För bloggens läsare avslöjar P3 Dokumentärs
anonyme grundare allt. Så gick han från att vara ”Praktikant-Fredrik” på
oseriösa humorpgrammet till att bli en riktig tungviktare inom
dokumentärgenren.
– Jag gillar att lyssna på mina egna program. Det är
lite av behållningen med att göra dem, säger Fredrik Johnsson.
Sveriges mest populära podd är P3 Dokumentär (eller näst mest efter Sommar i P1 beroende på hur man räknar). Upphovsmännen till programserien är Stockholmspågarna Kristofer Hansson och
Fredrik Johnsson. Två filmintresserade killar som lite av en slump hamnade på
Sveriges Radio och sjösatte en riktig sensation.
 |
Fredrik Johnsson, till vänster, och Kristofer
Hansson. Bilden är tagen med självutlösare
i Värta- eller Frihamnen i Stockholm. Fredrik
är inte säker. De ville ta en bild som speglade
programmets känsla. De ville inte ta
en bild i en studio på Radiohuset. |
P3 Dokumentär stack ut från övriga dokumentärer från
Sveriges Radio. De var rappare, mer ljudliga, växlade sömlöst mellan den lilla
människan och stora samhällsskeenden. P1-redaktionens minimalistiska lunk hade
fått en maximalistisk lillasyster som tog ut svängarna.
På bara två år gjorde Kristofer Hansson och Fredrik
Johnsson inte mindre än 25 dokumentärer som skildrade svensk nutidshistoria.
Det handlade om allt från Tjernobylkatastrofen och Trustorhärvan till Estonia
och, ja så klart, Palmemordet. P3 Dokumentär blev snabbt kult och de båda
programmakarna fortsatte att göra ytterliga 19 (Fredrik) och 15 (Kristofer) på
egen hand.
Bekant röst
I några intervjuer framöver ska bloggen låta Fredrik
Johnsson berätta om arbetet med varje dokumentär. (Jo, det är planen: Varenda
en.) Har du någon fråga, ställ den i kommentarsfältet.
– Jag är precis på väg ut bilen. Jag tänkte förflytta
mig samtidigt som vi gör intervjun, säger Fredrik.
Bilen startar. Något piper, troligen bältet.
– Hur är läget med dig? säger Fredrik.
Jo, det är bra.
I vanliga fall är det jag som försöker vara artig och
fråga den jag ska intervjua hur hen mår. Men jag är för fascinerad för att få
ur mig något. I andra sidan telefonluren har jag mannen som jag hört över 40
dokumentärer med. Hans röst är omisskännlig. Nästan som en gammal vän. Under
några månaders tid har vi mejlat och försökt få till en intervju. Fredrik har
haft ont om tid eftersom han varit mitt uppe i ett tv-projekt. Det är mycket
hemlighetsmakeri än så länge eftersom den inte är färdigklippt.
– Den är i första hand till för en av
streamingtjänsterna. Eventuellt kan jag avslöja mer framöver i den här
intervjuserien.
– Det var intressant i att få en inblick i hur P3
Dokumentär sköts i dag, att de är två producenter som håller i det. Det var
annorlunda på vår tid.
Vi ska återkomma till arbetet med P3 Dokumentär. Men
först ska jag börja med dokumentären som är den senaste jag hörde Fredrik
Johnsson göra. Den om filmregissören Bo Widerberg. Han gjorde den för Sveriges
Radio P4 i slutet av förra året. Den sändes under julhelgen. I dokumentären är
det flera bra intervjuer men den med skådespelaren Tommy Berggren är
exceptionell. Ren underhållning.
Excentrisk jävel
Jag har inte sett speciellt mycket av Bo Widerberg.
Jag har bara sett genombrottsfilmen Kvarteret Korpen (som i ärlighetens namn är
mer intressant än bra) och sen polisklassikern Mannen på taket (1976). Alla som sett
den minns säkert när den rundlagde Carl-Gustaf Lindstedt hissas ned med ett rep
genom ett fönster. Och den syrliga slutscenen när den civile hjälten blir
ifrågasatt av polisen för att han inte har licens på sin pistol.
Bo Widerberg, som är höggradigt jävla excentrisk
enligt en biografititel, blev inspirerad av franska vågen. Det skulle vara
äkta. Enkelt. Vanlig folk. Den nya vågen var ett uppror mot de dyra, stela,
pretentiösa studiofilmerna. Handhållen kamera var helt okej.
 |
| Fredrik Johnsson |
– Jag är inte något fan direkt av Bo Widerberg. Men
Mannen på taket har alltid varit betydelsefull för mig. Det är en väldigt bra
film. Jag känner till fler så klart men Mannen på taket är så bra uppbyggd.
Polisarbetet känns realistiskt. Den är också återhållsam, det händer nästan
ingenting. Sen när det väl gör det så blir det otroligt dramatiskt. Det är
egentligen bara en spännande sak som händer: En person ligger och skjuter från
ett tak. Men när det sker mot slutet av filmen blir det gastkramande.
När Fredrik Johnsson och Kristofer Hansson startade P3
Dokumentär var det filmkonsten som stod för den största inspirationen. Men mer
om det senare. Först ska vi backa bandet. Till Fredriks uppväxt. Ett ämne som
inte är helt lätt att penetrera. Han har stor integritet och på grund av jobbet
– som i huvudsak går ut på att skildra brott – vill han inte lämna ut för
mycket privata uppgifter.
– Jag är uppvuxen i Stockholm. Jag och Kristofer
träffades på gymnasiet, som var Nacka mediegymnasium. På den tiden fanns det
inte så många bra mediegymnasium så vi var väldigt glada för att gå där. Det
kom folk från hela Sverige för att gå där.
Kodade hemsidor
Han säger att det var det ”märkliga” intresset för
Palmedokumentärer och Jönssonligan som sammanförde dem. Kristofer är ett år
äldre än Fredrik (båda är födda i början av 80-talet).
– Första gången vi träffades kan ha varit på en kurs
där vi skulle göra hemsidor. Då höll man på och skrev kod. Det var roligt. Jag
kände att jag funkade med honom direkt. Det hade mycket att göra med vår humor.
Alla tv-program vi gjorde på gymnasiet handlade om att vara roliga.
Fredrik säger att hans mamma har gett honom den
konstnärliga sidan. Båda föräldrarna – ingen sysslar med media – har varit
fria i sin uppfostran. Fredrik har fått ägna sig åt vad han vill.
– Det är jag väldigt glad för. Sen kanske man skulle
haft lite mer guidning. Att ha en strategi och blicka framåt. Det jag tänker på
är att varken jag eller Kristofer har en journalistutbildning i botten.
Som väldigt ung höll Fredrik på med fotboll, men det
upphörde innan elvamannaspelet hade påbörjats. Istället var det video och film
som tog över allt mer av hans fritid. På fritiden i mellanstadiet filmade han
med en kompis. Efter ett tag utkristalliserade sig ett tema. Tjuvar och
poliser.
– Vi hade faktiskt en franchise. Vi gjorde en
serie filmer om en tjuv och en polis. Från början var det inte så avancerat men
efter ett tag blev det mer påkostat med bland annat rekvisita. Om jag minns det
rätt så spelade jag tjuven. Skulle vi båda vara med framför kameran så fick vi
ha fast kamera med stativ. Efter ett tag tog vi in kompisar. Jag minns att vi
det var video8 som format. Jag minns när kompisens familj skaffade Hi8. Det var
som VHS kontra Super-VHS.
Vad hade ni för intrig i filmerna?
– Det var inte så genomtänkt. Handlingen gick ut på
att man kastades in i ett brott och sen var jakten igång. Vi var väldigt mycket
i närmiljön. På det sättet var det inte så ambitiöst. Mot slutet när vi satsat
på mer rekvisita och kläder så blev filmerna heller aldrig klara.
Filmerna visades för familjen.
– Det var de närmast sörjande, säger han och
skrattar.
– Jag var nog ganska nöjd med att se det själv också.
Jag står för att jag gillar att se eller höra det som jag själv har gjort.
Många, allt från skådisar till regissörer, säger att de aldrig tittar på det de
själva har gjort. Men jag tycker det är lite av behållningen. Att äntligen få
götta sig åt det man själv skapat. Ibland när jag lyssnar på gamla program så
kan jag känna: ”Fan vad gött att vi kämpade lite extra för att få med det där.
Det blev bra.”
Vad var det sista du hörde som du själv gjorde – som
inte var en del av en produktion?
– Jag förstår att jag kommer att få äta upp detta. Att
jag gillar att lyssna på mig själv.
Fredrik tänker länge.
– Jag undrar om det inte var Polismorden i Malexander.
Jag blev nog rätt överraskad över hur jag hade byggt upp det. Jag var nöjd med
många grejer. Det sändes år 2008. De där åren… då gjorde vi rätt bra grejer.
Det var en peak. Det fanns fortfarande relevanta ämnen kvar. Men hade inte
testat alla grepp. Det fanns saker att upptäcka.
Praktikant-Fredrik
Fredrik och Kristofer började även att umgås på
fritiden. Deras främsta gemensamma nämnare var deras nörderi. De var besatta av
utredningen av Palmemordet och när Skandiabiografen i Stockholm visade Bo
Widerbergs Mannen på taket i repris peppade de varandra i veckor innan.
Fredriks gymnasiepraktik blev på P3:s ungdomsredaktion
Ketchup. I korridorerna såg han Olle Palmlöf och Bobbo Krull smyga omkring
med sina rullband. De hade humorprogrammet Pippi Rull som i huvudsak gick ut på
att programledarna busringde. Fredrik stack in huvudet och undrade om de ville
ha hjälp med något. Det dröjde inte länge innan ”Praktikant-Fredrik” blivit ett
stående programinslag på fredagarna.
– Jag var ett verktyg för programledarna Olle
Palmlöf och Bobbo Krull. De skickade ut mig på grejer de själva inte vågade
göra. De satt och busringde och gömde sig bakom telefonen. Jag kom ut i
verkligheten. Jag fick ett manus i handen och jag fick till exempel ett uppdrag
som var att ta reda på vad Sveriges pensionärer egentligen tycker om
kaféprogramledaren Ragnar Dahlberg. Det var en klassiskt fulklippt intervju.
Jag ställde en fråga i verkligheten och sedan klipptes det ihop med en annan.
Jag frågade om Hitler och djävulen och folk svarade: ”Han är vår fiende nummer
ett.”
Personligen minns jag bäst Fredrik Johnssons vanvördiga intervju med
tv-kändisen Martin Timell. En historia som slutade två år senare med att Martin
Timell ville slåss med Olle Palmlöf – det efter att han blivit påhoppade
ytterligare en gång av humorgänget från P3.
Efter gymnasiet började Fredrik Johnsson på Stockholms
filmskola – samtidigt som han gjorde sina tre terminer 2003 och 2004 började
han och Kristofer snickra på det som skulle bli embryot till P3 Dokumentär. De
ville få ur sig något om Palmemordet.
– Jag och Kristofer ville driva med den havererade
Palmeutredningen. Vi hade en faiblesse för det. Så vi pitchade ett satirprogram
för både P3 och SVT.
Mats Grimberg på SVT tackade nej. P3 tackade ja.
– Ärligt talat så var vi rätt gröna på den tiden,
när det gällde tv. Nu när jag jobbar med tv-pitchar och programutveckling så
ser jag det. På radion var det lite mer… vi hade tur. Det var lite mer lösa
boliner.
Idén blev antagen. Och Fredrik började allt mer bli filmkillen
som var på väg att få ett bra jobb inom radio.
– Nu i efterhand inser jag att radion blev en bra
genväg för att få jobba med något kreativt. Filmbranschen är en ganska lång väg
att vandra.
Satir blev seriöst
Det som från början var tänkt som en satir kring
Palmemordet hade under arbetets gång mer och mer utvecklats i en seriös
riktning. När programmet hade sänts tändes idén att skildra fler dramatiska
händelser i Sverige. Ockupationen av västtyska ambassaden var ett givet
ämne tillsammans med Norrmalmtorgsdramat och Lasermannen. Fredrik och
Kristofer, då bara dryga 20 år gamla, hade en klar bild av hur programmen
skulle låta.
– Vi ville utnyttja radiomediet till max. Prata med
många personer, ha bakgrundsmusik och effektljud. Krama ur mediet.
På den tiden var det främst P1 som gjorde
dokumentärer. Det var ofta strama berättelser, lågt tempo, naturalistiskt. Lite
som en Ken Loach-film för att fortsätta prata i filmtermer.
När jag gick på journalistutbildningen i Skurup för
drygt tio år sedan så gjorde jag en drive och lyssnade igenom ett antal P1
Dokumentär. Just då hade de extra många med Susanne Björkman. Hon framhölls som
en legendar och jag lyssnade på några som handlade om raggare. Det var väldigt
stramt berättat. Hon hänger i köket hos någon raggare och de lägger ut texten
om sitt liv. Det är i princip bara en scen på hela dokumentären. Inga
effektljud, ingen musik. Bara en röst.
– Det är den bilden vi hade också. Det kan vara bra.
Men vi tyckte att många dokumentärer lät likadant, säger Fredrik.
Det formella startskottet för P3 Dokumentär blev en
lunch i Radiohuset, med chefen Jörgen M Andersson. Fredrik och Kristofer var
där för att gå igenom Palmeprogrammet så att den kunde sändas igen, det i
samband med att den Christer Pettersson dött. Formuleringar behövde
ändras.
"Har mitt bagage"
Under lunchen lanserade Fredrik och Kristofer idén om
att göra fler program som skulle skildra dramatiska händelser i
svensk historia.
– Efter det mötet fick vi ja till att göra fem
program. Vi började fundera på om det verkligen fanns så många ämnen som höll
för två timmar. Ganska lustigt om man tänker på hur många program som sänts i
dag.
Fredrik ägnar sig åt bilkörning en stund.
– Nu ska vi se om jag inte ska hitåt…
Det är tretton år sedan P3 Dokumentär började att
sändas. Då var det tänkt som en serie på fem program. Istället har det blivit
en institution – som varken Fredrik Johnsson eller Kristofer Hansson är en del
av längre. Förutom något sällsynt gästspel, som för två och tre år sedan när
Fredrik gjorde först en dokumentär om uppfinnaren Håkan Lans och sen en om
polismordet i Högdalen.
Vad är din relation till programmet i dag?
– Jag ska vara ärlig och säga att jag inte lyssnar
lika mycket. Det går i perioder. Det är lite personligt. Man har jobbat med det
och jag är nog inte så objektiv i vad jag hör. Det finns jättemycket bra
program som kommer från P3 Dokumentär. Men jag har mitt bagage med mig och vad
jag tycker att programmet ska vara. Vad kärnan är. Det är svårt att sätta ord
på det. Jag vill inte säga något som kan uppfattas negativt.
När P3 gör reklam för sina nya dokumentärer på sociala
medier så är det många som önskar att ni, och Anton Berg, ska komma tillbaka
och göra fler. Vad tänker du om det?
– Det blir jag
såklart väldigt glad för. Om förutsättningarna är de rätta så är det inte
omöjligt för mig. Dokumentärerna om Håkan Lans och Polismordet i Högdalen kom
till för att jag märkte att jag hade missat att berätta två intressanta
historier. Men mitt huvudfokus ligger på nya spännande projekt.
Fredrik Johnsson säger att stödet från lyssnarna redan
från början var tydligt.
– Folk var väldigt engagerade och både mejlade
och skickade vanliga brev. Det var en ynnest att jobba med programmet.
I nästa del fortsätter vi där vi slutade – när
Kristofer Hansson och Fredrik Johnsson äntrade de långa korridorerna på
Radiohuset, denna betongkoloss vid Gärdet i Stockholm, för att göra sina allra
första program i det som kom att bli P3 Dokumentär. Intervjun är inte gjord ännu,
så känn er fria att ställa frågor i kommentarsfältet nedan. Ju nördigare desto bättre, är devisen här på
bloggen.
Johan Nordström
