Dödstragedin på Roskildefestivalen

Premiär: 16 mars 2017 (lyssna här)
Av: Karin Hållsten

Mycket ljud från konserten. 

Medverkande: Patrick Alvarsson som var på festivalen tillsammans med 20-åriga Kalle Gustafsson (fotomodell) som dog i publikhavet, Kalles djupt religiösa mamma Birgitta (som även skrivit en bok om händelsen och sorgearbetet), Liv Ungermark som jobbade för Sveriges Radio på festivalen, Daniel Mossberg som är nära att bli allvarligt skadad under konserten, musikjournalisten Henrik Tuxen som var med konserten, vakten Peter Kjär Mackie Jensen som försökte rädda människor i publikhavet.
Klipp: Musik från Pearl Jam, klipp från själva konserten på Roskilde (bland annat det berömda när sångaren Eddie Vedder ber att publiken att backa tre steg), nyhetssändningar från Rapport.
Längd: 1h 11min

Under grungebandet Pearl Jams konsert på Roskilde år 2000 trampas 9 män ihjäl i publikhavet. Det är en av de allvarligaste olyckorna under en musikkonsert någonsin. Flera av dem som dör är svenskar, en av svenskarna är Kalle Gustafsson från Jönköping. Han är på festivalen i hemlighet. Hans mamma får inte veta.

Alla som varit på en konsert med mycket ös och för mycket folk vet hur obehagligt det kan vara. Ofta trycker folk på bakifrån och det är lätt att tappa kontrollen. Man får en armbåge i ansiktet och släpas med i olika riktningar. På Pearl Jams konsert är det många som tycker att ljudet är dåligt och därför pressas det på mer än vanligt framåt.

I regnet, och mörkret, börjar folk falla och till slut dör flera stycken. Många som är i närheten förstår ingenting. Andra vill inte ingripa.

Hela listan - bästa och sämsta dokumentärerna

Karin Hållstens dokumentär känns som en klassisk P3 Dokumentär. En historiskt känd händelse som är dramatiserad med hjälp av de inblandade. Jag lär mig mycket nytt om tragedin, bland annat hur en av bandmedlemmarna får en vänskapsrelation med Birgitta som förlorade sin son Kalle.

Det är stundtals mycket gripande. Att man hör ljud från konserten samtidigt som de inblandade berättar fungerar bra. Det känns nära. Dokumentären tar fart ungefär 15 minuter in och håller sedan hög nivå.

Bäst är intervjun med vakten Peter Kjär Mackie Jensen. Han står ut.