

Peter Mangs har aldrig slagit en person, aldrig rånat en bank och aldrig blivit dömd för något. Det enda han gjort - som är kriminellt - innan sina våldsdåd är att han repat lyxiga bilar som han tror tillhör invandrare.

Leif GW Persson fick en gång frågan på SVT:s "Veckans brott" vem av dem som var farligast. Han tyckte det var en svår fråga men den han allra helst skulle undvika att stöta på en mörk gränd var John Ausonius, sa han. Jag har för mig att han sa att han var mer våldsam generellt (han räknade nog in alla grova bankrån) och att han vågade gå närmare sina offer.

När det gäller böckerna är det mer som skiljer åt än förenar.

Gellert Tamas bok "Lasermannen" framstår som kriminalreportagets bibel. Det känns som om att det tagit flera år på heltid att skriva den. Det är inte bara en eller ett par personer som är noggrant undersökta - här finns bakgrundsfakta och levande beskrivningar av säkert tjugo, trettio personer. Vi får lära oss mycket om Ian Wachtmeister, Bert Karlsson, aktiva inom Vitt ariskt motstånd, John Ausonius och hans släktingar, John Ausonius tio offer, tidigare flickvänner, John Ausonius snälle granne som ofta räddar honom från barndomens otrygghet, ett stort antal av poliserna som jobbar med fallet, med flera.

Inte nog med att det är omsorgsfullt beskrivet - det är livfullt och spännande. Redaktörerna på Ordfront måste ha läst och kommit med kommentarer fem, tio gånger under arbetets gång. Alla "darlings" är borttagna, miljöbeskrivningar är precisa, tempot är jämnt och hela tiden drivs handlingen framåt. Det är väl avvägt mellan personligt och politiskt, mellan samhälle och psyke.

Det känns som om att Gellert Tamas pratat med hundra, kanske två hundra, personer och verkligen fått dem att minnas detaljer och känslor. Miljön lever. Gellert Tamas har varit på plats i trappuppgångar, lägenheter och kiosker. Dessutom vävs Ny demokrati in på ett bra sätt. Partiet ges inte på något sätt ges skulden för Lasermannens dåd, men vävs in i berättelsen om  honom. Det är på många sätt precis det som den utger sig för att vara - en berättelse om Sverige, inte bara Lasermannen.

När jag utbildade mig till journalist på Skurups folkhögskola i Skåne för nästan tio år sedan var Joakim Palmkvist en av föreläsarna. Han var jordnära, engagerad och kul. Han lärde oss allt om de lustiga "sopspionerna" som härjade på skånska soptippar. Om jag minns rätt var det pensionerade poliser som låg gömda på sopstationer och fotograferade människor som slängde soporna på marken.

Han lärde oss också tricket att alltid ha på en bandare när man intervjuade. Man behövde inte alltid visa det, det räckte med att stoppa ned mobilen i bröstfickan och ha den på inspelning. Du vet aldrig när någon kommer med ett citat som du måste ha på band för att våga trycka i tidningen, menade han.

Joakim Palmkvists bok "Äventyr i Svenssonland" har inte samma pretentioner som Gellert Tamas "Lasermannen". Fokuset är, bortsett från ett bra parti om kriget mellan K- och M-falangen, smalare och det är Peter Mangs och ingen annan som vi får lära känna. Möjligtvis lär vi oss lite även om staden Malmö ("Nordens Chicago"), det första offret Kooros Effatian och författaren själv.

Eftersom Joakim Palmkvist var journalisten som fick Peter Mangs erkännande så är detta boken att läsa om man vill komma så nära Peter Mangs som möjligt. Läsaren lär känna mördaren Peter Mangs relativt väl - från huvudoperationen som barn, hans systers tragiska öde till hur han tom han känner sig när han ligger hemma på golvet i lägenheten efter att han mördat.

Det är en vandring genom Malmös förorter, sliten betong, struligt familjeliv och sedan en påtaglig känsla av en person som inte hittar sin plats. En konstnärssjäl som skriver poetiskt i sin dagbok och är en duktig musiker - men som är råkass på mänskliga relationer.

Joakim Palmkvist uppger själv att han intervjuat ungefär 50 personer till boken. En del av platserna han beskriver är levandegjorda med närvaro och bra detaljer. Det verkar som att Joakim Palmkvist varit där själv eller på något annat sätt skaffat sig en bra känsla för miljön. Men i huvudsak är texten likt den som återfinns i dagstidningar. Det är koncisa citat, enkla miljöbeskrivningar, högt tempo och rakt på sak.

Man kan nästan se framför sig att nyhetsklippen - och polisens väldiga förundersökning - legat på bordet framför författaren och att han utgått från dem. På det sättet känns boken relativt snabbt skriven. Den har inte tagit en ny form, inte blivit en egen varelse och fått en ny gestalt. Den andas nyhetsrapportering.

Jag har svårt för att författaren Joakim Palmkvist konsekvent kallar Peter Mangs - som dömts för två mord - för seriemördare. Joakim Palmkvist anser att Peter Mangs i princip erkänner även ett tredje mord genom olika antydningar. Han förklarar sig alltså. Men det går emot den vanliga rättsuppfattningen att någon bör dömas för ett mord för att tillskrivas det. Joakim Palmkvist är - och lär förbli - relativt ensam om att kalla Peter Mangs för en seriemördare.

En kuriös detalj i "Äventyr i Svenssonland" är att Peter Mangs spanade på den välkände "Laserturken". Enligt egna uppgifter ska han ha stått utanför hans bostad. Det är kittlande att tänka på att Fadi Kassem "Laserturken" Mohammed gjorde karriär på att han kaxade sig mot "Den nye lasermannen" (han fick åka ut på turné och var med i radioinslag) men att han faktiskt kunde blivit mördad.

Peter Mangs var även sugen på att mörda musikern Timbuktu.