Laura Wihlborg och Emma
Ikekwe gjorde säsongens bästa dokumentär: Värstingresan. Laura Wihlborg beskriver hur svårt det är att vara sig själv när man jobbar med
Sveriges mest lyssnade podd.
Värstingresan fick högsta betyg av bloggen. Den handlar om ett socialt experiment år 1989 som
väckte stor debatt. Ungdomar på glid skickades på seglats för att bli vuxna.
Det landade, nådde hamn, i kaos.
Laura Wihlborg. Foto: Privat |
Laura Wihlborg jobbar
på produktionsbolaget Ljudbang i Stockholm. Bolagets Emma Janke presenterade en rad idéer för en P3 Dokumentär för Laura Wihlborg och praktikanten Emma Ikekwe.
– Värstingresan kändes mest annorlunda mot vad P3 brukar göra, säger Laura
Wihlborg.
Laura Wihlborg har
jobbat med radioproduktion på bland annat Utbildningsradion i flera år. Emma
Ikekwe gick fortfarande på Dramatiska institutet. Ingen av dem hade gjort någon
dokumentär för P3 tidigare.
De kom i kontakt med
fyra viktiga personer som var med på resan. De två ledarna Urban Domeij och
Mats Mollestam. Urban hade en tuff resa och fick en dålig relation till
värstingen Augusto ”Agge” Comte Gomez. Mats Mollestam var mer avslappnad och
fick mer respekt, eller undvek i alla fall konflikter. Även värstingen Peter
Koski, en mer tillbakadragen person än ”Agge”, ville vara med.
– Det gick smidigt i
början. Vi hittade fram till de personerna vi ville ha med och de var villiga
att ställa upp, säger Laura Wihlborg.
Urban Domeij låter sårbar i dokumentären. Han är
utsatt. Han var inte tveksam till att vara med?
– Han hade det tufft på resan. Emma Ikekwe tog första kontakten på
telefon och då kändes det som att enda problemet var om han skulle komma ihåg.
För honom verkade minnena fragmentariska. Inför intervjun, som jag gjorde,
kände vi att det kanske inte skulle hålla. Jag tror han hade förträngt en
del, framförallt saker runt knivhotet. Men
det lossnade när jag gjorde intervjun. Han verkade bekväm med att vara med.
Förstod han hur han skulle framstå?
– När vi läste
tidningsklippen i vår efterforskning blev vi nyfikna på honom. Han var ute i
pressen innan och pratade om resan. Han försvarade killarna och verkade stolt
över att få åka med. Sen lämnade han båten i protest och då fattade vi att
något hade hänt under resan. Det låg något bakom episoden med knivhotet. Något
hade gått fel.
Laura Wihlborg
fortsätter:
– Urban Domeij visste inte
vad han gav sig in på. Det säger han själv i dokumentären. Jag tycker det är
uppenbart att samtliga vuxna inte riktigt förstått vad de gett sig in på. Det
saknades självinsikt i projektet.
– Det ges väldigt olika
bilder av resan från de olika personerna. Men Urban Domeij säger ändå att det
handlar om någon slags personlighetskrock mellan honom och värstingen Augusto.
Den som var svårast att
få med var någon annan, enligt Laura Wihlborg.
– Myndighetspersonerna.
Socialchefen Ragnar Götestam var tveksam till att ställa upp. Han ville inte
att den infekterade debatten, som rasade då, skulle blossa upp igen. Ragnar
Götestam fick en hel del kritik när värstingresorna var på tapeten.
Förstår du, nu i efterhand, hur socialtjänsten
kom på idén att skicka iväg värstingungdomar på seglats på Atlanten med två
oerfarna ungdomsledare?
– När jag hörde om
det från första början så tänkte jag att det var en kul idé. Jag tänkte att
alternativet inte var bättre. Skulle de vara hemma? Jag tror att man kanske måste
göra experiment ibland, men det klart att frågan uppstår vem som ska vara
labbråttan. Men samtidigt kan socialtjänsten inte bara röra sig i upptrampade
spår, säger Laura Wihlborg.
– Mina tankar pendlade
hela tiden. Nästa dag kunde jag känna att det var en naiv och vansinnig idé.
Att skicka iväg ungdomarna långt ifrån sina hem, sina familjer. Det var även
tufft för personalen. Socialtjänstens beslut var inte underbyggt med forskning
och erfarenhet.
Från början hade
dokumentären ett annat namn och upplägg. Den skulle heta ”Värstingsresorna på 90-talet”.
Laura Wihlborg och Emma Ikekwe skulle skildra ett flertal resor samt efterspelet
till dem. Det var först när de klippt färdigt en version och lämnat till
Sveriges Radio och den exekutive producenten Robert Barkman som planen
reviderades.
– När vi var klara och
hade lämnat insåg vi att det inte höll. Vi strök nästan hela andra timmen och beslutade
att ge nästan allt utrymme till en enda resa, säger Laura Wihlborg.
Jag har själv gjort en dokumentär för P4 och
gjort en del andra längre skrivprojekt. Det låter som en mardröm att behöva
ändra grundupplägg när man klippt färdigt en version. Det låter som en stor
förändring?
– Jag har förträngt det
lite…
Ungefär som Urban Domeij förträngt en del av det
som hände på resan år 1989?
Laura Wihlborg skrattar.
– Ja.
I samband med att
dokumentären fick klippas om skulle Emma Ikekwe tillbaka till skolan. Nu hade Laura
Wihlborg huvudansvaret själv. Hon fick assistans av Linda Jensen Kidane som
gjort en P3 Dokumentär om mordet på 4-åriga Kevin i värmländska Arvika.
Hur lyckades du dra ut den timmen ni hade till
två timmar?
– Lösningen? Gud. Det
var ganska schizo.
Laura Wihlborg fick
pussla. Några delar, exempelvis den när Urban Domeij blir knivhotad av Augusto ”Agge”
Comte Gomez, hade svällt och blivit för långa. Nu fick de vara så långa.
Slitet var skönt. Laura
Wihlborg höll på att kravla ur P3 Dokumentär-oket-klorna. Monstret som påminde
henne om att det är Sveriges mest lyssnade podd och att varje dokumentär ska
berätta en större historia. Det ska vara en historia om en tid, om ett tänk, om
ett Sverige.
– Vi hade känt det redan
i början, när vi gjorde research, att resan inte kändes tillräckligt tung. Är
detta P3 Dokumentär? Det var därför vi skulle ta ett större grepp. Det var
skönt att släppa den idén. Det skulle inte vara ett reportage, det skulle vara
en dokumentär.
Jag intervjuade Hugo Lavett för ett år sedan när
han hade gjort en väldigt bra dokumentär om mordet på Therese Johansson Rojo.
Den var avskalad och han struntade i att försöka beskriva en tidsanda. Han
fokuserade på ungdomarna och händelsen i sig. Han hade inte med någon forskare
som förklarade saker.
– Jag tror att man
hittar den större berättelsen i detaljerna. Det kan säga något om makroperspektivet.
Det kanske är bättre än att dra in forskare och titta på tendenser. Det var
resan som var berättelsen. Genom att berätta den ordentligt kunde vi få med vad
allt handlade om.
Laura Wihlborg beskriver
det som att hon under en stor del av processen struntade i sin magkänsla för
att hon ville ”göra rätt”. En faktor var alla fans som skriver om P3 Dokumentär
på sociala medier. Där uttrycks starka åsikter om dokumentärerna som sänds.
Hur känns det när dokumentären har sänts och alla
har sagt sitt?
– Jag är nöjd att vi
kunde ro den i hamn. Jag tycker att den fungerar dramaturgiskt. Men jag är
ambivalent. Det var speciellt att få respons. Jag är ovan vid den typen av
starka reaktioner. En del hade förväntat sig något annat och var negativa.
– Det är P3:s flaggskepp
och jag tänker att det finns något macho över stilen. Jag var nervös för att
läsa in spikarna (pratorna). ”Du lyssnar på P3 Dokumentär”, läste jag och
funderade på om min röst höll för formatet. Man blir skrämd, både i processen
och efteråt.
– Samtidigt var det kul
och frigörande att berätta på det sättet. Jag skulle gärna göra det igen, men
det är som alla säger: det är väldigt mycket jobb. Det är en utmattande
process. Jag tror att man måste förtränga en del av det innan man tackar ja
till en ny.
Laura Wihlborg jobbar
för tillfället med att regissera en radioteater för unga för Sveriges Radio.
Den ska gå i etern och på webben i vinter.
Grattis till att ha gjort säsongens bästa P3
Dokumentär!
– Tack, det känns bra.
Johan Nordström
Namn: Laura Wihlborg
Ålder: 29
Utbildning: Radiolinjen på
Stockholms Dramatiska Högskola 2010-2013
Karriär: Anställd på
produktionsbolaget Ljudbang. Har tidigare gjort barnradio för UR och SR samt
frilansat för olika kulturprogram i P1. Gör även ljudkonst.
Uppvuxen: Stockholm
Bor: Stockholm
Favorit-P3
Dokumentär: Bordellhärvan av Anton Berg och Verklighetens Lilja 4-ever av Emma
Janke
Bloggen har sökt Emma Ikekwe. Så gick intervjun med Laura Wihlborg till.
Övriga vinnarintervjuer:
23 januari 2016: Arvid Hallberg för Slaget om Mostar
8 juli 2015: Hugo Lavett för Mordet på Therese Johansson Rojo
15 januari 2015: Sara Lundin för Fallet Linda Chen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar