Så gjorde han succén "Slaget om Mostar"

Säsongens bästa dokumentär är ”Slaget om Mostar”. Upphovsmannen Arvid Hallberg gick på intuition när han gjorde den.

För tredje säsongen i rad har bloggen låtit utse den bästa dokumentären. Första gången vann Sara Lundins suggestiva verk om fallet med Falubon Linda Chen som försvann och sedan återfanns mördad. Förra säsongen tyckte bloggen att Hugo Lavetts lyriska skildring av mordet på tonåringen Therese Johansson Rojo var bäst.

Arvid Hallberg, fotograferad av Anna Fröjd
på en fotbollsplan i Stockholmsförorten Hägersten.

Historien om säsongens bästa dokumentär, ”Slaget om Mostar”, börjar den elfte juli för sex år sedan.

Arvid Hallberg sitter i en bil tillsammans med sina kompisar. Det är natt. De befinner sig på en bergsväg i Bosnien och de är på väg mot byn Srebrenica. De hoppas det, de har kört fel flera gånger i bergen och är inte säkra på var de är. En av vännerna sitter med en karta i handen.

Det är årsdag för massakern i Srebrenica. Det är fjorton år sedan det största folkmordet i Europas historia sedan andra världskriget. De har läst på om händelserna under det jugoslaviska inbördeskriget i början av nittiotalet.

När solen går upp får landskapet sakta form och färg. Han tycker att han var på väg mot en vacker plats. Dalen grönskar, den blommar. Där ligger Srebrenica och minnesplatsen Potocari. När han ska återberätta historien senare använder han ordet supergrönt. ”Det var supergrönt”.

Under elva dagar år 1995 mördades tusentals personer, framförallt vuxna män. Närmare 8000 personer. Det var bosniaker, bosniska muslimer, som levde i provinsen Bosnien Hercegovina i Jugoslavien, som mördades. Liken slängdes i massgravar.

Arvid Hallberg vet inte vad årsdagen innebär. Dagen är fortfarande ny, han är trött av den långa resan och känslorna överväldigar honom. Han har svårt att tro att ett folkmord ägt rum. Under dagen kommer han att få vara med på en begravning. Det är döda människor som grävts fram ur jorden. Upptäckten av nya döda har pågått i många år. Hela tiden hittas nya kroppar nedgrävda.

Den bosnienserbiska armén stod för dödandet. Muslimer samlades ihop i grupper och sköts ned på fält, i diken och bakom fabrikslokaler.

Srebrenica är ett ovanligt ställe att åka på semester till. Men Arvid Hallberg och hans kompisar är samhällsintresserade. De har bland annat läst Fausta Marianovics bok ”Sista kulan sparar jag åt grannen” innan de åkt.

Efter besöket i Srebrenica åker sällskapet vidare till Mostar, en fem timmar lång resa genom Bosnien. I Mostar bor de hos en bekant som har skotthål i sin husfasad. Trots att kriget tagit slut fjorton år tidigare. Det var under den resan för sex år sedan som Arvid Hallberg blev intresserad av konflikten i forna Jugoslavien. Och speciellt intresserad blev han av Mostar.

Uppdraget från P3 Dokumentär i år kom strax efter att Arvid Hallberg varit nere en andra gång i Bosnien. Nu hade han och flickvännen semestrat i Mostar. De bodde mitt i centrum, där frontlinjen en gång varit. Där hade bosniska muslimer och kroater försökt ta livet av varandra. Denna gång hade huset de bodde i inga skotthål. Men grannen hade det.

Intervju med Hugo Lavett som gjorde "Mordet på Therese Johansson Rojo"

I en park där unga människor brukar brukar träffas finns en staty av Bruce Lee. Karatemästaren. Han håller i sin nunchaku. Två pinnar med en kedja. Statyn skulle stå som en symbol för det enade Mostar – staden där alla unga gillar kampsport, precis som på socialisttiden innan kriget. När Arvid Hallberg skrapade med foten i gräset kom det fram tomhylsor, och även skarp ammunition. Han tog med en tomhylsa hem som minne.

Han tänkte att han måste skildra det han sett någon gång. Men han visste inte vad för typ av program han skulle göra. Det var då han fick ett samtal av P3 Dokumentärs producent Robert Barkman. De hade jobbat ihop tidigare och Robert Barkman undrade om inte Arvid Hallberg ville göra en dokumentär om Mostar. Om bron som höll ihop staden och sedan sprängdes.

Det var tjugo år sedan fredsavtalet som satte stopp för kriget i Jugoslavien och det skulle uppmärksammas av Sveriges Radio.

Arvid Hallberg tänkte att det vore bättre att göra om Sarajevo, Bosniens huvudstad. Staden som belägrades och bombades och besköts från bergen runt om. Mostar är mindre berättad, sa Robert Barkman.

De kom överens om att Mostar var en bra berättelse. Att stadens berättelse symboliserade krigets märkliga logik. Hur bosniaker och kroater först slogs tillsammans mot serberna. Och när sedan serberna var besegrade – då började bosnier och kroater att kriga inbördes. Och så bron då, Stari Most.

Youtube: BBC-dokumentär där det bjuds på en hisnande löptur över bron mitt under kriget

En bro som enar två sidor. Som kärleken mellan Romeo och Julia. En bro sprängd och raserad. En kärleksaffär mellan två folk, mellan två människor, torpederad av politiska intressen.

Arvid Hallberg skulle stanna hemma i Sverige. Han skulle träffa människor som flytt från Bosnien. Jugoslaviensvenskar. Han slängde ut krokar och så fick han kontakt med Ozrenko, Emir, Mela och Miroslav. Alla hade de flytt från just Mostar. Och de representerade de tre sidorna – serber, kroater och bosniaker.

Intervju med Sara Lundin som gjorde "Fallet Linda Chen"

Arvid Hallborg är 30 år och bor i Malmö. Han är frilansande journalist och jobbar mest för Bildningsbyrån som är ett program i UR. Han har tidigare jobbat med nyheter på radions lokala stationer i Malmö och Gävle. Det efter att han gått på folkhögskola i Hemse på Gotland. Han har sedan utbildat sig vidare på Stockholms dramatiska högskola. Så i likhet med Hugo Lavett, som bloggen intervjuade eftersom han gjorde förra säsongens bästa dokumentär, så är han både journalistiskt (folkhögskolan) och konstnärligt (DI) utbildad.

När Robert Barkman ringde dig, visste han om att du varit i Mostar?

- Jag vet inte, det kändes som en slump, säger Arvid Hallberg.

Arvid Hallbergs dokumentär har flera förtjänster. Framförallt kännetecknas den av bra intervjuer. Arvid Hallberg är lyhörd och vågar vara tyst. Han ställer öppna enkla frågor (jag gissar bara, han hörs inte) och det märks att intervjupersonerna känner sig bekväma.

Emir, Mela, Osrenko och Miroslav pratar som om att de pratar med sig själva. Som om att de går igenom sina liv, värderar det framför öppen ridå, delar med sig av spontant uppkomna tankar. Det är som om att de vill lägga det i arkiv i världsmedvetandet.

De är lika färgstarka och spännande som de påhittade karaktärerna i en klassisk roman. De känns lika naiva som don Quijote, lika otursförföljda som Job i Bibeln. Deras livsöden är lika spännande som Mersaults i Albert Camus ”Främlingen” eller ”den gamle” i Ernst Hemingways ”Den gamle och havet”. 

Den förste som hörs i ”Slaget om Mostar” är Mela. Det känns som om att hon vandrar i minnet. Det hörs att hon inte låtit många, om ens någon, ta del av det hon ska säga under dokumentärens gång.

En annan av de som berättar i dokumentären är Miroslav. Arvid Hallberg gjorde intervjun med Miroslav i hans säng. Arvid Hallberg testade först att spela in i vardagsrummet men det ekade för mycket. De tittade runt bland rummen och Miroslav föreslog att de skulle sätta sig i sovrummet. Radiomakaren var nöjd. För det första tar sängen bort ljud. För det andra så händer det något med människor som blir intervjuade i sovrummet.

Sovrummet är en privat plats. Erik Johan Stagnelius diktade för två hundra år sedan:

”Bland alla möbler i ett hus, förtjänar sängen mest att prisas!

Här sover drinkarn bort sitt rus, här älskarns heta plågor lisas.

Här livets gåtor lösta bli/här alla dess mysterer kända:

Från sängen komne äro vi, dit skola vi ock återvända!”

När Arvid Hallberg intervjuade Osrenko i hans mammas etta i en Stockholmsförort satt Osrenkos mamma med. Hon kunde inte så bra svenska, men satt med i rummet. Arvid Hallberg märkte att Osrenko ville berätta sin historia. Det hade gått tjugo år sedan kriget. Men historien var fortfarande levande. Efter intervjun visade Osrenkos mamma ett fotografi på deras nedbrända hus i Mostar.

En annan kvinna som Arvid Hallberg hade tänkt att intervjua backade ur. Hon hade inte kunnat sova på natten när hon återupplivat sina minnen.

  

Innan han gav sig ut för att göra intervjuerna hade han en grov plan för hur dokumentären skulle låta. Den skulle vara indelad i två halvor. I den första skulle han berätta om hur kriget i Jugoslavien startade. Att serberna ville skapa ett Storserbien. Att de försökte fördriva kroater och muslimer som levde i Bosnien. I den fasen av kriget förenas kroater och muslimer och slåss mot serberna.

Sen kom vändningen i kriget. Serberna klarade inte av skapa sitt Storserbien. Omvärlden lade sig i och försvårade. Kroaterna var för mäktiga och lyckades själva rensa områden där serber bodde. I det här läget började kroater och bosniaker slåss mot varandra. Nu var det allas krig mot alla.

Nyheterna, som är inkilade mitt i P3 Dokumentär när det sänds i etern på söndagar, blev den naturliga brytpunkten mellan de två delarna.

Arvid Hallberg säger att hon jobbade mycket med intuition. Han har gått på känsla. Intervjuerna är relativt långa, flera timmar. Han kände att om han läste på ordentligt innan och så kunde han gå in i intervjuerna och välja att stanna upp där det blev spännande. Han försökte vara följsam. Han visste inte exakt vilka citat han skulle ha från varje person.

”Slaget om Mostar” har, sett till kommentarerna på Facebook och hur mycket reaktioner den väckt i sociala medier, blivit en succé. Det trodde inte Arvid Hallberg. Han tänkte att den bosniska staden Mostar låg för långt bort. Att många inte skulle bry sig om vad som hände i Jugoslavien på 90-talet.

Så är det inte. Sverige består trots allt av en ansenlig mängd människor som flytt från Jugoslavien under nittiotalet. Det var den största flyktingvågen sedan andra världskriget. Det överträffas endast av antalet flyktingar som kommer från Syrien nu. I likhet med vad som hände då på nittiotalet så har regeringen skärpt gränsbevakningen för att hindra människor att komma hit.

Det finns en kort passage i slutet av dokumentären som skildrar hur dåtidens regeringsrepresentanter pratade om flyktingarna som kom. Likheterna med dagens regeringsuttalanden är slående. Det kommer för många, Sverige klarar inte av ”volymen”.

Arvid Hallberg var på väg att ta bort den delen för att programmet höll på att bli för långt men när producenten Robert Barkman hörde det så tyckte han att det fungerade bra. Det fick vara kvar.

Vad har du fått för reaktioner efteråt?

- Jag har mejlat med Mela efteråt och hon har varit mycket nöjd. Osrenko och Miroslav är också nöjda. Jag har inte haft kontakt med Emir men det kanske kommer längre fram. Det känns bra att de som jag intervjuar gillar den. Det är viktigt. Jag har fått förtroende från dem att förvalta deras berättelser, säger Arvid Hallberg.

Johan Nordström