Häktesmordet

Premiär: 15 mars 2018 (lyssna här)
Av: Sofia Sofroniadou
Producent: Rosa Fernandez

Mardröm i trånga utrymmen på
ett häkte. Ingen ljudlig historia. 

Medverkande: Karen Gebreabs 10 år äldre bror Mattias, Patrik Öhrnell som är SEKO:s ordförande på häktet, Karens gymnasiekompis Marie, psykiatrikern Kerstin som bedömde mördaren innan mordet på Karen begicks med flera
Klipp: Från ett tal som hålls på Karens begravning, nyheter, presskonferensen efter Karens död, inlästa uttalanden
Längd: 1tim 2min

Jag har en kvinnlig bekant som jobbar på ett häkte – och stortrivs. Hon är visserligen ganska lång och stark, men ändå. Hon är obekymrad över alla potentiellt våldsamma män. Hon verkar tycka att klientelet (mest knarkare) är harmlösa.

I kontrast till det blir mordet på Karen Gebreab, 24 år, på häktet i Huddinge år 2011 en mardröm. En undantagssituation som slutar med ett en ung kvinna slås ihjäl av en intagen som är dokumenterat livsfarlig.

Hela listan: Från bäst till sämst – alla dokumentärer

Fallet blev mycket uppmärksammat i medierna. Trots att fången skulle hanteras av minst två personer var Karen ensam med honom och hade troligen inte en chans när han slog henne besinningslöst. Mördaren var en psyksjuk man som missbrukat droger länge. Han var intagen för att ha försökt mörda en barndomskamrat som snackat skit om honom.

Dokumentären berättar kort om Karens bakgrund, framförallt genom hennes bror Mattias som är en bra berättare. Även Karens kompis Marie är bra. Men ungefär 10 minuter in tar någon halvdan granskande vinkel över. Det låter som ett långt Kaliber (Sveriges Radios granskande program) stundtals – facket har en framträdande roll och i slutet görs en ansvarsutkrävande intervju med en representant från Kriminalvården.

Den snäva vinkeln tillsammans med näst intill obefintlig ljudgestaltning (några skramlande nycklar är allt) och långa prator gör detta torrt. Var är ljuden? Spänningen? Kreativiteten?

Och varför nämns det inte att mördaren Erik Ljungström (som i programmet kallas Anders) är narkoman och troligen lider av Aspergers syndrom som är en typ av autism. Det görs ändå en relativt lång beskrivning av hans bakgrund och vad han ställt till tidigare. I en SVT-artikel säger psykiatrikern Ulf Åsgård att hans beteende tyder på en grav personlighetsstörning.

När en kompis pappa beskriver honom som barn låter han rätt normal. I dokumentären låter det mest som om att han bisarrt långsint och att han är våldsam helt utan anledning. Det känns grunt.

De inlästa citaten/uttalanden är styltiga. Och det sägs inte att det är inläsningar. Det kanske känns som en petitess, men jag tycker det stör mycket. Jag tappar tråden när jag försöker lista ut vad det är jag hör. "Aha, det är inläsningar, det är därför satsmelodin är så konstig."

Asbestdöden

Premiär: 1 mars 2018 (lyssna här)
Av: Anna Landelius
Producent: Arvid Hallberg

Fint porträtt av skånska Lomma.
Men motsägelsefullt och ensidigt.

Medverkande: Karin Lyberg, vars pappa Helge jobbade på eternitfabriken i Lomma, Lommabon Bert Sellmer som börjar jobba på fabriken som 14-åring, journalisten Elisabeth Aagård som skrivit om eternithus, Göte Paulsson som jobbade på fabriken, Eila Larsson, truckförare på fabriken
Klipp: Journalfilmer från 50-talet, nyhetsklipp, läkaren Anders Englund om asbests koppling till cancer
Längd: 54min
Liknande dokumentärer: BT Kemi-skandalen av Johnsson och Hansson (2006), Hormoslyret av Kristofer Hansson (2009) och Hallandsåsen av Kristofer Hansson (2007)

På en byggblogg kan man läsa: "Har du eternit på huset? Lugn, det är inte farligt när det sitter där. Dessutom åldras det vackert och börjar få ett kulturhistoriskt värde."

Eternit kommer från latinets ord för evighet. Eternit, som består av mineralen asbest och cement, håller extremt bra och på 50- och 60-talet blev det populärt att klä husfasader med eternitplattor. Eftersom de var billiga kom de snart att kallas torparkex och fattiglappar.

Hela listan: Från bäst till sämst – alla dokumentärer

Dokumentären följer arbetarna på en eternitfabrik i skånska Lomma. En efter en blir de sjuka av asbesten – som sätter sig i lungorna och verkar orsaka cancer.

Det är ett fint porträtt av ett samhälle. Journalklippen från 50-talet, detaljrika beskrivningar av hur livet på fabriken ter sig och miljöljud ger en levande bild av fabriken i Lomma. I inledningen hörs färgstarka citat om hur människor blivit grymt behandlade av företagsledningen och fått sina liv förstörda. Vi lär oss om eternit och asbest.

Den goda gestaltningen bryts 10 minuter in när journalisten Elisabeth Aagård kommer in. Hon slår fast att baksidan av eternitvågen är arbetsplatsproblemen. Det sker innan huvudpersonerna själva – arbetarna från fabriken – har hunnit berätta det.

Frågan är om de alls backar upp det mörka narrativet. Medan journalisten Elisabeth Aagård och dokumentärmakaren beskriver hur eterniten orsakar död och lidande så är arbetarna själva inte lika kritiska. En av dem får frågan: "Hur var det vid sågen? (i fabriken)" "Det var bra, men det rök lite..." blir svaret.

De intervjuade arbetarna har inte så mycket negativt att säga. Vid ett annat tillfälle berättar någon om en medarbetare som kallades "Humoristen". Det beskrivs hur han blev trött och fick olika tjänster på företaget (som han inte verkade klara av). Men exakt hur var kopplingen till eternit?

En av de intervjuade, Karin Lyberg, pratar om sin pappa Helge och beskriver hur företaget orsakade hans död. Men vi får aldrig några bevis i form av referat från läkarintyg. Hur kan vi vara säkra på att eterniten orsakade hans problem? Framförallt blir man osäker när så många andra intervjuade långvariga arbetare från fabriken till synes (höres) mår bra.

Efter alla hårda omdömen om att ledningen i princip mördat sina anställda arbetare (genom att undanhålla information om hur farligt asbest är) förväntar man sig så klart att höra ledningen i några, eller åtminstone någon, intervju. Men nej, ett kort arkivklipp (utan någon substans) är allt.

Sedan 1982 är det förbjudet att både sälja och tillverka eternit med asbestarmering, skriver TT Spektra.