onsdag 8 juli 2015

Intervju: Producenten Hugo Lavett om "Mordet på Therese Johansson Rojo"

Säsongens bästa dokumentär från P3 var Mordet på Therese Johansson Rojo. Bloggen beskrev den kort och gott som "lyrisk".

Grattis Hugo Lavett! Du gjorde säsongens bästa P3 Dokumentär.

Tack, vilken ära.

Hur känns det?

Det känns lite overkligt och eftersom det är den första dokumentär jag gjort för P3 och vi valde att göra det i ett nytt format så är det speciellt. Att den, som gick i fem delar på webben, blivit omtyckt är ett kvitto på att det även en serie som denna kan gå under P3 Dokumentärs etikett.
Hugo Lavett i Ivar Lo:s park i
Stockholm. Foto: David Molander


Kommer den att sändas alls i etern?

Kanske i framtiden. Redaktionen håller det öppet. Men jag kommer inte att göra en ny version, det pallar jag inte.

Att göra en serie att lägga ut på nätet – vems idé var det?

Jag tror detta var något som producenterna Marie-Jeanette Lövgren och Caroline Pouron spånat fram. Det ligger i tiden att berätta i serieformat. Aftonbladet har gjort det med ’Fallet’ och Anton Berg på A-one och Martin Johnson har gjort det med ’Spår’ också. Sveriges Radio ville också prova formatet och jag tror de tänkte det som något extra att bjuda på när det var tioårsjubileum.

När Aftonbladet lanserat "Fallet" lade man ut ett avsnitt i veckan. Jag tror det var likadant med amerikanska "Serial". Varför lade de ut alla avsnitt samtidigt och inte ett i veckan?

Det är väl lite Netflix-style. Folk har alla avsnitt tillgängliga men kan ta ett i taget, på kvällspromenaden, sen ett på morgonen. Men det tog ett tag ett tag innan jag förstod hur jag skulle förhålla mig till formatet eftersom jag insåg att många kommer att lyssna på alla avsnitt i sträck.


Jag själv hatar upprepningar så jag försökte tänka på det som en roman i fem kapitel. Man har hela boken framför sig men man läser kanske inte allt i ett svep. Ett kapitel ska vara så bra att man vill börja läsa igen nästa morgon. Jag försökte göra så att det blev naturliga pauser.

Jag hade en kollega som berömde hur bra dokumentären var och han nämnde att det var snygga cliff-hangers i slutet av varje avsnitt. Jag själv tänkte aldrig på att det var cliff-hangers. Var det cliffhangers?

Berättartekniskt sett kan man kalla det för cliffhangers men det var inte klassiska överraskningar eller vändpunkter i berättelsen, eller att jag i nästa avsnitt börjar direkt från där jag slutade avsnittet innan. Jag försökte ha motivet som drivande och i slutet av varje
avsnitt försökte jag understryka historiens absurditet.

Hur gjorde du dokumentären?

Jag gjorde den på väldigt kort tid. Den första intervjun, som var med åklagaren, gjorde jag tionde april. Den sista, med Sams kompis Hjalmar, gjorde jag fjortonde maj. Totalt hade jag 11-12 veckor på mig.


När jag fick uppdraget förstod jag att det skulle komma att kosta: fysisk hälsa, socialt och psykiskt. Jag har haft exekutiva producenter på radion men arbetet har jag genomfört själv. Men det kanske var bra att vara ensam för då kunde jag tränga djupare in i ungdomarnas värld.

Mycket tid gick åt att läsa förundersökningen, gå igenom den långa och livliga tråden på Flashback och så lyssnade jag på allt rättegångsmaterial. Bara ljudet från rättegången tog sju arbetsdagar att lyssna på. Efter den sista intervjun så gick jag in i redigeringsbubblan. Då köttade jag.

Rättegångsljudet – var hittade du det?

Alla förhör och ljud från rättegången är förstörda så det var när jag läste på Flashback som jag hittade en person som hade ljudet. Han hade hämtat ut det på tingsrätten innan det förstördes. Jag kontaktade honom men han ville inte ge det till mig, jag tror det var av hänsyn till de anhöriga.

Jag inledde en lång konversation med honom eftersom han var väldigt intresserad av fallet och det slutade med att jag i princip hade gett honom hela min dokumentär innan den var släppt. Han visste precis hur jag låg till och förstod att ljudet skulle tillföra något.


Jag sa till honom att jag betalar så klart vad det kostade, vilket visserligen bara var 250 kronor, och då bestämde vi att jag skulle donera pengarna till en engelsk fotbollssajt som bevakar de lägre divisionerna.

Han var intresserad av fotboll i de lägre engelska divisionerna?

Ja.

Jag intervjuade Sara Lundin som gjorde förra säsongens bästa dokumentär – den om fallet med Linda Chen – och hon kallade den avslutaden fasen för ’redigeringspsykos’. Du kallar det redigeringsbubbla. Det indikerar att ni sitter helt avskärmade en längre period. Är det verkligen så? Sitter du bara och redigerar – blir det inga samtal för att kolla upp saker eller intervjuer som behöver göras om?

Jag ringde några samtal och frågade exempelvis efter datum men jag tyckte att mitt material var bra så jag lät intervjuerna diktera programmet. Visst hade jag kunnat göra nya intervjuer om jag inte varit helt nöjd, men jag tänkte: ’nu kör jag’.

Det du har på band är det som gäller?

Det får funka som ram. Det bestämmer programmet.

Handlar det om disciplin? 

Nej, disciplin är min absolut sämsta egenskap. Jag kände det som om att jag blev manisk och gick in i materialet. Jag hade 15-20 timmar inspelat material att jobba med.

Jag tänker ändå i termer av disciplin – eller kanske målmedvetenhet. Du skulle kunna känna att du väldigt gärna vill ha en viss typ av ljudillustration eller ett citat och då ger du dig ut på fältet igen och fixar den. Men du säger att du inte gör några undantag: det du har duger, du jobbar vidare, tänker kreativt och hittar andra lösningar. För mig låter det som disciplin.

Jag hade haft ganska långa samtal med några av dem innan, och vissa hade jag träffat utan mikrofon för att presentera mig, så när jag väl intervjuade dem så visste jag vad jag ville fråga. Samtidigt som du måste vara helt öppen i intervjusituationen, det är inte så att jag har några frågor nedskrivna. När jag sedan gjort intervjun så lyssnar jag i princip sönder den och lär mig vad de säger utantill. Så efter ett tag kunde jag inte längre se vad jag kanske hade missat. Materialet fick diktera berättelsen.

Var satt du och redigerade?

Jag tajmade det med att jag fick en vattenläcka i min lägenhet och då fick jag en fin ersättningslägenhet på Bastugatan på Södermalm i Stockholm av försäkringsbolaget. Den var väldigt mörk utan utsikt så det blev som min egen grotta.


Jag hade inga personliga föremål i den så jag satte upp några LP-skivor mot väggen och tog dit några böcker. Jag hade en snygg lampa också för jag behöver ha något fint att titta på när jag redigerar. Det är så mycket tid som man bara sitter och stirrar under den fasen så jag ordnade en vägg med lite stilleben.


Där satt jag ungefär 30 centimeter från min säng. Jag rörde mig mellan sängen och datorn.

Hur långa dagar jobbade du?

Sista månadens snitt var nog 19-20 timmar om dagen. Sista veckan var det säkert över 20 timmar per dygn. Sista dagen sov jag inte alls.

Ibland sov du alltså i fyra timmar?

Jag vet inte om jag sov. Jag låg nog mest vaken.

Vad är det för musik du har använt?

Det är väldigt mycket olika saker och jag vet inte om jag kan gå in på det närmare. Jag har ett stort arkiv med massor av ljud som jag sparar. Jag har en låtlista på datorn som går samtidigt som jag lyssnar på intervjuerna. Ibland hörde jag hur det klaffade. ’Wow, det där funkar.’

Vad tycker du själv att det är för känsla i musiken?

Det skulle inte vara bombastisk eller storslagen musik. Musiken skulle inte skapa spänning. Den enda gång som jag använde musik på det sättet, i form av stråkmusik, är i första delen när Therese Johansson Rojos livlösa kropp hittas. Där får det komma in känslor.


Jag tänker att musiken har en pedagogisk effekt, förutom att det skapar rytm. Vissa bitar återkommer när en viss person pratar och på det sättet får rösterna ’färg’ av en viss typ av musik.

Innebär det att vi faktiskt hör samma musik under exempelvis alla uppläsning av sms som sker?

Nja, i någon mån finns det ’sms-musiken’ och ’Sam och Sara-musiken’ men jag har inte kört exakt samma musik. Det är inte möjligt för då skulle man bli trött på den. Jag har varierat musiken de olika avsnitten emellan.

Hur gjorde du valet att inte ha med Therese Johansson Rojos familj?

De vill inte vara med. Dessutom ville jag att det skulle vara ungdomarnas berättelse. De vuxna som är med – åklagare, polis, ambulanssjuvårdare och journalist – är med för att de har ett yrke. Vi hör yrkespersonerna. Ungdomarna har blivit berättelsens anhöriga.

Ofta har man med familjemedlemmar för att illustrera de starkaste känslorna och sorgen efter ett mord. Ville du göra något som var annorlunda och som bröt mot konventionerna?

Jag tänkte inte så. Jag ville skildra ungdomarnas värld.

Vad har du fått för respons?

Det har varit väldigt bra och jag är speciellt glad för att kompisarna till ’Tess’ gillade det. Många var tveksamma till att ställa upp. P3 Dokumentär är inarbetat och alla lyssnar på programserien. De förstod att det skulle bli en stor grej och att alla skulle lyssna på vad de säger. Det är känsliga saker. När jag hörde av mig och sa att jag jobbade med en P3 Dokumentär sa de: ’Vi förstod att ni skulle ringa’.


Sen är det ju fantastiskt att se kommentarer från alla tonåringar som på sociala medier taggar sina vänner och skriver att man ’måste lyssna’ på dokumentären. Och alla blogginlägg från framförallt unga tjejer som verkar göra dokumentären till sin. Att de blir berörda och att det väcker tankar och känslor och känner ett behov att prata om det. Sådana reaktioner är jag inte bortskämd med när jag jobbar på P1.


För en del kanske det är första gången de lyssnar på en dokumentär så det känns hur coolt som helst att den nått en sådan publik.

Populariteten märks även på bloggen. Recensionen av din dokumentär blev bara på en vecka säsongens mest klickade. Det är faktiskt den enda recension som under en period klickas mer än ’Bäst och sämst – hela listan’ som är bloggens i särklass mest klickade post.

Jag såg på dn.se att kronologin över mordet hoppat upp som en av de mest lästa artiklarna så jag förstår att dokumentären lett till att fallet uppmärksammats igen. Jag förstod att den hade potential att bli väldigt spridd så då tänkte jag att jag var tvungen att göra den jävligt bra.

Din dokumentär sändes sist på säsongen och fram till den var Ida Lundqvists dokumentär om Mordet på John Hron bloggens favorit. Kan du se några likheter mellan era dokumentärer?

Det handlar om tonårsmord. Det är bottenlös sorg, fullständigt onödiga dödsfall med konsekvenser för alla inblandade. Erkänner gärna att jag hade intervjun med dykaren (räddningstjänstens Håkan Blomst), han som hittar Hron, som förebild till min ambulanssjukvårdares berättelse. Det är oerhört starkt berättat. 

Sen gjorde jag annorlunda än Ida Lundqvist eftersom jag inte har någon historisk aspekt. Det fanns nog flera sätt att berätta om den här tonårsbubblan från ett expert-perspektiv: ta in en psykolog, berätta om ny teknik och kommunikation med sms och chat men jag ville skala mig ren från det. Det skulle vara ett tydligt fokus. Alla som är med ska ha varit direkt berörda av händelsen.

En del av P3 Dokumentärs formula är att beskriva den historiska kontexten. Men att du struntade i det var också något som gjorde din dokumentär snäppet vassare. Din dokumentär har högre tempo och mer gestaltning.

Det ligger i formatet för P3 Dokumentär att det ska vara med historieundervisning men det är också en fälla att trilla i, det kan bli ganska boring och är inte alltid så kreativt. Jag hade ju lyxen att pröva ett nytt format. Jag hade världens förtroende från cheferna och kände mig helt fri i berättandet. Det kanske också var en anledning till att jag lämnade föräldrarna utanför.

På sätt och vis är din dokumentär en blandning mellan P1 och P3. Den är friare i formen än en vanlig P3 Dokumentär.

Jag tänkte att jag kan bara göra detta på mitt sätt. Jag ville inte att det skulle låta som en viss kanal, exempelvis P1:igt. Det får inte bli mossigt, det får inte bli tråkigt. Jag tog ett steg tillbaka och tänkte att jag måste lita på mig själv och göra vad jag kan bäst.

Vad använde du för inspelningsutrustning?

Jag har en mini-Marantz-bandare. Den är stor som de gamla mjölkpaketen ungefär. Micken är en gammal stereo-mick från Sony. Jag hittade den i ett förråd hos mina föräldrar – de hade fått den av dem som hade bostaden innan. Jag tycker det är fin klang i den. Den tar visserligen upp ganska mycket detaljer (rundupptagande i motsats till riktad) så man måste sitta i ett tyst rum. Men gör man det, då låter det väldigt bra.

Vad har du för utbildning och erfarenhet av dokumentärer innan?

Jag tog en kandidatexamen från JMK i Stockholm och sen läste jag vidare på Stockholms dramatiska högskola (det som tidigare var Dramatiska institutet). Så jag har både en journalistisk utbildning och en mer konstnärlig.


Efter det har jag gjort fyra dokumentärer, den jag själv gillar bäst är den om poeten Urban Torhamn som jag gjorde för P1. Jag har även gjort om skateboardåkaren Ali Boulala, en dokumentär om riksdagen med Amanda Glans och en P1-dokumentär om en kvinna som dödas av en älg.

Vad gick du på under arbetet?

När jag jobbade som hårdast var det fem saker som höll mig flytande: godis, folköl, tobak, kaffe och värktabletter. Det var mina fem vänner. Sen sprang jag från redigeringen och överlämningen till tåget för att fira midsommar i Dalarna.

Så vad höll dig igång under midsommarfesten?

Då kunde jag lika gärna ha varit död. På sätt och vis är jag fortfarande det. Jag har inte återhämtat mig – men jag visste att det skulle bli så här. Under arbetets gång har alla sagt till mig att jag ska sänka min nivå och ta arbetet för vad det är.


Jag mötte en del motgångar under processen, viktiga personer som inte ville vara med, folk som ändrade sig och ville ta bort sina intervjuer, och sånt händer ju! Samtidigt som ämnet var så himla känsligt och tungt och skulle göras på väldigt kort tid. Hela tiden sa mina vänner: ’Du måste ta det för vad det är’. De sa till mig att det inte behövde vara något mästerverk men jag kände att eftersom jag fått förtroende från vännerna och familjen så ville jag verkligen göra mitt yttersta.

Vad händer nu?

Jag har fått jobb på tv. Jag orkar inte göra radio längre.

P3 Dokumentär tog knäcken på dig?

Ja. Men jag hade ändå slutat för jag orkar inte jobba så här längre. Jag vill ha en redaktion, kollegor och fasta arbetstider. Jobbet är som reporter på litteraturprogrammet Babel. Det känns skönt att avsluta min radiokarriär med det här, jag har inte suget längre.

Du befinner dig i Chicago. Vad gör du?

Jag är här på stipendium från journalistförbundet för att plugga och öva min engelska. Jag ville åka till Chicago för att det görs bra radio härifrån, bland annat radioshowerna This American Life och Serial.


Nu när jag kommit hit så har jag fått veta att This American Life inte görs härifrån längre. Det har flyttat till New York med programledaren Ira Glass. Det är samma sak med Serial.


This American Life är ett inspirerande program. Det är vanliga människors berättelser och de har gjort det till fantastisk radio. Jag gillar hur amerikaner pratar – det görs inte på det sättet hemma. Här i USA är alla, varenda person, en karaktär. Det är fantastiskt. De pratar i repliker, säger Hugo Lavett.


Johan Nordström

Tidigare intervjuer gjorda av bloggen:
Sara Lundin, producent till "Fallet Linda Chen" (januari 2015)

Senare intervjuer gjorda av bloggen: 
Arvid Hallberg, producent till "Slaget om Mostar" (januari 2016)


Mer:



Alla dokumentärer sorterade efter betyg
Alla kändisar i P3 Dokumentär.
Alla dokumentärer sorterade efter ämne
Bästa intervjuerna – hela listan. 
Alla producenter sorterade efter betyg
Årtalet – listan över alla år som behandlas.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar