Vansinnesdådet i Bollnäs

Premiär: 29 mars 2018 (lyssna här)
Av: Lasse Edfast
Producent: Sofia Kottorp

Personligt och nära om ett  tragiskt
mord. Alla är med och berättar.

Medverkande: Åke Smenstorp, pappa till mördade Lotta, även Lottas lillasyster Stina är med och blir intervjuad, Linnea som är kompis till Lotta, mördaren Marcus mamma Mia, Harald Wilhelmsson som var huvudsekreterare i den stora psykiatriutredningen, sjuksköterskan Bror Lindberg som försöker få kontakt med Marcus, med flera.
Klipp: En inspelning Marcus gjort som handlar om en vandring i naturen, ljud från riksdagen när den stora psykiatrireformen röstas igenom,
Längd: 1tim 7min
Liknande dokumentär: Vansinnesdåden av Ida Lundqvist (2008)

År 2000 inträffade ett tragiskt vansinnesdåd i Bollnäs som ligger mellan Sundsvall och Gävle. En psykiskt sjuk man, 21-årige Marcus, attackerar två systrar som badar. En av dem (11-åriga Stina) knivskär han, den andre (13-åriga Lotta) dränker han.

Dokumentären behandlar mordet i ljuset av den stora psykiatrireformen som genomfördes år 1995. Den gick i korthet ut på att de stora mentalsjukhusen monteras ned och att psykiskt sjuka istället ska bo ute i samhället. Tanken var att deras behov av frihet skulle bejakas – och att de ska integreras i samhället.

I dokumentären ställs frågan varför Marcus aldrig fick hjälp trots att hans mamma larmade flera gånger.

Hela listan: Från bäst till sämst – alla dokumentärer

Lasse Edfast börjar bli något av en veteran nu för P3 Dokumentärs lyssnare. Det är socialt vinklade dokumentärer, ofta med självmord, psykiska problem och droger som ingredienser.

Denna dokumentär – som glädjande nog handlar om ett fall som inte är medialt söndertjatat – är både estetiskt tilltalande och samhällstillvänd. Det är inkännande intervjuer och en tydlig ljudbild. Vi hör älven som brusar och barnens lek. Det känns som att alla som har något att säga är med och berättar. Bilden av enstöringen Marcus är tydlig. Lasse Edfast skyndar långsamt. Historien rör sig framåt, men det är i ett lugnt tempo.

Även de insprängda partierna som handlar om den stora psykiatrireformen är bra. Relativt korta, kärnfriska. Huvudsekreteraren i utredningen, Harald Wilhelmsson, känns som rätt person att intervjua. En brist är möjligtvis att det inte fastställs något direkt samband mellan den stora psykiatrireformen och att mördaren Marcus inte får vård. Men det känns också sympatiskt med en dokumentär där en vinkel inte drivs till sin spets. Dokumentären bjuder snarare in till vidare undersökningar än att leverera alla svar.

Det jag är mest imponerad av är att alla de intervjuade berättar så öppenhjärtigt om händelsen. Det handlar trots allt om ett tragiskt mord i ett litet samhälle. Men Lasse Edfast har uppenbarligen fått allas förtroende.